Dag 1: Eskilstuna–Agay

Vår resa börjar klockan 07.30 och vi har gott om tid för färden till Arlanda. Natten har varit kylig och det är frost på marken. Bilfärden går lugnt och stilla fram till långtidsparkeringen. 

Jag tycker alltid att det känns bra att åka den lite mindre vägen mellan Enköping och Sigtuna. Landskapet är vackert och jag känner historiens vingslag när jag tänker på att vikingaskepp har färdats här från Mälaren upp mot Uppsala.

På flygplatsen är det lugnt, eftersom det inte är så många resenärer denna tisdag. Vi checkar in vid en automat, men jag blir konfunderad då vi endast får en bagagetagg. Vi prövar en gång till och får dubbla boardingkort samt två nya bagagetaggar.

Nästa förvirring uppstår när Norwegians ”bagage drop” är stängd. Vi får ställa oss i kö bland dem som vill checka in över disk.

Som tur är ingriper någon ur personalen och visar oss till en annan bagageinlämning, som tillhör ett annat flygbolag. Hoppas att väskorna kommer rätt ändå!

Vid gaten får vi sittplatser och kan koppla av med lite skrivande och uppdateringar om världsläget. Det händer mycket i de ”kanadensiska sydstaterna”. Med en galen, senil eller helt enkelt omdömeslös president bjuds vi ofta på dagliga överraskningar.

Kanske något för Konsumentverket. Kan man ångra sitt val av president?

Vi köper en sallad vid en servering bredvid gaten. Den har en fransk touch och ser rätt fräsch ut. Priserna är som på flygplatser i allmänhet, men inte i överkant. Jag köper en kycklingsallad och blir positivt överraskad. Fräscha ingredienser och jag blir proppmätt!

Boardingen går smärtfritt och planet lämnar gaten prick på minuten enligt tidtabellen.

Jag börjar bli orolig, eftersom jag ”alltid” brukar ha otur! Vad händer härnäst?

Vi flyger ovan molnen och himlen är oskyldigt blå. Miljön är vacker. Flygresor kan vara avkopplande, men i värsta fall också en hemsk upplevelse med fulla passagerare, nya tidszoner och skrikande barn. I dag är det oroväckande lugnt!

Jag lyssnar på min ljudbok och har hörlurar som dämpar det mesta av ljuden omkring mig. Jag råkar somna en kort stund, men får sedan försöka förstå vad som har hänt i bokens berättelse. Jag lyssnar i en timme och tar sedan av mig hörlurarna. Vilken skillnad i ljudnivå! 

Det måste vara (omedvetet?) tröttande för hjärnan att höra detta bakgrundsljud under de timmar som en flygresa varar. Kanske är det en förklaring till varför man känner sig trött när man når främmande destinationer? 

På gymnasiet lärde jag mig i ämnet ergonomi att man skulle ha ”skärbrus” som bakgrundsljud för att må bra i olika miljöer. Bakgrundsljudet i planet låter mer som full orkan.

Vi landar fem minuter före tidtabellen och det går ganska smidigt att komma av planet. Vi får vänta en stund på bagaget. Vi landade vid terminal 1 och måste gå till terminal 2, där biluthyrningarna finns. Detta stod det inget om i informationen. Finns det alternativ? Cliffhanger fram till hemresan!

Googles navigeringsanvisningar för fotgängare är inte alltid tydliga och det blir några missförstånd. Skyltningen till biluthyrningen är mycket dålig. Vädret är varmt och det skulle kännas bättre med shorts.

Vi når till slut biluthyrningen, och det blir inte det ”vanliga” strulet. Biluthyraren föreslår en något större bil. Jag nappar på det, eftersom han menar att det blir lite trångt med packningen.

Bilen är utmärkt att köra, men jag blir stressad när det dyker upp en röda texter på instrumentbrädan tillsammans med pipande ljud. Jag ber reskamraten att läsa texten, men som är obegriplig eftersom ingen av oss kan franska. Det visar sig vara en uppmaning att ange en destination så att bilens navigeringssystem kan guida oss. Varför varna för detta med rött och pipande ljud? Inte bra för mina nerver!

Vi hittar inget navigeringssystem bland bilens franska menyer, så saken får bero.

Motorvägen känns lite föråldrad. Jag trodde att Rivieran var ett glassigt område befolkat av rika människor. Rika människor brukar ju betala mycket skatt? Skattepengar kan användas till modern infrastruktur!

Vid avfarten från motorvägen pågår en mycket stor polisinsats precis efter betalstationen. Ett hundratal poliser stoppar och kontrollerar bilar. I dessa tider förekommer en del så kallade proxyattacker mot Europas ledande länder.

Google Maps menade att vi skulle fortsätta längs motorvägen en längre sträcka och närma oss semesterorten från väster. Detta ska vara en snabbare omväg. 

Jag blir tveksam till detta goda? råd, eftersom vägen från motorvägen till semesterorten är mycket smal och krokig.

Jag upplever att det är vägar som användes redan på 1500-talet, med hästar! Den enda moderniseringen verkar vara att man har lagt asfalt på ridstigarna! Hastigheten blir mer 30 än 50 km/h hela vägen.

Vi når till slut hotellkomplexet, som visar sig vara en så kallad semesterby. Nu börjar cirkusen!

Jag hade noggrant förberett mig genom att spara destinationen till receptionen, eftersom hotellet betonade att detta var viktigt. Google Maps kunde annars leda en till ”konstiga” platser om man lät appen sköta navigeringen på egen hand.

Mycket riktigt hamnar vi fel, eftersom navigeringen visar oss till parkeringen. Tanken var att bli anvisad till receptionen för att lämna av väskorna och checka in. Jag trodde att jag hade sparat den rätta adressen i mobilen, men den är försvunnen.

Vi kör inte in på parkeringen utan åker tillbaka för att hitta någon skylt. Ingen skylt dyker upp, och vi närmar oss infarten igen. 

Vi vänder åter och frågade en ”gubbe” var hotellet ligger. Jag får en karta och han markerar var det ligger. 

Kartor är resesällskapets expertområde, så vi kommer fram till hotellet. Det visar sig dock vara receptionen för semesterbyn, och vi blir hänvisade vidare till det ”riktiga” hotellet, som ligger en brant backe uppför.

Reskamraten tycker att vi ska gå den sista biten och sprintar iväg med sin lätta och mycket lättrullande resväska. Hennes väska blev stulen i samband med inbrottet, så en ny har införskaffats. Jag släpar mig frustande med min gamla trögt rullande resväska uppför backen till det rätta hotellet.

Incheckningen går smidigt, men jag får dock hosta upp turistskatt och reservera pengar på mitt kreditkort för ”oförutsedda” extrakostnader. Kostnaden för poolbesök kostar extra.

Hotellet är enklare än jag hade föreställt mig. Havsutsikten är begränsad, och man måste sitta på rätt plats på balkongen för att kunna få en liten skymt av havet. Bergen runt omkring lyser däremot med sin bruna och lite säregna färg.

Jag byter om till träningskläder och åker med bilen till den större parkeringen, där bilen ska stå. Parkeringen ingår, och jag får en plastbricka som ska läsas av vid bommarna in och ut. Tror ni att kortet fungerade? Gissa två gånger. Jag lyckas komma in med en vanlig biljett i näven.

Jag passar på att springa en tur i området efter att bilen har parkerats. Det blir mycket backar, eftersom området ligger i en sluttning. Här finns det mesta som ”man” kan önska sig av en semesterby. Till och med en golfbana, trots alla sluttningar.

Jag återvänder till hotellet och frågar receptionisten vilken läsare jag ska använda för att komma in på och ut från parkeringen. Hon visar vilken av läsarna som gäller (det fanns flera!) och förklarar att kortet kan vara lite ”trögt”. Man får cirkulera det en stund för att det ska läsas av!

Om jag ska vara ärlig känner jag föga optimism inför morgondagen, då vi ska köra ut från parkeringen.

I området finns en ”gågata” med olika restauranger och affärer. Många är stängda eftersom säsongen börjar gå mot sitt slut. Den sista oktober verkar man lägga ner hela verksamheten.

Det finns en livsmedelsaffär, och vi handlar för en enkel middag och frukost till i morgon. Vi får se om vi testar hotellets frukost någon dag. 

I affären ser jag en butiksanställd som går igenom en kyl med olika färskvaror. Frankrike utsattes nyligen för en cyberattack som riktade in sig på butikernas kylar och frysar. Temperaturen höjdes och varor fick kasseras. Attacken orsakade förluster på mycket stora belopp. Kanske var den här affären drabbad?

Resan hit har fungerat bra, bortsett från den sista biten, som blev förvirrande. Promenaden på flygplatsen var ingen höjdare, men vi hittade fram i värmen.

I morgon hoppas vi komma igång med aktiviteter som vandring och även få äta god fransk mat.

Frankrike är ett land som vi har besökt ganska sparsamt. Jag tror att det kan vara ett intressant land, men har på något sätt fått uppfattningen att det kanske inte är så turistvänligt för besökare som inte behärskar språket. 

Sedan har jag även haft den förutfattade meningen att fransmännen är allmänt snorkiga. De vill vara ett land med hög svansföring. Jag hoppas att mina fördomar är felaktiga och att vi kommer att trivas under de två veckor då vi för första gången har en ”riktig” semester i landet.

Kvällen förstörs tyvärr av ett liveband som uppträder utanför balkongen. Jag ligger och muttrar och undrar när de ska sluta.

Dag 2: Agay – vandring vid Cap Dramont

Vaknar efter en lite ryckig sömn. Behöver nog landa lite mer innan allt faller på plats. Trots en hyfsat bra resa ner till orten är det lite tröttande och omtumlande. Det är nya upplevelser och man måste vara skärpt.

Jag skulle nog säga att vi har hamnat på Rivierans baksida, där platsen är till för ”vanligt” folk. Vi har också enkla vanor och är mer som ”vanligt” folk, men är ändå lite överraskade av var vi har hamnat.

Jag nyttjade AI för att hitta en plats som motsvarade våra krav, så man kan säga att detta var ett test av det som beskrivs som den nya framtidens hjälpmedel.

Vi får se under de kommande dagarna hur många av våra krav som uppfylls på den här resan.

Min oro för att det skulle bli problem att köra ut från parkeringen kommer på skam. Det fungerar problemfritt!

Dagens vandring går till en mindre halvö en kort bit bort – Cap Dramont. Vandringen ska vara lätt och under fyra kilometer.

Parkeringen har nästan eroderat bort, och det finns många ”potthål” överallt. Här satsar man inte så hårt på underhållet?

Jag frågar reskamraten om vi ska vandra genom skogen först eller sist. Hon tycker att vi tar skogen först och njuter av havsutsikten på tillbakavägen. Underlaget är slätt, men i början går det sakta uppför. Ingen i sällskapet känner sig i toppform, så andningen är tung.

Vi möter andra vandrare, och alla hälsar med ett ”bonjour”.

Vi kommer till en liten hamn, och här kan man göra en extra avstickare för att fotografera ett torn som står på en ö en bit ut i havet. Jag har ingen information om vilket syfte det har haft.

Vandringen fortsätter och tyvärr hindrar växtligheten utsikten mot havet. Jag har tagit med mig vandringskamratens tidigare kamera, men det blir en massa krångel eftersom jag inte vet hur man använder den. Till slut ger jag upp, då den bara verkar filma vad jag än försöker göra.

Nästa avstickare går till en utsiktsplats. Här bär det mycket brant uppför, men på en asfalterad väg. Vändpunkten blir en besvikelse, eftersom det inte går att se så mycket på grund av skymmande vegetation. Man får passa på att ta bilder där det finns gläntor med utsikt mot havet.

När vi kommer ner från avstickaren upp till utsiktspunkten blir det lite förvirring. Det går en lättvandrad väg åt ”rätt håll”, men appen med vägvisning visar en helt annan riktning. Det visar sig finnas en liten stig som är lite svår att uppfatta som en del av leden.

Nu börjar den besvärliga delen av vandringen. Det går mestadels nedför, men underlaget är ojämnt och besvärligt. Detta tar mycket på reskamratens krafter, och tempot avtar avsevärt. 

Det positiva är att det bjuds på fler vyer mot havet. Det blir många stopp för att fotografera det blå Medelhavet. Havet ser likadant ut här som längs strandpromenaderna i Nice eller Cannes!

Efter en viss ansträngning når sällskapet parkeringen, och som tur är har jag tagit med vätska!

Klockan är en bit före lunch, och sällskapet tar en biltur för att kolla in ”stan”. Staden är liten, trång och välbesökt och inbjuder inte till att hitta en lugn plats för lunch. Ändå är oktober lågsäsong! Vägen är smal, och att köra om cyklister med varierande ambitioner är en rysare!

Vi återvänder till hotellkomplexet, och den här gången lyckas jag även använda kortet för att komma in på parkeringen.

Sista biten uppför från parkeringen till rummet är utmanande! Det blir en stunds avkoppling på altanen innan det är dags för lunch.

Jag har undersökt vilka restauranger som är acceptabla i semesterbyn. Tyvärr sitter det en mycket stor grupp hungriga gäster på den restaurang som sällskapet hade siktat in sig på. Då blir det till att improvisera, och det brukar aldrig bli bra!

I det här fallet valde vi en restaurang på måfå, och maten blev också på måfå. Det vill säga smaklös och onödigt dyr i förhållande till upplevelsen. Man får alltid lära sig den hårda vägen.

Det är bekvämt att slå sig ner på en restaurang där vi bor, men det innebär också risker eftersom det inte alltid blir så bra.

Jag hade gjort en lista över bra restauranger före resan, men de flesta var antingen stängda eller öppnade senare på dagen.

Vi avnjuter resten av eftermiddagen vid poolområdet. Jag somnar sött i solstolen. Det verkar som om jag har en sömnbrist som måste kompenseras. Det blir lugnt resten av dagen.

Dag 3: Agay – vandring vid Saint-Aygulf

Jag var mycket trött i går och somnade tidigt. Vaknade till som vanligt under natten och tankarna snurrade. Somnade om efter en längre stunds vridande och vändande i sängen. Vaknar mycket abrupt ur en obehaglig dröm. Jag drömmer att vi får ett inbrott igen, trots larm.

Känner mig mycket nedstämd, och det är kanske känslorna som kommer ikapp. Veckorna efter inbrottet har varit intensiva med mycket fixande. Jag fick även ett meddelande från försäkringsbolaget dagen efter att vi anlände till semesterorten. De efterfrågar omfattande dokumentation. Meddelandet skapade också olust, eftersom jag gärna vill lämna inbrottet bakom mig.

Dagens vandring ligger i utkanten av staden Saint-Raphaël. Bilfärden är endast 16 km, men det kommer att visa sig att det tar tid att köra dessa 16 km. Bilfärden till vandringen går utan problem, eftersom vi är ganska tidigt ute. Vi når den anvisade parkeringsplatsen, men den är avstängd.

Nu börjar cirkusen. Jag försöker hitta en annan parkering, och det finns en på andra sidan vägen. Den är avgiftsbelagd, och här kommer nackdelen med att semestra i Frankrike. Vi begriper inte vad det står på skyltarna med information, så vi letar vidare.

Tanken är att hitta en parkering någonstans längs den rundslinga som utgör dagens vandring. Vi åker vidare och hoppas kunna parkera vid en camping, men där är det förbjudet att parkera. Som ”grädde på moset” har dagens vandring försvunnit från appen! Jag känner inte att stämningen i sällskapet är sådan att jag bör fråga om reskamraten har tagit bort vandringsfilen.

Vi diskuterar vad som ska göras härnäst. Jag försöker med stigande frustration hitta filen för den tänkta vandringen, men lyckas inte. Jag ser att det finns en annan vandring ganska nära. Jag diskuterar med reskamraten vad vi ska göra. Eftersom vi inte begriper hur man ska betala för parkeringen beslutar vi oss för att åka tillbaka och välja en vandring som finns i appen och har en öppen parkering.

Precis efter att vi har åkt över en bro ser vi en parkering där automaterna är övertäckta. Det verkar vara gratis parkering, och vi beslutar oss för att stanna här.

Jag försöker en sista gång hitta dagens tänkta vandring, men lyckas inte. Vi bestämmer oss då för att gå en bit bort och vandra en annan rutt som går längs kusten. Det är den gamla kurir- och brevbärarleden. Vandringen är lätt till en början, med några ojämna passager.

När vi når den sista tredjedelen av leden förändras underlaget drastiskt. Det blir mycket ojämnt, och man får ta sig ner och upp där den anlagda leden har eroderat bort.

Droppen blir när sällskapet kommer fram till ett nedfallet träd som ligger tvärs över leden. För att passera måste man krypa under trädet. Detta är en utmaning för sällskapet. Det blir svårt att passera hindret med värdigheten i behåll. Sällskapet fortsätter ytterligare en bit, men ger upp vid nästa passage där leden har eroderat bort.

Vi viker av från leden och går upp till en landsväg. Vi följer den en bit för att komma förbi de mest besvärliga delarna. Via en väg ansluter vi åter till leden, och det blir en lite lättare vandring tillbaka till startpunkten. Vi möter allt fler vandrare som har vaknat lite senare denna morgon.

Nästa beslut gäller lunchen. Det finns några enklare restauranger vid startpunkten, men de ser inte så lockande ut när det gäller kulinariska upplevelser. Jag kan ha fel, men vågar inte chansa.

Reskamraten hade spanat in en ramenrestaurang i Saint-Raphaël, men den visar sig vara stängd.

Efter vad som kanske skulle kunna kallas polsk riksdag beslutar sällskapet att åka tillbaka till semesterbyn och välja en restaurang där. Vi kommer inte att besöka gårdagens restaurang, eftersom maten inte var bra. 

Jag ser i Google Maps att betyget enligt recensionerna endast är 2,7. Nästan ”alla” restauranger har betyg över 4, vilket i och för sig brukar vara överdrivet. Ett betyg på 2,7 måste innebära att det är extremt dåligt, och det stämmer med gårdagens lunch.

Reskamraten sköter navigeringen tillbaka via Google Maps. Hon blir mycket störd och irriterad av att höra navigeringsrösten i sina hörapparater. Varken hon eller jag förstår någonting, eftersom hon använder min telefon. Ljudet är avstängt, och jag har inte kopplat telefonen till hennes hörapparater.

Reskamraten blir alltmer stressad. Rösten stör, rösten ger helt andra vägvisningar än dem som visas på kartan, trafiken är intensiv vid den här tiden, gatorna är smala, det är köer, cyklister håller inte tillräckligt långt till höger och gångtrafikanter dyker plötsligt upp och ska korsa vägen.

Återigen väljer jag att tiga och inte komma med goda råd om vad hon ska göra med telefonen. Hon litar på kartans rutt, så vi kommer rätt, även om frustrationen ökar när den helt felaktiga och envetna navigeringsrösten förmedlar sina idiotiska vägval i hörapparaterna.

Vi når till slut hotellets parkering utan missöden. Här kommer svaret på dagens mobilförvirring. Reskamraten hade startat navigeringen till ramenrestaurangen i sin egen mobil. Rösten hon hörde kom alltså från navigeringen till restaurangen i hennes telefon. Reskamraten älskar och behärskar den moderna tekniken!

Sällskapet byter skor och lämnar utrustningen på rummet. I dag provar vi en annan restaurang som verkar ha lite fler gäster. Damen som tar hand om gästerna är trevlig och hjälpsam, men kan inte mycket engelska. Jag använder Google Översätt-appen i mobilen, så det blir som vi vill ha det. Vi väljer restaurangens dagens meny. Jag väljer kött och reskamraten fisk.

Jag tror att köttet är ryggbiff, vilket ska vara ”fint” kött när man köper det hemma. Jag har aldrig själv lyckats steka en ryggbiff så att den blir mör, och det har inte kocken här heller. Jag skulle ha valt fisk i stället, för reskamraten var mycket nöjd. Min mat var bra, bortsett från biffen.

Efterrätt ingick också, och sällskapet valde pannacotta och crème brûlée. Efterrätten sköljdes ner med en kopp kaffe av fingerborgsstorlek. Här har man en annan kaffekultur och dricker inte kaffe ur de baljor som vi använder hemma.

Till maten drack vi ett glas vitt vin respektive en belgisk öl. Vinet smakade bra, och det gjorde även den belgiska ölen. Belgisk öl är för det mesta mycket god, och detta var dessutom en helt ny sort som jag inte hade sett förut.

Efter maten blev det lite shopping i bageriet och affären. Besöket i bageriet var en mycket trevlig upplevelse, eftersom mannen bakom disken var mycket hjälpsam, pratsam och trevlig. Han ville veta var vi kom ifrån. Vi hade en trevlig stunds småprat med honom och lämnade affären med ett leende.

Jag berättade i inledningen att jag var lite orolig för lokalbefolkningens attityd mot turister, men hittills har jag bara upplevt trevliga bemötanden.

Dagen fortsätter vid poolen, och jag genomför årets första dopp! Jag kan inte minnas när jag senast besökte den så kallade H₂O-miljön. Det var flera år sedan. Jag tar några bröstsimtag och inser att jag nog har tappat allt vad simförmåga heter. Jag håller mig nära kanten för säkerhets skull.

Kvällen blir mycket livad utanför rummet. Resesällskapet deltar inte i skrålandet.

Dag 4: Vandring till Rastel

Har ägnat en god stund åt att förbereda dagens vandring. Filer och dokumentation finns i e-posten, och förhoppningsvis ska det inte bli samma förvirring som igår.

Har planerat en vandring uppe i bergen och hoppas att det ska bli en trevlig upplevelse.

Morgonen är lite sval, men det brukar bli varmt om någon timme. Reskamraten har bylsat på sig så att hon ska klara en nordpolsexpedition.

Det är lugnt i centrala Agay den här tiden på morgonen. Det var en betydligt intensivare miljö när vi körde igenom orten häromdagen. Den är inte stor, så det är ett bra val om man vill ha en lugnare tillvaro. 

Dock blir det intensivt om många tränger in sig på den lilla ytan. I Saint-Raphaël var det mycket stökigt när vi körde igenom staden igår. Hur är det i de mer kända orterna Nice och Cannes? Tilläggas kan att det är lågsäsong i oktober.

Vägen upp i bergen är asfalterad, men det är många hål i vägen hela vägen upp till starten på vandringen. Det går dock bra att köra, och vägen är bättre än förväntat. Parkeringen är tom när vi anländer till vandringens startpunkt.

Luften är sval, cirka 15 grader på den här höjden. Jag går i kortbyxor och T-shirt och räknar med att vandringen ska ge värme och att solen ska stiga högre.

Flygplanen passerar ovanför oss eftersom de är på inflygning mot flygplatsen i Cannes eller Nice.

Vandringen är behaglig vad gäller underlaget under den första halvan. Det går dock uppför hela vägen, och reskamraten andas tungt. Vi passerar en första utsiktspunkt och ser en gammal järnvägsbro nedanför oss. Den påminner stilmässigt om en romersk akvedukt, men är nog av senare datum. Jag tycker att den passar fint in i landskapet.

Efter halva sträckan övergår grusvägen till en ojämnare stig som går genom tät skog med få utsiktspunkter. Det luktar gott från den omgivande skogen. Tallar och en sorts enbuskar dominerar. När skogen glesnar får man hänförande utsikter. Bergslandskapet är vackert, och morgondimman som ligger kvar i dalarna förstärker intrycket.

Reskamraten kämpar på och undrar om detta är för mycket för henne. Ibland är den bästa taktiken att vara tyst. Till slut når vi ledens officiella utsiktspunkt, som ger en överblick över Agay och den stora, lagunliknande viken. Jag förstår att platsen har haft betydelse historiskt.

Här har man strategiskt placerat några bänkar, och det blir rast, vila och fotografering. Leden fortsätter ytterligare en bit, men det framgår inte riktigt vart den leder. Det är bara cirka 300–400 meter till slutpunkten. Jag fortsätter själv, och det visar sig vara ett bra beslut eftersom den sista biten är mycket stenig, brant och besvärlig.

Målet visar sig vara en utsiktspunkt något högre upp, men det blir inte några ”bättre” vyer här. Man ser dock mycket långt.

Jag återvänder till reskamraten, och vi fortsätter tillbaka till startpunkten. Det är betydligt lättare att gå i motsatt riktning, eftersom det går nedför till 95 procent. Jag hör röster i den täta skogen och möter en fransk grupp vandrare. Jag ser att de är betydligt skröpligare än vi, och detta får en att fundera lite.

Lite senare möter vi fler vandrare, och vi blir förvånade över att en sådan här ganska avsides plats lockar lokalbefolkningen.

Från parkeringen möter vi fler bilar och även cyklister som verkar tycka att den här vägen är intressant. Jag tänkte att de inte skulle gilla alla hål i asfalten. Jag ser flera äldre cyklister sitta kvar i sadeln trots att det går uppför. Elcyklarna ger för mycket bekvämlighet!

Vi återvänder till hotellet, shoppar lite livsmedel, byter om och vilar en stund på rummet. I dag ska vi prova en annan restaurang på området.

Restaurangen kan nog liknas mer vid en pub, men de serverar hemlagad mat. Menyerna är lite lustiga och kostnadseffektiva! Man har en griffeltavla med rätterna skrivna på, och hela tavlan ställer man upp på en stol bredvid. Sedan är det bara att välja bland det som erbjuds den dagen. Om rätterna varierar är detta en smart lösning i stället för att trycka upp menyer.

Menyn är på franska och skriven med skrivstil som inte är helt lätt att tyda. Jag testar Google Översätt och tar ett kort av menyn och ber om en översättning. Google lyckas tyda ungefär hälften av innehållet. Vi väljer något som Google har lyckats översätta, och det blir havsabborre.

Maten är bra, men inte perfekt. Dock går det åt rätt håll när det gäller våra lunchbesök. Jag väntar dock fortfarande på den riktiga franska lunchupplevelsen, där man lämnar restaurangen salig. Hoppas få uppleva detta under vår semesterresa.

Vi fortsätter dagen vid poolen och jag får möjlighet att ta en ”powernap”, lyssna på ljudbok och lyssna på delar av min högskolekurs. Jag ser att man håller på att förbereda sig med en del skräckinjagande dockor. Det verkar bli Halloween-tema i helgen. Musiken har dragit igång från en scen, och det blir nog livat värre denna afton.

Tyvärr får jag ibland ”semestermage” på våra resor. Jag är nog mer känslig för främmande bakteriekulturer, eller så har jag ”alltid” otur med att äta något som inte är fräscht eller tillräckligt tillagat. Magen trivs inte denna sena eftermiddag.

Det var konstigt med kvällens arrangemang. Det blev helt tyst under kvällen. Det enda som hördes var några män som med sina mörka ölröster ”hö-hö-ade” sig igenom kvällen. Jag förstår inte franska, men meningsutbytet var nog inte på någon hög intellektuell nivå!

Dag 5: Vandring runt Peguières-sjöarna

Morgonen är lite molnigare än tidigare. Temperaturen är dock fortfarande på en behaglig nivå. Dagens vandring ska gå genom en dalgång för att, längst in, runda två sjöar som ska vara vackra att skåda.

Vägen till parkeringen och vandringens startpunkt är bra, och trafiken är gles. Vi når fram och övertalar reskamraten att hennes varma fleecetröja inte behövs den här dagen. För ovanlighetens skull lyckas jag argumentera för min åsikt, och hon följer mitt råd.

Det var inget felaktigt beslut, då det trots den ökade molnigheten är varmt att vandra.

Den första biten är lättvandrad, och det är ett trevligt ängslandskap i dalgången. Här dominerar lövträden, och det blir en annan slags doft jämfört med gårdagens vandring i barrskog.

De vi möter och som varit morgonpigga är mest hundägare som är ute och rastar sina älsklingar.

Vandringen är lätt, och jag tappar lite uppmärksamhet. Jag missar en sväng på leden och får gå tillbaka några hundra meter.

Nu blir leden lite stenigare, men den är fortfarande mer lättvandrad än kustvandringarna. Efter ytterligare en bit övergår leden till grusväg och senare till en lättvandrad stig med fast underlag. På den här delen ”vimlar” det av terrängcyklister. Jag ser inte någon annan vandrare, utan det är bara cyklister på den här delen av dagens vandring.

De utlovade vackra sjöarna visar sig vara några ynkliga små dammar. Den ena har en skvätt vatten kvar, flera meter under normal nivå, och den andra är helt torrlagd.

I vandringsguiden på nätet varnas det för att jakt förekommer under den här perioden. Det stämmer, och det smäller ibland, men turligt nog längre bort. Jag hör också hundar som driver upp vilt eller hämtar nedlagt sådant.

Vandringen var trevlig och lättare än de tidigare, så sällskapet får lite tid över före lunchen. Vi åker ner till Agay och hittar en bra parkering. De flesta besökare vill stå så centralt som möjligt och helst nere vid strandkanten. 

Det blir mycket trängsel när alla ska försöka hitta dessa få värdefulla parkeringsplatser. Från vår parkering är det endast 200–300 meter till de centrala delarna och stranden. Det är få bilar på ”vår” parkering, varför avståndet kanske är avskräckande!

Det har samlats otroligt många cyklister utanför Agay. Cykelsporten verkar vara populär här nere.

Jag hade kollat före resan vilka restauranger som skulle vara bra på orten. Vi passar på att besöka alla dessa och fotograferar menyerna. Det blir enklare att titta på dem i lugn och ro på hotellet i stället för att sitta och klura när man ska beställa.

Vi bestämmer oss för att besöka en restaurang som ligger 200 meter från centrum. Restaurangen är öppen mellan 12.00 och 13.30 på dagen och sedan senare på kvällen. Vi anländer strax efter 12.00, och servitören ser förvånad ut över att få gäster. Vi frågar för säkerhets skull om det är öppet och får ett jakande svar.

Vi är de enda gästerna, och ingen annan dyker upp före 13.10.

Vi beställer gourmetmenyn, och det visar sig vara en fullträff. Soppan är fantastisk, fisken utmärkt och efterrätten bra. Äntligen en njutbar fransk måltidsupplevelse!

Det är lördag i dag, och sällskapet behöver fylla på med lite förnödenheter för kvällen och morgondagen. Vi åker till ortens livsmedelsbutiker, som båda är stängda. Man stänger klockan 13.00 på lördagar och håller helt stängt på söndagar. Detta var oplanerat.

Vi åker till semesterbyn och hoppas att affären är öppen. Som tur är har den öppet, så sällskapet riskerar ingen svält över helgen!

Tyvärr börjar min semestermage krångla igen på tillbakavägen. Detta trots vad jag tror var en vällagad lunch.

Som vanligt blir det ett besök vid poolen. Det är lördag, så det verkar som om fler besökare har hittat hit. Jag tar mitt andra dopp för året och simmar några tag. Skapar jag en ny trend, eller handlar det bara om att tillgången till poolen kostar extra och att man minsann ska ha valuta för pengarna?

Ikväll blir det ett uppträdande av ett band på scenen utanför. Det är mycket lite folk som lyssnar, eftersom det börjar närma sig slutet av säsongen. Det är ambitiöst av den som driver anläggningen, och man vill att gästerna ska trivas in i det sista. Bandet är skapligt och spelar covers. En del av låtarna är bra och framförs också bra. Bandet slutar spela klockan 22.00, så det blir inget officiellt ”nattröj”.

Vid den här tiden pågår våldsamma, organiserade kravaller i Frankrikes större städer. Ursprunget ska vara förhållandena i skolan, men tyvärr utnyttjas demonstrationerna av grupper som vill skapa kaos och förstörelse. 

Jag kan tänka mig att även påverkare utanför landet har ett finger med i spelet. Tyvärr har vår moderna teknik blivit plattformar för organisering och negativ påverkan.

Lyckligtvis är det inga kravaller på den här orten.

Dag 6: Vandring i Malinfernet-ravinen

Reskamraten har haft en dålig natt med värk i kroppen. Jag letar upp en lättare vandring för den här dagen.

Det är utlovat duggregn i dag, men det ska inte börja regna förrän på eftermiddagen. Vi ger oss av i god tid på morgonen och ska hinna vandra klart innan regnet kommer.

Det är en ganska kort sträcka att köra till startplatsen. På vägen ser vi skyltar som visar att jakt pågår och ser jägare som står på pass. Vid parkeringen sitter det skyltar som varnar för jakt. Jag försöker fråga några andra besökare på platsen, men de kan ingen engelska och vi förstår inte deras franska.

Det blir en del diskussion om hur vi ska göra. Vi ser andra vandrare och cyklister som ignorerar skyltarna. Kanske gäller de inte för fransmän? Är det kanske bara licensjakt på turister? Jag läste om denna dråplighet i boken Ett år i Provence av Peter Mayle. Där fanns en dråplig beskrivning av en markägare som skulle skjuta svampplockare. Efter viss frustration letar jag upp en annan vandring. Jag gillar inte att göra omfattande surfande på mobilen, eftersom det är enklare på datorn.

Jag hittar en vandring som inte ligger så långt från den här platsen. Vi åker dit, och här är det många bilar på parkeringen. Verkar folk vara mer ute i naturen på helgerna?

Vandringen går in i en dalgång som längre fram smalnar av till en ravin. Vändpunkten ska vara vid en vacker sjö.

Landskapet är vackert här också. På andra sidan dalen hör jag att jakt pågår även här. Det finns dock inga skyltar på leden.

Den första kilometern är lättvandrad och går på en grusväg. Vi passerar den lägsta punkten, och här blir underlaget grövre, med grus och sten. Trots underlaget passerar en hel del cyklister. Det går sakta uppför, men lutningen är inte särskilt kraftig. Reskamraten kämpar på trots den dåliga natten. Hon vill nog visa att hon minsann pallar detta!

Längre in i dalen dyker det upp en del stenformationer som skapats av erosionen. Det blir möjlighet att ta spektakulära bilder, och jag hoppas att de genomgångna kurserna på högskolan och kameran ska bidra till att bilderna blir välkomponerade. Jag tar mängder av bilder och hoppas att några blir lyckade.

Det har varit uppförsbacke hela tiden, men inte någon brant sådan. Ändå tar det lite mer på krafterna.

Vid vändpunkten blir upplevelsen ett stort JASÅ! Det finns inget vatten i sjön! För att se sjön måste man tränga sig igenom buskage, eftersom det har vuxit upp och skymmer utsikten. Nåja, vägen hit var spektakulär, så dagen är inte bortkastad. Som helhet var det en vacker vandring.

Reskamraten har bitit ihop och kämpat sig fram till vändpunkten. På något sätt går luften ur henne lite, och det går i en något makligare takt tillbaka till parkeringen. Dalgången har legat i skugga, men när solen kommer åt blir det varmt. Inget regn i sikte.

Vi når parkeringen utan några förluster på vägen. Det börjar bli dags för lunch, och sällskapet åker ner till Agay och parkerar bilen på en nästan tom parkering. På huvudvägen trängs alla andra för att stå så nära som möjligt!

Vi spanar in menyerna på de restauranger vi tidigare inventerat. Det är en stund kvar tills de öppnar klockan 12.00. Vi bestämmer oss för att prova en restaurang som ligger en bit längre bort längs vägen. Tyvärr har de ingen dagens meny på helgdagar, utan det är rätterna på listan som gäller.

Den valda restaurangen serverar rätter med mexikansk smak. Jag använder Google Översätt och lyckas tyda huvudrätterna. Reskamraten tar torsk, och jag tar en ”kötträtt”. Torsken är som man kan förvänta sig, medan kötträtten är lite annorlunda. Det visar sig vara ett slags pannkakor med fyllning. Båda rätterna är mycket goda, och jag får ännu en gång uppleva bra fransk (mexikansk) matlagning.

Precis bredvid restaurangen finns en mindre livsmedelsaffär som har öppet på söndagar. Vi kan handla några mindre artiklar, och sedan är det bara att ta sig till hotellet.

När vi går från bilen har mörka moln dragit in, och det börjar duggregna. Det blir inget poolbesök i dag.

Eftermiddagen blir lugn. Tyvärr är det för kallt för att sitta på altanen, så det blir ”hemarbete”. Powernap och kodning av examensarbetet. Hela eftermiddagen spelas klubbmusik, och det låter ganska trevligt.

Man har ordnat några aktiviteter för yngre barn, och det pågår arrangemang under eftermiddagen och kvällen. En speaker berättar en massa saker i högtalarna, och ibland hörs jubel. De yngre verkar ha kul. Jag kan inte se vad barnen håller på med, men de verkar trivas. Detta är bättre än kravallerna som pågår i de större städerna.

Dag 7: Vandring till Saint-Barthélémy Rock

I dag har det prognostiserats mycket blåsigt väder. Det ska bli bra väder på förmiddagen, men på eftermiddagen väntas lättare regn. Resesällskapet är morgonpiggt, så vi kommer iväg i god tid.

Vägen till startplatsen är en regional väg som ska klara ganska mycket trafik. Men den är otroligt kurvig och smal, så det är svårt att ens hålla den lagstadgade hastigheten på 50 kilometer i timmen.

Jag kör försiktigt, men snart har jag en annan bil ungefär en meter bakom mig. Föraren bakom beter sig mycket stressat, och det är mer eller mindre omöjligt att köra om på den här vägen. Till detta kan man lägga cyklister som inte går att köra om när det är mötande trafik eller kurvor.

Vi når startplatsen utan några missöden. Platsen är en utsiktspunkt med en bra vy över havet. Det blåser hårt, och vågorna toppas av vitt skum.

Vandringen går på en asfalterad väg, så underlaget är lättvandrat. De första två kilometrarna går det sakta uppför, vilket medför en viss ansträngning.

När vi har gått två kilometer öppnar sig ett fantastiskt landskap med raviner och bergstoppar. Här är det mycket vackert att vandra. Jag försöker föreviga landskapet med mobilkameran och hoppas kunna göra det rättvisa. Leden planar också ut här, så det blir behagligt att vandra ända fram till vändpunkten.

Det enda som oroar är cyklister som kommer bakifrån i mycket hög fart. Ingen har ringklocka, så det blir lite chockartat när cyklister bara far förbi i hög fart. Vi möter också några fler vandrare som har startat från andra hållet.

Vindbyarna är mycket kraftiga, och man får ta spjärn för att inte blåsa omkull! Som tur är vinden varm, så man behöver ingen värmande jacka.

Det blir en mycket uppskattad vandring i detta vackra och dramatiska landskap.

Vi har haft medvind från starten, men på tillbakavägen blir det motvind. På vissa sträckor får man gå framåtlutad.

Vandringen går ganska snabbt att klara av, och eftersom vi startade tidigt blir det en stunds väntan innan lunchrestaurangerna öppnar.

Vi provar en SPAR-butik som ligger i utkanten av Agay. De brukar ha ett ganska välförsett sortiment. Vi blir lite förvånade eftersom butiken är minimal. Två barnfamiljer handlar samtidigt som vi, och det blir mycket trångt och stökigt.

Jag trodde att affärerna i Agay skulle vara större, men det visar sig att affären i semesterbyn är betydligt större. Undrar var lokalborna veckohandlar?

Vi återvänder till hotellet, och här är det livat med gympa på det centrala torget. Det verkar vara många barnfamiljer som gästar anläggningen den här veckan. Det är höstlov den här och nästa vecka. Barnen är energiska och springer fram och tillbaka. Detta känns överkomligt jämfört med kravallerna där man bränner upp byggnader, plundrar och förstör bilar och butiker.

Det blir en stunds vila innan vi promenerar till den senast besökta restaurangen i semesterbyn. Med Google Översätt lyckas vi identifiera flera rätter. I dag blir det köttbullar och tagliatelle. Maten är okej, men den smakar inte så mycket. Agay leder stort när det gäller restaurangbetyg hittills.

Tyvärr har solen försvunnit och det duggar lite. Det blåser också kraftigt, så det blir inget besök i poolområdet.

På kvällen blir det ös på scenen för ungdomarna, som skriker entusiastiskt. Det är klart att de ska ha kul!

Tyvärr kommer det att bli ösregn hela dagen i morgon, så det blir lite klurigt att hitta på något att göra.

Dag 8: Ösregn

Franska staten går ut med varningar för oväder. Regnet öser ner, och det ser ganska tomt ut i poolområdet. Nu blir det en riktigt lugn semester. Det är bara att koda på examensarbetet.

Varningarna för översvämningar och andra problem avtar framåt eftermiddagen. På kvällen återkommer varningarna.

Vädret inbjuder inte till att gå ut och äta lunch på någon lokal restaurang. Det blir en språngmarsch i ösregnet till den delikatessaffär som säljer provensalsk hämtmat. Det blir inköp av pajer och sallad.

Tyvärr kan pajerna inte värmas på rummet, så det blir väl inte den perfekta lunchen.

Det blir mycket kodande under dagen, och det känns lite långtråkigt. Som tur är slutar det regna vid 15-tiden. Jag beslutar mig för att ta en löptur i närområdet. Det går lite trögt eftersom jag inte har sprungit på en vecka, utan bara vandrat. Det är också mycket kuperat i området.

Jag får i alla fall ihop några kilometer, och det känns skönt att få röra på sig.

Resans syfte var från början att ha semester på en annan plats, men resan har också fungerat som lite lindring efter det inbrott och det efterarbete som vi råkade ut för.

En stund efter löpturen far jag bildligt upp i taket när jag får ett mejl med en påminnelse om att jag inte har betalat en räkning till en elektriker som var inblandad i arbetet efter inbrottet. Tro det eller ej, men spiskåpan med fläkt gick sönder.

Jag blir mycket irriterad och stressad. Jag kontrollerar mina betalningar och ser att jag har betalat. Jag ringer telefonnumret som står på fakturan och får svaret att det inte finns någon abonnent med det numret. Detta känns störande.

Avsändaren till mejlet är ett finansbolag, och jag har ingen positiv syn på deras hantering av fakturor. Adressen är en så kallad ”no reply”-adress.

Jag hittar en e-postadress på fakturan och skickar en kopia på betalningen. Hantverkare brukar generellt vara dåliga på att återkomma när man så önskar. Jag känner irritationen växa.

Jag blir överraskad när jag får svar inom tio minuter. De beklagar att det blivit fel eftersom betalningen har hamnat på ”fel” OCR-nummer hos dem. Jag ber dem som svar att annullera påminnelsefakturan, inklusive förseningsavgiften.

Hantverkaren återkommer och meddelar att den redan är makulerad. Jag hoppas att detta ärende är avslutat. Stubinen är kort efter allt elände som har varit.

Nästa irritation är att wifi har stängts av. Jag uppmanas att logga in men får ett meddelande om att jag inte är behörig. Detta gäller även reskamraten.

Jag går ut till receptionen, där de meddelar att man får ett användar-ID som är giltigt i sju dagar. Sedan måste man förnya det. Av misstag står det vid inloggningen att man kan köpa åtkomst. Det visar sig att vi bara ska ha ett nytt användar-ID och lösenord.

Vi lyckas logga in med de nya inloggningsuppgifterna.

En stund senare, och sedan återkommande under kvällen, blir det avbrott i nätet. Stormen har tilltagit under kvällen, och det blåser kraftigt samtidigt som regnet öser ner. Kanske påverkar vädret internetuppkopplingen?

Man har skapat ett beroende av nätet, särskilt när man är isolerad och inte gärna går utanför dörren.

Vi har mer tur här när det gäller vädret. På Korsika fick de lika mycket regn på en dag som de normalt får på ett helt år! Det var nog inte så kul där. Korsika ligger inte så långt från där vi vistas.

Jag hoppas att det blir bättre väder i morgon. Prognosen ser hyfsad ut.

Dag 9: Vandring Grand defens

Ibland blir det inte som man önskar.

Regnet har slutat, men det är en sval morgon och det blåser kyligt. Luften är lite rå eftersom det har regnat mycket under det senaste dygnet. Det rinner små bäckar överallt, och det finns massor av pölar.

Det är en kort sträcka att köra till dagens vandring. Vi åker stora vägen mot Saint-Raphaël. Vi svänger av på en mindre väg och når fram till en minimal tunnel under järnvägen. Endast en bil kan köra genom tunneln, och det finns inte mycket utrymme på sidorna. En klar blodtryckshöjare.

Naturligtvis kommer det mötande trafik bakom hörnet, och eftersom alla kör fort blir det en kraftig inbromsning för de mötande. Också en utmärkt blodtryckshöjare.

Vägen fortsätter uppför och är otroligt ojämn och skakig. Jag kör sakta för att vara snäll mot hyrbilen och har genast en kö tätt bakom mig. På de jämnare vägavsnitten finns det stora pölar efter regnet.

Sällskapet når starten utan missöden. Vandringen börjar med ett bra underlag, men det går uppför hela vägen till toppen efter 1,7 kilometer. Här blir det lite fotografering eftersom utsikten är mycket vidsträckt.

Efter toppen går det nedför, och det blir mycket besvärligt. Underlaget är brant, stenigt och instabilt. Det går mycket sakta för sällskapet eftersom reskamraten tycker att det är mycket utmanande och lite farligt. Hon har vandringsstavar men är ändå mycket osäker. Det tar nästan en timme för sällskapet att ta sig 2,5 kilometer.

Väl nere ger reskamraten upp, eftersom det längre fram väntar en nästan lika hög bergstopp och därefter ytterligare vandring nedför. 

Vi börjar vandra tillbaka men slipper gå upp för den senaste branta sluttningen eftersom det finns en alternativ väg till startplatsen. Tyvärr är det mycket vatten på de lågt belägna delarna av leden, och då vägrar reskamraten att fortsätta på leden. Hon går istället ut till vägen som sällskapet anlände via.

Jag fortsätter på leden, och av någon konstig slump blir den bra och lättvandrad. Jag sammanstrålar med reskamraten strax före starten.

Vandringen blev en besvikelse och inte så lång. Sällskapet beslutar sig för att återvända till hotellet. För att få lite mer motion den här dagen tänker vi vandra ner till Agay och äta där. Jag har spanat in en restaurang som ligger cirka 1,6 kilometer bort.

Det går bra att vandra nedför. Vi anländer till den valda restaurangen, som är stängd i dag! Vi får fortsätta ytterligare 500 meter till centrala Agay. Vi provar att gå till restaurang Balcony, men den är också stängd. Vi vill inte fortsätta leta, så vi slår oss ner på restaurangen bredvid.

Restaurangen har dagens rätt, vilket rekommenderas i Frankrike. Hurra! Vi tittar på menyn, och dagens rätt är lasagne eller hamburgare, med glass till efterrätt. Till detta kan man lägga till pommes frites mot en liten extra kostnad. Bu!

Vi beställer två hamburgare och en extra portion pommes frites. Det blir mycket diskussion eftersom menyn är på franska och servitrisen talar franska. I vår ambition att bli förstådda pratar jag och reskamraten dessutom i munnen på varandra.

Jag får min öl, som inte är god. Jag har druckit bättre öl den här veckan. Maten kommer in, och hamburgaren ser mycket lik ut en lasagne. Det visar sig vara en lasagne, och vi undrar båda hur detta gick till. Jag gillar inte lasagne över huvud taget, och den här varianten får inte möjlighet att påverka min åsikt i positiv riktning. 

Pommes fritesen är goda. Jag pinar i mig en stor portion av den förhatliga lasagnen. Jag lämnar en lagom stor bit så att restaurangen inte ska bli ledsen över att ha fått en missnöjd gäst.

Servitören återkommer och frågar om vi vill ha vår dessert. Jag uppfattar det som att det finns två alternativ: dagens dessert, som ingår i menyn, eller någon annan dessert. Vi ber om dagens dessert eftersom den ingår i priset.

Desserten kommer in, och glassen liknar en dessertpaj. Det visar sig att mitt första intryck är korrekt: det är en fruktpaj. Jag måste ärligt erkänna att detta var ett lyft, även om det skapade viss förvirring. Fruktpajen var ett bättre alternativ till glass.

Jag vill ha franska matupplevelser och inte anrättningar som kan konsumeras på vilken sylta som helst.

Vandringen tillbaka känns lite tyngre. Magen är upptagen med att digerera lasagnen, pommes fritesen och ölen, varför benen inte spritter av energi. Jag känner att jag släpar mig fram. Den sista kilometern går dessutom kontinuerligt uppför.

Dagen avslutas med solande vid poolen. Det blåser kallt, så det är inte lika varmt som tidigare. Det inbjuder inte heller till årets tredje dopp. Nu ska man inte överdriva!

Den starka och kyliga vinden förkortar poolbesöket. Vinden gör sig påmind även under natten, då dörrar slår och något löst föremål dunkar högt när vinden tar i.

Det är också dålig timing när det gäller internet. Man har upptäckt en svaghet i systemet ”PHP2Shell”, vilket gör att den webbplats jag använder för att hitta och välja vandringar är stängd tills åtgärderna är klara. Dessa åtgärder kan ta allt från timmar till månader, beroende på hur gamla versioner av programvarorna som webbplatsens driftmiljö använder. Webbplatsen jag använder har varit stängd i 20 timmar hittills.

Detta är också intressant eftersom jag just nu studerar och utvecklar webbplatser och arbetar med ett slags kodspråk som heter PHP.

Dag 10: Vandring Barre de Roussiveau

Vinden blåser starkt och kyligt. Webbplatsen för vandringar är fortfarande nere. Vi får se hur det löser sig med dagens vandringar.

När webbplatsen ligger nere har jag inte tillgång till all information om vandringarna. Jag har bara tillgång till de så kallade GPX-filerna. Med hjälp av dessa kan jag se hur leden går och var man befinner sig i en app som jag har köpt.

Vi åker till ett område där vi har vandrat förut och parkerar bilen. Det är kyligt, så det blir långbyxor och träningsjacka.

Vandringen är ganska lätt i början. Landskapet är vackert, med ståtliga berg i omgivningen. Det finns en blandning av olika typer av buskar och träd. Här i regionen växer det eukalyptusträd. De har en frisk doft.

Normalt brukar ett gult kryss betyda att man inte ska välja en stig. Jag ser ett sådant efter cirka 1,5 kilometer. På ett träd finns ett gult streck som markerar en stig som leder åt ett annat håll än den led som visas i appen. Jag antar att det är någon markägare eller jägare som inte vill ha spring i sitt område.

Det blir en extra sväng på cirka 600 meter. Jag ansluter till leden igen och kommer ner på en asfalterad väg. Vägen leder in i en allt smalare dal. Jag tittar på appens ledöversikt, och utifrån den ser det ut som om vi ska gå upp på en mycket hög, brant och brutal bergssida!

Vi fortsätter på den lättvandrade vägen längre in i dalen tills vi kommer fram till en stenbro över en brusande flod. Det finns några floder med vatten här. Hittills har vi stött på många platser där det varit helt eller delvis torrlagt.

Vi korsar bron, och nu börjar en brutal klättring uppför. Stigen är smal, stenig och brant. På vissa ställen är det öppet, och det stupar brant ner på sidan. Det här är jobbigt för alla, i synnerhet för reskamraten. Hon kämpar, stönar och svär ibland när hon sliter sig uppför.

Det är cirka 1,5 kilometer kvar, och det går uppför. Det tar en bra stund att ta sig upp. Jag måste berömma reskamraten för att hon har kämpat så väl när vi äntligen når toppen och vändpunkten. Utsikten sträcker sig långt åt alla håll. Detta måste upplevas på plats, eftersom det är svårt att förmedla hur det ser ut med en mobilkamera.

Efter en stunds vila är det dags att vandra nedåt. Det borde vara enklare, men eftersom underlaget är så ojämnt måste man ha god balans och se upp så att man inte snubblar. Om man skulle snubbla kan det bli ett smärtsamt fall, eller så kan man försvinna över en kant.

Sällskapet möter två andra vandrare som kämpar sig uppåt. Vi önskar dem lycka till!

Vi når till slut slät mark vid stenbron. Nu följer en asfalterad väg en bit. Det går sakta uppför, men sällskapet ”flyger” fram på den här vägen.

Vi passerar en bro över en klyfta med en helt torrlagd flod. På vandringskartan finns en markering för ett sevärt vattenfall. Men det rinner inte en droppe i detta vattenfall.

Efter bron viker leden av från vägen och fortsätter som en stig. Det är en liten backe från vägen, och det räcker för att sällskapets fart ska minska markant.

Den här gången tänker vi inte gå den tidigare nämnda omvägen, vilket sparar oss 600 meters vandring. Ingen i sällskapet vill gå några onödiga omvägar.

Vi fortsätter genom det öppna och vandringsvänliga landskapet. Det har blivit avsevärt varmare mitt på dagen. Träningsjackan åkte av redan vid toppen, och vid bilen byter jag till kortare byxor.

Vi åker till Agay och parkerar bilen på den stora och dåligt utnyttjade parkeringen. Vi vandrar vidare till den tidigare franska/mexikanska restaurangen som sällskapet besökte förut. Vi var nöjda med maten och hoppas på samma upplevelse i dag.

Det är betydligt fler gäster i dag, och personalen får stressa. Vi hoppas att de hinner laga maten perfekt.

Menyn är på franska, så jag använder Google Översätt. Reskamraten vill ha samma rätt som förra gången – torsk. Själv vill jag prova något nytt och väljer den sista rätten på listan över huvudrätter. Rätten heter “quesadilla de bavette de boeuf”.

Det tar en stund att få maten, men till slut kommer den. Reskamraten känner igen sin rätt och är nöjd. Jag känner också igen min rätt, men är missnöjd! Jäkla franska menyer! Jag har valt samma rätt som förra gången! Jag trodde att jag valde en ny rätt eftersom den hade en annan placering, och jag kommer inte ihåg vad den förra hette!

Rätten är god, och jag är nöjd, men jag hade gärna fått en ny upplevelse.

Vi åker tillbaka till hotellet och lämpar av packningen och annat på rummet. Reskamraten går till poolen, och själv tar jag en tur till affären för att handla. Jag ansluter efter att ha utfört shoppingaktiviteten. Det är inte så mycket folk vid poolen. Det är varmt, men inte den riktiga värmen som vi hade några dagar tidigare. Kommer det en vindpust blir det genast kyligt.

Sällskapet får lämna poolen en timme tidigare eftersom det blir för kyligt mot slutet.

Vandringssidan verkar ha installerat säkerhetsuppdateringar och nu kan jag se vart vi ska vandra i morgon.

Vad kan man göra denna sena eftermiddag? Cannes ligger inte så långt bort, men jag känner inte att vi behöver spatsera längs strandpromenaden och titta på kändisar.

Dag 11 – Vandring till Pont du Perthus-bron

Usch vad WiFi krånglar. Det har varit så i några dagar och nu stormar det inte längre. Tänk vad mycket man använder nätet, och ändå har jag slutat använda de sociala tjänsterna för många år sedan.

Det är utlovat regn mitt på dagen och enligt prognosen ska det bli kraftigt. Sällskapet reser iväg tidigt för att hinna gå innan ösregnet kommer.

Dagens vandring är den som vi avbröt då det var jakt och varningsskyltar. Visserligen verkade det inte gälla fransmän då både vandrare och cyklister ignorerade dessa.

Idag, fredag, var det mycket bilar på parkeringen. Det måste vara ”pangisar” som är ute och vandrar. Det är vardag och tidigt på förmiddagen, så det är sannolikt på detta sätt.

Vandringen är idag lätt och kort och går fram till den bro, ”Pont du Perthus”, som sällskapet passerade igår.

Vandringen går hela vägen på en mindre asfalterad väg. Det susar kontinuerligt förbi cyklister och denna typ av väg måste vara perfekt då det är bra underlag, inga backar och mycket vacker omgivning. Hade man sådana här förutsättningar hemma skulle jag nog cykla mer.

I landskapet växer träd som jag tror är korkekar (enligt appen PlantNet). I Portugal var de flesta barkade bitvis då man använder barken som råvara till olika korkbaserade produkter. 

Här växer de orörda. Ser dock två träd som varit barkade för några år sedan.

Den omgivande naturen här i södra Frankrike bjuder ofta på olika dofter (kallas garrigue). Det är kombinationen av olika örter, jorden, träden etc. som skapar denna doft. Det är en härlig doft. Det växer också eukalyptusträd och de har en mycket karakteristisk doft.

Landskapet är vackert med det stora berget som bestegs under gårdagens vandring på andra sidan den vidsträckta dalen. 

När vi närmar oss målet vid bron ökar ljudet från den brusande floden. Floden är en av få som brusar i det annars ganska torrlagda landskapet.

Vi stannar till vid bron och tar några ytterligare bilder. Reskamraten blir lite överraskad över hur vackert det är här. Under gårdagen var tröttheten stor och hon orkade nog inte lyfta blicken för att ta in det vackra. Tankarna var nog mer att överleva lång dags färd mot natt!

Tog en bild av den resliga bergstopp som ser omöjlig ut att ta sig upp på från detta håll. Men det gjorde sällskapet med stor möda igår!

Sällskapet vänder tillbaka och trots den lätta och korta vandringen är benen tunga. 

Gårdagens kraftprov satte sina spår och det är en välbehövlig lättare vandring idag.

Strax innan sällskapet når parkeringen kommer några lätta regnstänk. Planeringen för dagens vandring verkar vara gjord av ”någon” med ”Fingerspitzengefühl”! Undrar vem detta kan vara?

Vandringen är avslutad tidigt denna förmiddag och sällskapet åker ner till Agay för att reka några restauranger som jag kollat upp innan resan. Det finns en vid den tidigare nämnda SPAR-butiken och vi stannar för att läsa menyn. Detta är den första menyn som också har engelsk text! Något att besöka?

Det finns en parkering bredvid restaurangen och en skylt som har någon text angående avgifter. Jag läser den och uppfattar att det inte krävs någon avgift efter den 30 september. Vågar man lita på detta?

Ankommer semesterbyn och på torget är det som vanligt ett gympapass med tungt baskomp. Passet domineras av kvinnor. De erbjuder denna aktivitet varje dag men sällskapet har inte nappat. Själv tror jag inte att jag kan följa med rörelserna med värdighet!

Köper två kaffe för att ta med. Jag ville ha dubbel storlek för att vi brukar dricka “baljor” hemma. Normalt får man en fingerborg med mycket stark kaffe på kontinenten. Stor dubbel innebar i detta fall två fingerborgar! Jag köpte även en fransk baguette och kände mig som en riktig fransk man med baguetten under armen.

Kaffet slukades snabbt och även om det är starkare än normalt så smakar det mera.

Regnet har uteblivit och det gör dagen trevligare. Det var inte kul att sitta i rummet när regnet öste ner och WIFI gick ner med olika tidsintervall.

Nu är det bra att njuta en stund på balkongen och invänta dagens lunch. Klockan 12:00 börjar ösregnet! Lunchen blir på den lokal pubrestaurangen. Det blir en språngmarsch i ösregnet. Maten då? Den gick att äta i alla fall.     

Regnet bara fortsätter och ägnar mig åt tråkig administration och dokumentering av examensuppgift.

Det blir några sega timmar. Till slut upphör regnet och solen tittar fram. Den riktiga värmen saknas varför det är gränsfall att sätta sig vid polen. Sällskapet tar en promenad runt området istället.

Imorgon skall det bli uppehåll men inte så varmt. Få se vilken vandring det blir denna gång.  

Dag 12 – Vandring i Defens tre sjöar

Det är höstväder denna morgon. Kall vind och låg temperatur. Solen gömmer sig bakom molnen.

Horisonten är vacker med sina molnformationer. Idag blir det en lite längre biltur till en skog med tre sjöar. 

Bilfärden går bra och vi kör i utkanten av Fréjus. Vägarna är bra och det är lite trafik. Blir lite snurrig då det vimlar av rondeller. Bilar kommer ikapp och ligger klistrade någon meter bakom vår bil. Det känns lite störande.

Vi når startplatsen och här finns en stor parkering som är nästan helt tom. Bilen som låg klistrad bakom gjorde en desperat omkörning några kilometer innan målet. Det visar sig vara två unga damer som också har ett ärende hit. De ska springa i området. De anlände cirka 30 sekunder före oss, så det var väl imponerande körning av den kvinnliga chauffören?

Vi vandrar genom korkek skog i början. Träden dämpar vinden och det är bättre att vandra i skogen under dessa förhållanden. Det finns ett gammalt ordspråk: ”Skogen är den fattiges kofta.”

Leden går svagt uppför, men det är en lättvandrad grusväg. Leden sträcker ut sig som en triangel och just nu vandrar vi på den första ”kateten”. 

När vi svänger av mot ”hypotenusan” blir det en uppförsbacke, men ingen som tar musten ur sällskapet. Skogen ändras till tät tallskog och buskage som dämpar vinden ännu mer.

Jag försöker förklara för reskamraten hur leden sträcker sig i form av geometri, men hon har inte en aning om vad jag pratar om. Intressant då hon var näst bäst i matematik på sin skola! Man glömmer med åren.

Vi når den första sjön som inte skyms av buskage. Vattnet är brunt då bäckarna dragit med sig slam efter de kraftiga regnen för några dagar sedan. Den första sjön är mycket fotogenisk!

Skogen tätnar mer och gömmer de andra sjöarna även om ett och annat titthål har öppnats genom buskaget.

Vi möter en större grupp franska ”pangisar” som vandrar i motsatt riktning. Vi möts precis vid en större pöl som bildats i leden av det kraftiga regnet. Det krävs en viss akrobatik för att ta sig förbi pölen. Resesällskapet lyckas ta sig förbi utan några missöden. Hur det gick för den något skraltiga pensionärsgruppen förtäljer inte historien.

Något längre fram blir det fler utmaningar. Den första är ett träd som ligger tvärs över leden. Med viss akrobatik kan man ta sig under detta. Nästa utmaning är en sträcka med pölar där det är trångt och besvärligt att ta sig runt. Sällskapet lyckas, men resultatet blir riktigt leriga vandringsskor.

Hypotenusan är avklarad och den sista kateten återstår. Nu är det grusväg som går rakt fram ända till parkeringen. Vi passerar en biodling och man har satt upp varningsskyltar om att invånarna kan vara lättirriterade.

Vi når parkeringen och fingrarna är frusna i det kyliga vädret. Vi återvänder mot hotellet och nu är det betydligt mer trafik. Hela tiden har vi en kompis någon meter bakom vår bil.

Färden tillbaka går bra. Vi shoppar lite innan affärerna stänger och byter sedan om för lunch. Idag ska vi prova en ny restaurang som har rekommenderats.

Restaurangen verkar ha hög svansföring då de frågar om vi har beställt bord. I restaurangen har två bord gäster och jag ser inga reservationslappar på borden. Nåja, detta kanske är en indikation på att man levererar kvalitet?

Servitören visar en tavla med rekommenderade rätter. Reskamraten beställer havsabborre och jag beställer biff bourguignon. Det tar en stund att laga maten och om man inte är stressad är detta ofta ett tecken på att den är vällagad.

Vi har delad uppfattning om matens kvalitet. Reskamraten är mycket nöjd med sin fisk och sås. Ratatouillen var kanske lite blygsam men smakade bra.

Min rätt kan liknas vid kalops. Detta innebär att grytan ska koka länge så att fettet kokar ner och köttet blir mört. Det ska också vara grönsaker i rätten.

Grönsakerna får efterlysas och köttet skulle kunna liknas vid att man värmt det fem minuter i en mikrovågsugn. Köttet är fett, senigt och inte färdigkokt. Spaghettin, som serveras till grytan, är kall. Dock är dressingen på salladsbladen god.

Man skulle kunna sammanfatta min rätt som usel.

Ännu en restaurang som kan strykas från listan. Det är inte så många dagar kvar att äta ute. Ska man chansa och prova något nytt eller gå tillbaka till de två restauranger där maten var utmärkt?

Vi återvänder till hotellet. Ser några enstaka gäster vid poolen och blir imponerad. Å andra sidan finns det vinterbadare i Sverige så detta är väl kanske ingen större utmaning?

Jag har vält i en kanot på en stor fjärd i Stockholms skärgård under min värnplikt och vet att man kan frysa rejält även om det är sommar och plusgrader. Det tog nästan en timme innan vi bogserades i land. Befälets utskällning värmde dock när han hade synpunkter på den förlorade utrustningen. Jag slapp i alla fall dyka ner och hämta upp den.

Det kyliga vädret bromsar tyvärr utomhusaktiviteterna denna eftermiddag. Stormen Babet härjar längre norrut i Europa och det kanske påverkar vädret här också?

På kvällen drar ett band igång på scenen men det verkar inte vara så mycket publik i kylan. Bandet är inte lika bra som det tidigare bandet och slutar före 22.00, vilket verkar vara normal tid för att avsluta aktiviteterna här i semesterbyn.

I natt blir det vintertid och en timme extra sömn. Någon som tror att man faktiskt sover en timme mer?

Dag 13 – Vandring Saint-Raphaël – Agay

Vädret är kyligt och det blåser något på morgonen. Det är inte mulet men heller inte klarblå himmel.

Jag vaknade inte på ”riktig tid” trots att man fick en natt med extra sömn, utan på ”normal tid”, vilket är en timme tidigare än ”riktig tid”!

Känner fortfarande viss irritation över gårdagens lunch. Magen har varit lite bråkig och jag gissar att det beror på maten. När jag summerade intrycken var min lunch helt enkelt usel. Detta tar dock inte bort att reskamratens lunch var bra.

Det är lågsäsong denna tid på året, men samtidigt höstlov för ungdomarna. Har restaurangernas stjärnkockar stämplat ut för säsongen och är det bara lärlingarna som huserar i köket?

Hur kan man servera en klassisk fransk rätt så uruselt?

Om det inte blåser alltför mycket hade vi tänkt vandra utefter kusten mellan Saint-Raphaël och Agay.

Vädret är bra när vi ger oss av. Det är en kort bilfärd till utkanten av Saint-Raphaël. Maxhastigheten är oftast endast 50 kilometer i timmen och ibland bara 30 här nere. 

Skyltarna uppfattas av de flesta infödda bilförare mest som rekommendationer. De enda som möjligen håller hastighetsgränserna är trafikanter i permobil! Håller man inte rätt hastighet så har man snart en bil klistrad bakom sig.

Vi blir lite fundersamma då vi inte kan hitta någon information om parkeringsavgifter vid starten. Vi letar överallt men det finns ingen skylt om avgift. Detta skulle vara omöjligt i Sverige där det verkar vara avgifter överallt!

Vi påbörjar vandringen och det blir brutalt direkt! Det är balansgång mellan stenar, stupande avgrunder samt branta stigningar både uppför och nedför. Detta är mycket påfrestande för reskamraten som bara väntar på att slå sig fördärvad.

Underlaget är mycket besvärligt och detta bekräftas när träningsklockan anger tiden för den första kilometern. Kilometertiden är 39 minuter!

Vandringens utmaningar visar sig vara ohållbara och sällskapet avbryter vidare vandring på denna kustled. Risken för olyckor är stor och ökar när tröttheten gör sig påmind.

Sällskapet avbryter vandringen vid en strand som har anslutning till civilisationen. Vi återvänder till starten och parkeringen via asfalterade gator. Det visar sig att området är privat, med ett stort P. Jag väntar mig nästan att få se en äldre man med hagelbössa som tar hand om inkräktare.

För att komma in med bil måste man passera en bom och ha rätt behörighet.

Vi återkommer till parkeringen och har inte fått någon parkeringsbot. Denna vandring blev en stor flopp och trots att reskamraten är sliten tycker vi gemensamt att dagen inte är slut. Vi åker vidare till en annan plats för en lättare vandring.

Vi styr kosan mot parkeringen vid slutet av den vandring som gjordes dag 7. Vandringen är lätt om man vänder innan den lite brantare nedförsbacken och omgivningarna är mycket vackra.

Det är flera som hittat denna vackra vandring och vi möter många andra söndagsflanörer. Vädret har blivit varmt och soligt igen. Hösten har tagit paus för tillfället!

Det går lätt att avverka några kilometer på plant underlag utan några större stigningar.

Solen gassar och det känns varmt och skönt. Dag 7 blåste vi nästan bort.

Efter vandringen bär det av till en ny restaurang som utger sig för att vara specialist på havets läckerheter. Prisnivån är något högre än normalt på orten.

Vi är de enda gästerna på restaurangen, men efter en stund anländer ytterligare ett äldre par.

Vi beställer räkor med bläckfisktagliatelle. Maten kan sammanfattas som ordinär till svag. Det enda som höll premiumklass var priset, som var högt. Priset stod inte alls i relation till matens kvalitet.

Vi blev båda besvikna.

Vad har hänt med det världskända franska köket?

Imorgon är sista dagen innan vi åker hem till Sverige på tisdag. Ska vi åka hem med endast två toppupplevelser när det gäller maten?

Vi köper några provensalska souvenirer i en affär i semesterbyn. Det har börjat blåsa igen, varför ett besök vid poolen känns tveksamt.

Jag sitter och lyssnar på klubbmusiken som öser på från scenen nedanför. Det är en blandning av gammalt och nytt.

Dag 14 – Vandring Pic de l’Escale till Lentisks

Jag har gjort en ordentlig analys för att hitta den perfekta vandringen att avsluta denna resa med. Jag har hittat en intressant kandidat, men är lite tveksam då den innehåller en brant och lång nedförsbacke följd av en lång, men inte lika brant, uppförsvandring. Reskamraten har inte samma kapacitet som i unga dagar. Det verkar också vara en lite trixig väg till startpunkten.

Vi har ett litet familjeråd och beslutar att ge vandringen en chans.

När vi lämnar hotellet är det lite kyligt. Jag chansar och har shorts och T-shirt. Det känns kallt, men det är utlovat bra väder under dagen.

Vägen till startplatsen medför inga större problem, mer än att den är smal, enkelriktad och stupar brant ner på sidan. Reskamraten vill att jag som förare ska slicka bergväggen på andra sidan vägen. Jag är lite motvillig då det ligger gott om stenar på körbanan som har rullat ner från högre höjder.

Vi når parkeringen utan missöden och nerverna lugnar ner sig för ”några” i sällskapet.

Det tog cirka 30 minuter att köra denna sträcka. Det har redan blivit varmare och det känns som ett klokt beslut att vara klädd i shorts och T-shirt.

Sällskapet vandrar iväg och de första tre kilometrarna är lättvandrade. Utsikten är storslagen och jag hoppas att mobilkameran kan återge åtminstone en del av den.

Vid tremkilometersmärket kan man göra en avstickare upp på en höjd för att få ännu bättre utsikt. Ingen i sällskapet nappar på detta då det som redan erbjudits med råge är tillräckligt imponerande.

Här börjar vandringen nedför och den fortsätter i nästan två kilometer. Underlaget är inte slätt och fint utan ojämnt och fullt av stenar. Den är dock betydligt lindrigare än den tidigare vandringen upp och ner dag 10.

Det tar en stund att ta sig ner och vandringsstavarna kommer väl till pass.

Vi når den nedre delen av dalen där det finns en å. Det rekommenderas ett besök längst ner för att titta på den livliga strömmen. Det har dock varit en torr sommar och det brusar mindre än vanligt, varför sällskapet fortsätter på leden tillbaka mot starten.

Den första delen består av en sluttning uppför. Den är varken extrem eller särskilt lätt. Andhämtningen blir lite tyngre på denna del av leden.

Efter detta motlut blir leden flackare. Det går hela tiden svagt uppför, men lutningen innebär inga större problem.

Utsikten är på en något lägre nivå, men det dyker ändå upp flera vackra vyer.

De sista kilometrarna blir det tyst i sällskapet. Vandringskamraten visar tydliga tecken på trötthet. Axlarna sjunker och andhämtningen blir tyngre.

Normala människor skulle kanske ta fem minuters rast, men med reskamraten fungerar det tvärtom. Hon borrar ner huvudet och ökar farten! Det slinker ibland ur henne någon väl vald kommentar i stil med:

”Jävla backe.”

Den sista biten blir stenigare och den allra sista delen riktigt brant. Precis innan vi når en körväg brister det till slut även för reskamraten och det blir några minuters vila.

Vi klättrar de sista metrarna upp på vägen. Jag tar fram mobilen med appen som visar leden och upptäcker att vi befinner oss på helt fel plats. Jag har upplevt leden som fullständigt självklar och därför haft mobilen i fickan.

Det visar sig att vi missat en stigförgrening och i stället fortsatt rakt fram på den breda vägen!

Straffet blir en extra vandring uppför vägen tills vi åter når den riktiga leden. Lutningen är brant och reskamraten andas tungt som en astmatiker efter ett maratonlopp.

Vi når till slut den punkt där leden egentligen skulle ha anslutit till vägen. Där finns en ynklig liten stig men inga ledmarkeringar. Nåja, vi kom fram ändå!

Den sista biten går svagt uppför. Vädret är nu riktigt varmt och man blir ordentligt grillad när man befinner sig på bergets sydsida.

Vandringen har varit en mycket bra upplevelse och är en värdig final på våra två veckor i Agay.

Nedfärden går via en annan väg då den förra var enkelriktad på sista sträckan. Den här vägen är också enkelriktad, men vi möter ändå cyklister som kommer från motsatt håll. I Frankrike verkar enkelriktat-skyltar inte alltid gälla cyklister?

Det står mängder av bilar parkerade på olika ställen längs vägen ner från berget. Det verkar finnas flera populära vandringsleder här.

Längre ner i dalen ser vi hela familjer som cyklar. Det är höstlov och man verkar fira detta med cykelaktiviteter i bergen.

Resesällskapet beslutar att inte chansa på någon ny rekommenderad restaurang. Vi gör det enkla och väljer en ”sylta” nära rummet.

Jag beställer en entrecôte med pommes frites. Den rätten borde till och med en lärling kunna lyckas med. Reskamraten väljer en provensalsk fisksoppa.

Fisksoppan är utmärkt och entrecôten är faktiskt bra. Det blir en hyfsad avslutning på det lokala kulinariska utbudet trots allt.

Efter maten blir det en tur till semesterbyns livsmedelsaffär. Det är mycket urplockat på hyllorna och man verkar inte ha beställt in några nya varor. Hela anläggningen stänger för säsongen den sista oktober.

Resten av dagen tillbringas vid poolen. Solen lyser starkt och efter en timme får jag leta upp en plats under ett parasoll.

På kvällen blir det musik från scenen. Det är låtar med bra tryck och som är lätta att sjunga med i. Ungdomarna i publiken är entusiastiska!

Dag 15 – Agay – Eskilstuna

Vaknar tidigt denna sista dag. Man är alltid lite spänd över att allt ska fungera och att man faktiskt hamnar på flyget som avgår i rätt tid.

Det är fortfarande mörkt ute och vi äter en enkel frukost. När det ljusnar går jag till parkeringen och hämtar bilen så att vi kan lasta in väskorna vid receptionen.

Det fungerar faktiskt med alla bommar som ska lyftas upp automatiskt denna tidiga morgon.

Vägvisningen har tidigare visat en viss väg när jag kontrollerat resan. Nu vill Google att jag ska åka en annan väg. Jag lyder och får lära mig köra på en smal kustväg med kurvor så skarpa att man ibland upplever att man möter sig själv.

Utsikten är mycket vacker, men sällskapet kan inte njuta av den. Reskamraten håller koll på vägvisningen och själv fokuserar jag på att hålla mig lugn och till höger på de krokiga och inte speciellt breda vägarna.

Anrättningen kryddas av morgonpigga cyklister som vinglar fram och verkar fokuserade på att kvalificera sig till nästa Tour de France. Dessutom finns det morgonpigga bilister som är mycket sällskapssjuka och ligger klistrade två meter bakom vår bil. De kör ryckigt och tror att de kan köra om så fort vägen råkar bli rak i hundra meter. Oftast får de ångra sig, eller också ges de till slut möjlighet att pressa ur alla hästkrafter ur bilen och komma förbi.

Vi kommer till en större stad och efter viss stadstrafik befinner vi oss på motorvägen A8. Här väntar nästa utmaning då de flesta verkar vara ute efter rekordet i att komma snabbast till jobbet.

Jag håller avstånd och ligger i de filer som motsvarar vår hastighet. I Nice blir det trafikstockning och det går sakta de sista kilometrarna innan vi ska svänga av mot flygplatsen.

Den sista biten blir en utmaning för min co-driver och kartläsare. Det framgår inte helt tydligt vilken fil man ska ligga i enligt Google Maps. Vi får ta ett par extra varv innan vi hittar till:

1. Bensinstationen.
2. Hyrbilsåterlämningen.

Ibland är rondeller mycket praktiska!

Reskamraten blir rejält stressad när vi gör våra felkörningar.

Jag bävar inför inspektionen av hyrbilen. Jag har haft otur med de senaste uthyrningarna. Man har upptäckt skador som jag inte haft en aning om hur de uppstått. Jag hade inte varit inblandad i några skrapningar eller törnar. Efter det bytte jag hyrbilsbolag. Den här gången hyrde jag från ett europeiskt bolag.

Inspektören hittar inga skador på bilen.

Jag drar en lättnadens suck och slipper ytterligare kostnader.

Vid ankomsten till Frankrike gick vi med våra väskor till terminal 2 där biluthyrningen fanns. 

Jag har gjort efterforskningar kring transporter mellan terminalerna och upptäckt att man kan åka gratis spårvagn.

För en gångs skull är det utmärkt skyltat till spårvagnen, men säg den glädje som varar länge!

Vi har uppfattat att man bara ska kliva på och sedan går färden till terminal 1. Men inne i vagnen står det information om att alla måste scanna sin biljett. Det står dessutom uttryckligen att det gäller alla!

Vi kliver av vagnen och tittar efter biljettautomater, men ingen finns i sikte. Jag ser också att vagnen går till centrum. Kanske var det fel spårvagn?

Jag kliar mig i huvudet och samtidigt kommer en annan spårvagn in på spåret bredvid. På den står det ”Terminal 1” och dit vill vi komma.

Vi går ombord och får även här se samma information om biljettskanning.

Till slut beslutar vi oss för att ignorera alltsammans eftersom informationen på nätet sagt att det var gratis.

Vi anländer till terminal 1 utan att någon bister konduktör kastar av oss från tåget.

Inne i terminalen flyter allt på som det ska. Egen incheckning, bagageinlämning och säkerhetskontroll. Det är lite folk och den enda egentliga kön uppstår vid säkerhetskontrollen.

Flygplatsen är liten. Det går som mest fyra flyg i timmen enligt informationstavlan. Eftersom det är färre flygningar och mindre folk är det inga problem att hitta sittplatser i den gemensamma vänthallen.

Det finns så kallade taxfree-butiker och jag ser inget behov av att köpa något. Ingen har ännu klagat på hur jag luktar.

Jag blir dock lite förvånad när jag besöker en souvenirbutik i brist på annan sysselsättning.

De säljer italienska produkter på flygplatsen i Nice!?

Sedan är det bara att vänta.

Vi sitter bra på två platser lite vid sidan av. Jag kan inte låta bli att irritera mig på att vissa måste ha sitt bagage på stolen bredvid sig. De motar bort andra som gärna vill sitta ner medan de väntar på sin avgång.

Det borde finnas personal som förbjuder detta beteende.

Men det kostar väl pengar och är förmodligen ”dålig service” för dem som vill slippa ha någon sittande bredvid sig.

Jag tycker att det är mycket ohyfsat och stör mig på det. Naturligtvis helt i onödan.

Planet blir försenat. Det är fullbokat och jag ser en hel del familjer som är på väg hem från höstlovet.

Jag köper en smörgås på flygplatsen och den är fantastiskt god.

Detta blir det sista minnet av maten i det kulinariskt världsberömda Frankrike!

Flygresan blir tråkig, men det är bara att bita ihop.

Det tar tid på flygplatser. Planet landar något försenat. Vi väntar på att få komma av, vandrar till bagagebanden och väntar på väskorna.

I tullen är det tvärstopp och flera hundra personer väntar på att passera. Det måste ha inträffat någon större incident.

Vi vandrar vidare till bussavgången mot parkeringen.

Jag uppskattar att det tog ungefär 75 minuter från det att planet landade tills vi satt i bilen.

Nu återstår bara bilresan hem och det enda potentiella hindret borde vara långsam trafik på vägen mellan Enköping och Strängnäs.

Men även denna sträcka bjuder på en överraskning.

Det är stopp vid Hjulstabron.

Kön är ungefär en kilometer lång och medelhastigheten efter broöppningen pendlar mellan 20 och 60 kilometer i timmen.

Vi når till slut hemmet och därmed är resan över.

Sammanfattande intryck från Agay

Sällskapet gjorde sin första resa till Agay och har lite blandade intryck.

Positivt

• Vädret var för det mesta bra under de sista veckorna i oktober.
• Trafiken var förhållandevis lugn om man höll sig borta från de större orterna.
• Vandringarna, framför allt i bergen, var mycket trevliga och vackra.
• Semesterbyn hade det mesta man behövde rent praktiskt.
• Det var lite folk i området, antingen på grund av orten eller årstiden.
• Städningen var mycket bra.
• Poolområdet var trevligt när solen sken.
• Naturen i Esterelområdet bjöd på många vackra upplevelser.

Mindre positivt

• Orten är liten och har ett begränsat utbud av det mesta.
• Vandringar utefter kusten kan vara betydligt mer besvärliga än de ser ut på kartan.
• Vägarna är ofta smala och delas med stora mängder cyklister.
• Standarden på boendet var medel.
• Poolområdet kostade extra.

Maten

Maten blev tyvärr den största besvikelsen under resan.

Av alla restaurangbesök var det egentligen bara två restauranger som levererade riktigt bra mat. Om man ska vara generös får även smörgåsen på flygplatsen räknas in, vilket ger ett slutbetyg på cirka 2,5 lyckade matupplevelser.

Detta känns ganska märkligt med tanke på Frankrikes kulinariska rykte.

Kanske hade vi otur. Kanske hade kockarna redan gått på lågsäsong. Eller så lyckades vi helt enkelt välja fel restauranger.

Om någon vet svaret får de gärna höra av sig.

Vill vi åka tillbaka?

Det är en svår fråga att besvara direkt.

Agay bjöd på flera mycket fina vandringar, ett behagligt klimat och vacker natur. Samtidigt finns det andra alternativ som lockar.

Detta kräver nog lite betänketid och måste vägas mot destinationer som Madeira och andra vandringsvänliga resmål.

Precis som efter de flesta resor behövs det kanske lite tid hemma innan omdömet landar.