Gran Canaria dec 2013

Dag 1
Dag 2
Dag 3
Dag 4
Dag 5
Dag 6
Dag 7
Dag 8
Dag 9

Dag 1

Äntligen semester! Det har varit en mycket tung höst av olika anledningar. Normalt brukar det pirra av optimism och förväntan att äntligen åka på en semesterresa men nu när undertecknad sjunker ner i flygplansstolen så känns det som en punktering, luften/krafterna pyser ut och sjunker ihop som en hösäck.
Fortfarande surrar i huvudet av en massa ”måsten” eller ”har jag gjort det och det”. Under de senaste månaderna har det blivit mer än normalt många syrliga kommentarer om man gör man fel eller glömmer något. Alla verkar stressade och pressade?
Läste på text-tv fredag kväll att ett Svenskt plan (Norwegian) blivit bombhotat på fredag kvällen. Direkt så började tankarna fara om detta kommer att påverka allt aktuellt flyg utresedagen?
Får hoppas att inspirationen kommer tillbaks snabbt så inte hela semestern bara måste ägnas åt att återhämta sig utan få uppleva saker och framförallt få ny kreativ energi. Reserapporterna kommer även att bli korta om inte inspirationen bubblar fram.
Semesterns energi kommer att behövas för att klara av kvartal 1 med de utmaningar och förändringar som kan komma i ett visst sammanhang.
Tänk när man hade återhämtningsförmågan för 10-15 år sedan! Då kunde man springa ett pass i skogen på 2 timmar på lördagen, ha ”trevligt” på kvällen och dagen efter var det inga problem att springa ett likadant pass även om man hade ”slarvat” med intaget av vätska/föda. Numera kan undertecknad endast kanske klara ett pass på 1 timme och 50 minuter dagen efter dagen före!
Resan till Arlanda gick mycket smidigt. Inga bilar ute som brukar ligga oförskämt nära framför undertecknads bil. Endast en bil kom ikapp men eftersom den var ”enögd” så behövde man inte oroa sig att det var polisen. Inte för att det finns någon som helst anledning till oro för undertecknad men man känner sig alltid skyldig med poliser i närheten! Väderprognosen var snöblandat regn och noll grader under morgontimmarna men inget dylikt kom ner och vägbanorna var torra och halkfria. Märker när man kör bil på morgonen att vi i december lever i en dyster tid. Det tar en stund innan det blir dagsljus.
Parkeringen hade tomma platser nära skyttelbussarna och i terminalen gick allt smidigt – Inga köer någonstans. Verkar vara en lågsäsongsvecka?! Gårdagens bombhot verkar inte ha påverkat något och planen verkar komma och gå enligt tidtabell.
Ombordstigningen gick också jättesmidigt, det fanns plats i bagagehyllan och resesällskapet kom ner på rätt platser snabbt. Efter en stund anlände ett ”världsvant” resesällskap i samma ålder som undertecknad. De var lite missnöjda då de hade platser bakom varandra närmast mittgången. De försökte förhandla om ett byte med en barnfamilj som satt i närheten men de var inte intresserade. Något surmulna satt de och väntade på den berömda signalen – ”Boarding completed”. Med förvånansvärd reaktionstid kastade sig mannen i nämnt sällskap och i undertecknads ålder, sig över de lediga platserna vid nödutgången mitt i planet. Gott om benutrymme! Damen i sällskapet lyfte som en fasan några tiondelar senare och stolarna togs i besittning av det världsvana paret.
Efter en stund kom en flygvärdinna och frågade undertecknad och reskamraten om vi ville sitta vid nödutgången. Tappade helt fattningen då detta är ett lågprisflyg och sådana förmåner är lika ovanliga som vatten i Sahara. Förklaringen kom i samband med bytet. Det tidigare ”världsvana” resesällskapet hade klagat hos nämnd flygvärdinna att det var kallt vid nödutgången och damen ifråga var av frusen natur. Undertecknad och reskamraten tog naturligtvis detta erbjudande då undertecknad har en ur-finsk bakgrund och är född i december månad i någon djup snödriva mitt i en snöstorm.
Temperaturen i fråga blev inga som helst problem när planet väl lyfte och luften började cirkulera. Det blev en behaglig vistelse med en egen tre-rad och helt ändamålsenlig temperatur!
Undertecknad börjar bli misstänksam! Normalt brukar undertecknad på sina axlar bära all det elände och otur som kan drabba resenärer på semesterresa. Är detta dröm eller verklighet? Nått skit måste ju hända! Det brukar ju vara obligatoriskt för undertecknad. Någon gång skall väll undertecknad med ålderns rätt kunna gnälla – ”Tyyypiskt – Vad var det jag sa!”.
Misstänksamheten medförde också att undertecknad tog del av aktuellt horoskop i Expressen. Något som aldrig annars görs då detta normalt kategoriseras som trams! ”Tyvärr” så beskrev även horoskopet en bild där personer med undertecknads egenskaper och karaktär kommer att ha en mycket ljus och framgångsrik framtid! Misstänksamheten till den för närvarande mycket ovanliga positiva atmosfären ökade till det som inom rättsväsendet betraktas som misstanke av den högre sannolikhetsgraden.
”Normalt” tar man sig några ”rackabajsare” när man får lite krubb på charterflyget. Det brukar hjälpa att slappna av och komma in i semester ”stimmung”. I detta fall så har undertecknad bokat en hyrbil så den normala proceduren får bordläggas till den senare ankomsten till hotellet. Man får ha respekt och ansvar vid bilkörning. Däremot så ”osade” det spritångor så det räckte och blev över i omgivningen där resesällskapet sitter.
Mannen i det världsvana resesällskapet verkar fortfarande ha en väldigt negativ uppfattning om sakernas tillstånd på denna flight. Tänk vad jobbiga människor i undertecknas ålder kan vara. Ingen vill eller står ut att umgås med denna ålderskategori!
Den aktuella flygtransporten är enligt tidigare påpekande ett lågprisflyg. Lunch är inte gratis och det är inte städat där resesällskapet sitter. Det mycket läckert i bild framställda varma lunchalternativet i meny-tidningen såg ut att kunna vara en portion anpassad för en rejäl karl efter ett rejält dagsverke i skogen. Resesällskapet beställde varsin av denna läckerhet Tillagningen dröjde en låååång stund och när denna kulinariska anrättning slutligen serverades så fick resesällskapet något höja på ögonbrynen. De framserverade portionerna motsvarade storleken vad man ger en ettåring som av någon anledning bestämt sig för att hungerstrejka. Maten har tydligen värmts upp i en micro och det är kanske därför det heter micro! Maten krymper! ”Tyyypiskt – Vad var det jag sa”!
Den mikroskopiska kulinariska upplevelsen var tydligen ändå tillräcklig för att kick-starta matsmältningsorganismen hos undertecknad. Som alla vet har denna mekanism en signifikant påverkan på allmäntillståndet i stimulerandet av ögonlocken i sydlig riktning. Efter en stund så ägnade sig resesällskapet åt en inre kontemplation avskärmad från det övriga allmänna umgänget i kabinen för denna lågprisflygtransport.
Denna korta inre kontemplation var välgörande och ett något mer spirituellt humör kunde erfaras i samband med passagen över en större bergskedja. Aktiviteten är vad som kort kan sammanfattas som en s.k. ”power-nap”.
Tax-free broschyrer delas ut med förföriska bilder av modeller som använder undergörande krämer för bibehållandet av ungdomlig skönhet och vitalitet. Absolut något för en senior undertecknad för att återuppleva en mera ungdomligt orienterad visualisering av ifrågavarande personlighet. Det nuvarande allmänna förfallet motiverade ett större inköp för flytta vad som i Facebook benämnes tidslinjen några år bakåt.
Hade med mig en bok ”en man som heter Ove ”perfekt läsning för att gå in i tjurig och bitter gubbe stadiet. Dagen har varit för glättig hittills så nu var det dags att bli lite gubb-tjurig. Boken ger många bra tips!
Tidtabellen hölls bra och ankomsten blev några minuter före tidtabell. Sedan började dock de ”normala” obligatoriska störningarna som tillhör semesterresor. Planet fick vänta då alla dockningar var fulla. Bagaget tog en evighet. Skulle vara smart och låta reskamraten vänta på väskorna medan undertecknad gick till den (obligatoriska och söliga) kön till hyrbilarna. Detta för att inte tappa tid. Där blev undertecknad förbannad då bokningen innefattade självriskelimineringsförsäkring för första gången. Det är en dyr försäkring som normalt aldrig brukar tecknas. MEN förbannad blir man när man får veta i disken att den inte täcker alla typer av missöden – T.ex. krossad vindruta. Då måste ytterligare en (dyr) försäkring tecknas! Normalt så lämnas hyrbilar tillbaks fulltankade och då påförs ingen extra avgift. Här skall tanken lämnas tom (hur i helvete är det möjligt?) och sedan skall man betala för påfyllnad av bensin (literpriset är naturligtvis 20 % dyrare än normal)! Sådant här kan verkligen reta upp undertecknad. Den enda tröst som gavs var att de som stod i kö på andra sidan tullen (de trodde de vara smarta då väskorna dröjde länge på bagagebandet) fick stå i en jättekö mycket längre än där undertecknad står.
Nåja, det som erbjudits senaste halvtimmen räckte för att kunna svära och beklaga sig för reskamraten hela vägen till hotellet.
När bilen var funnen så flöt allt perfekt (tyvärr). Fin motorväg till hotellet som hittades enkelt utan att behöva svära åt medtagen kartläsare. Perfekt rum med utsikt över havet. Hotellet hade bjudit på chamnpange och flaskan stod på kylning i rummet. Resesällskapet hade själva köpt två flaskor Bollinger champagne för att få lite James Bond stämning. Dessa får sparas till kommande kvällar.
En hel dag med passivt stillasittande är inte något som skapar tillfredsställelse hos undertecknad så det blev en löprunda direkt efter ankomst till hotellrummet. Det fanns fina promenadvägar efter havet och löprundan (som var MYCKET påfrestande) kunde avnjutas medan solen gick ner sakta i havet.
Observerade att hotellet erbjöd stressträning (naturlig) hel dag eller flera. Begreppet naturlig kan förstås få tankarna för personer med stor fantasi att fara iväg i en inte helt seriös riktning. Dock detta är en seriös reserapport varför vi glömmer detta!
Dags för en middag. Dagen har varit tröttsam även om den inte inneburit fysiska ansträngningar. Dock måste man äta så det blev att resesällskapet halkade in på hotellets restaurang som serverade middags buffet. Detta är en buffet som i huvudsak riktar sig till gäster som valt ”all inclusive” men kan även utnyttjas av ”frifräsare” som resesällskapet.
Motivationen att gå ut ”på stan” var måttlig varför detta alternativ valdes som test. Ett liknande koncept testade under en resa i december förra året och det visade sig finnas två markanta skillnader i de båda utbuden. Förra året testades ett dylikt koncept sista dagarna av resan och kommentaren blev ”varför valde vi inte detta från början”. I detta fall blev kommentaren efter att ha testat nuvarande koncept första dagen på semestern – ”Man blir ju mätt”.
Troligen kommer resesällskapet att arrangera andra kulinariska alternativ framöver. Denna middag var mera en kärnkraftsanläggning än en trevlig och mysig middag.
En positiv summering av första dagen– Härligt väder med sol, havet brusar, fin utsikt och en vecka avslappnande vandringar i bergen. Det finns chans för en härlig semester.
Åter till start

Dag 2

Last night sleep was deep for the travel group. Woke up just when breakfast was opening and some commanding was needed to get the travel companion going – “raus, raus, abstellung”!
The breakfast was in the same hall as the last night dinner. Some of the courses have also survived the night and made comeback on the buffet table.
The travel group was early compared to other guest so this breakfast was not as hectic as yesterday dinner. The temperature was OK to sit and join breakfast on outside balcony. Very nice to eat and listen to the waves coming in.
After breakfast it was time for deciding a walk for today. The sky was blue and no clouds. A mountain walk was decided but perhaps none of the most strenuous ones. Found a 15 km walk with moderate grading. It was an ascent about 350 meter in the beginning and rest was flat and slow descent back.
The map-reader managed pretty well to find where to go off the highway and the way through the village to find the road uphill. The start of the walking was located in a small village at 900 m. The small zig-sag road uphill was small with many narrow bends and the “scream-factor” was 3-4. The road was popular for cyclists who was striving uphill. This must be a road for getting a heart attack! Take this comment as a cliff-hanger!
The travel group reached the village with no problem and there was also parking spots available in this much narrowed street village. The walk begun finding the way out from village. This is always little tricky since the walking guide and maps are not so detailed. But as long it went uphill it was in right direction. At last the travel group arrived to a school which was the last landmark to find the start of the walking path. The first part was cobbled with stones and part of a pilgrim route. The ascent was hard and some power was consumed before the 350 altitude meters were concurred. The walk was surrounded by the very unique and ”intelligent” pines. The pine is smart and have developed 3 needles from each pine shoot. This support to catch the moist from the wind and further drop down to the ground. The mountains are very dry so this mechanism is necessary to get this “smart-pines” to be settled here.
After reaching the highest position at 1270 meter the walk became very pleasant. The sky was blue but there was strong wind at this altitude. When walking in shadow areas it felt little cold while in sun and limited wind it became hot. The walk was surrounded with very impressive panoramic views. A geocache was hidden in this area but had factor 4, 5/4, 5 and you had to get 200 meter steep up to a summit to find and log it! There was no volunteers from the travel group.
When walking your humble reporter must admit that the body is not in good shape. This is realized even if there has been 300+ training occasions this year. The thighs felt clumsy and ached! The breathing was heavier than normal. Perhaps because of the altitude or the accumulated stress before?
The mountains were created by volcano eruptions and the different layers exposed on mountain sides are very interesting. You see very clear the different layers showing what has been going on during different periods in history.
When leaving the easier walk the tracks started to descent more steeply. The track was also unsecure covered by many loose stones so you needed to go down carefully.
The last part was very easy walking at gravel and asphalt roads but since the legs was tired even that easy walk was little constraining. The last part was beside a summit in the village and there was a sign telling that a restaurant was located at the top with nice view. The travel group decided to have lunch there. Last part was steep down through the village to the car park for changing some gears. When approaching the centre in the village it was crowded with people. It was tourists, natives, cyclists and bikers. It was a popular place or some event was ongoing? It was good arriving early to the village because the parking was completely full. The restaurant at the summit was high up enough to prevent any “strollers” to “occupy” it. The travel group took the car to the restaurant.
There was only six guests eating lunch so all services went smoothly. The view from the window was impressive and the staff was very nice. The travel group ordered two local salads as starters but were advised to just have one. One was enough as a starter for two persons. The advice was really appreciated. The main course became chateaubriand which seemed to be the most important course at the restaurant. The procedures in serving, cutting and other was very tedious and it was very hierarchical who was going to do what. Two waiters shared the duties and one was very experienced while the other was what could be called “red-neck”! But the last one really tried and wanted everything to be in order so the travel group really appreciated the commitment and interest they were showing us as guests. The travel group could not be classified as any VIP guests, dressed in walking gears!
The lunch was very nice especially when comparing to last night dinner. Today the guests were happy and the staff was happy. All wanted mutually that this could be another visit. Depending on where the next walking’s will be this will definitely be a prioritized lunch alternative.
The return drive was downhill meaning that it was easier to speed up in the bends. The “scream-factor” increased somewhat. During the drive the travel group tried to find a couple of Geocaches but they became “DNFs”.
After some kilometres drive the travel group observed an ambulance standing at the side of the road with warning lights on. “Perhaps a cyclist getting a heart-attack” your humble reporter joked. It was a cyclist! When passing slowly you could see the bicycle inside the ambulance and the cyclist lying on a bed getting some treatment! HÄPP!
When coming to the end of the mountain road the travel group’s fortunate map reading came to an end. First approach to the highway was in wrong direction heading back to airport. After some kilometres the travel group could get off the highway and back in right direction.
Next mistake became when leaving the highway. The exit was missed and another detour had to be taken. Finally the travel group arrived to the destination. The sun had disappeared behind haze and the visit to the beach became cancelled this day. Back to the hotel and cooling of a bottle of Bollinger! The buffet dinner will not be any alternative this evening!
This days clues – Teror, dogs and sand-dunes. Where are the travel group?
Åter till start

Dag 3

Morgonen var mulen och det verkar ha regnat i natt. Kollar väderprognosen och ser att det utlovas regn mitt på dagen. Detta innebär ändringar i vandringsplanerna då det inte är lämpligt att vandra i bergen och få skyfall över sig. Detta kan innebära risker på grund av ras eller halka. Det blir också kallt och obehagligt. Bestämmer oss för en kortare vandring längre ner bland bergen.
Frukosten är som vanligt – Ett jättelikt utbud av olika alternativ. Lite rörigt men måste ändå säga att den är OK. Personalen är lättsam men inte nonchalant. De anstränger sig för att var trevliga mot gästerna. De flamsar lite både sinsemellan och med gästerna men på ett avslappnat sätt.
Enda gången det blir lite spänt är när Big hotellboss kommer inskridande i mörk kostym och ger olika kommandon som att dukningen är fel eller att det går för sakta. Bossen inger respekt och det blir en avsevärd skärpning så länge han är i närheten. Men det är som med tonåringar i den yngre åldern – Man går in och ryar för att få till lite mer pli i uppförandet men när man lämnar området är allt som vanligt igen!
Idag är det lite urrigt på morgonen så det blir ingen frukost på utsidan.
Tittar igenom planerna för dagens vandring ännu en gång och beslutar att den planerade mer dramatiska vandringen får anstå tills morgondagen om vädret så medger.
Vägen till byn där vandringen startar blir kort och enkel. När resesällskapet svänger av motorvägen ringlar en mindre väg upp i dalen. Hela vägen kantas av en massa fina blombuskar – I huvudsak bougainvillea och annat som t.ex. julrosor. Mycket vackert! Området verkar ha ett intresse att göra stora modeller i plåt av kaffeserviser. Man verkar också vara intresserade att göra olika gubb- och gumma-figurer som man också ser överallt. En jättetomte står bredvid vägen för att skapa ”julkänsla”!
Väl framme blir utmaningen att hitta en parkering då detta också är en liten by med för många bilar. Hittar en plats till slut. Nästa utmaning är att hitta var vandringsleden startar. Resesällskapet var osäkra vilket håll i byn som man skulle söka – Man valde fel håll!
Tyvärr har medlemmarna i resesällskapet utvecklat en ovanligt stark tjurskallighet när det gäller intagande av positioner och olika åsikter. Resultatet av detta blev att den normala styrka som finns i grupper avseende problemlösningsförmåga starkt begränsades. Som belöning fick resesällskapets medlemmar vandra 1,5 km extra!
Resesällskapet hittade till slut en plats som verkade vara startplatsen för vandringen vilket någon minut senare bekräftades då en buss släppte av en grupp av vandrare som verkade ha samma avsikter. Resesällskapet ville inte begränsas i rörelsefriheten av en större grupp av vandrare och gav sig skyndsamt uppför vandringsstigen. Grupp-vandrarna verkade vara av det mer motions-aktiga slaget och tog det till och med lugnare är resesällskapet när det gäller framfarten uppför sluttningen. Denna led var inte märkt av några stolpar eller färger och man förundras varje gång när man ställs framför en klippvägg och undrar hur denna skall forceras. Varje gång bekräftas att människorasen är smart och finner sina vägar då leden sick-sackar sig fram i terrängen och som inte kan ses med blotta ögat när man blickar nedifrån.
Klättringen uppför är ansträngande och resesällskapet delar sig efter en stund. Undertecknad går före för att undersöka en Geocache som skall finnas i toppen av passet. Väl uppe konstateras att Geocachen ligger upp efter en höjd-ås som måste forceras försiktigt för att inga olyckor skall inträffa. Väljer att avvakta tills reskamraten anländer då denne skulle få allvarliga rubbningar i hjärtrytmen om ingen förklaring först ges vad som kommer att ske.
Geocachen togs utan problem men det krävdes koncentration och försiktighet så att den nya aktuella lokationen inte skull bli 100 meter längre ner i sluttningen. Reskamraten fick en välbehövlig andhämtningspaus och vandringen kunde fortsätta neråt till det slutliga målet – Grannbyn.
På vägen ner insåg undertecknad att verkligheten inte verkade stämma helt med det som har angivits för denna vandring i den aktuella vandringsguide-boken. Nämnd bok är inte samma som används normalt och ges ut av något brittiskt vandringssällskap. Denna vandring är beskriven i en bok författad av norrmän och sedan översatt till Svenska. Det visar sig att höjdangivelse beskriver den högsta punkten man kommer till och inte summan av uppstigningar. Detta innebär att det blir 2*300 meter uppåt (och nedför) istället för vad man normalt uppfattas som endast 300 meter. I den brittiska boken är vandringstiderna också väl tilltagna så att dessa normalt underskrids av resesällskapet. I detta fall så krävs en avsevärd rask hastighet för att klara vandringen enligt guidebokens uppskattningar. Norrmännen som uppskattade sträckan kanske gjorde detta med rullskidor på? Eller så är det en släkting till Northug som vill djävlas med oss Svenskar?
Nåväl, resesällskapet får tacka för extraträningen. Vid utkanten av grannbyn växer olika slag av exotiska växter och frukter. Där växer apelsiner, citroner och på ett ställe jättelika papayor. Denna led verkar också flitigt frekventerad av vandrare varför en driftig bybo hade satt upp ett mobilt frukt- och grönsaksstånd efter leden. Resesällskapet stannade till och köpte lite klementiner och lokalt framställd honung. Priset var säkert alldeles för högt men det var en kul grej så vad spelade det för roll.
Strax efter passerades en skylt som visade vägen till Playan! Resesällskapet blev något konfunderade då den aktuella byn låg mitt inne i en bergsdal och något vatten fanns inte att skåda i den närmaste omgivningen. Det visade sig senare att den lilla väg ledde till kusten där det finns en liten men vacker sandstrand. Vägen till stranden är dock MYCKET primitiv varför endast vissa terränggående fordon är att rekommendera.
Väl framme i grannbyn ser resesällskapet att bussen väntar på tidigare nämnd vandringsgrupp. Dessa avser inte gå tillbaks samma väg som resesällskapet måste göra för att komma tillbaks till hyrbilen. Undertecknad erbjöd att gå tillbaks ensam för att hämta upp reskamraten. Undertecknad kunde observera en kort glimt tillfredsställelse hos reskamraten men efter några sekunders övervägande blev beslutet att solidariskt genomföra samma vandring tillbaks. Kan vara att reskamraten inte ville ge möjlighet till någon form av sarkasm vid framtida ordväxlingar angående vilka som har visat lite GO under denna semesterresa.
Resesällskapet hittade ett lite lokalt café i grannbyn. De erbjöd kaffe, läsk och ett lokalt bakverk som sötats med den lokalt framställda honungen. Bakverket var mycket gott och det kändes mycket angenämt att sitta och ta en kaffepaus i denna lilla lokala by. Det känns som man är så långt bort man komma från det turistiska kärnkraftverk där resesällskapet tillbringar sina övernattningar. Några gubbar satt på ljugarbänken och diskuterade medan byns ”ungdomar” strosade förbi för att se vad det är för spännande främlingar som gör sin visit i denna utsocknes lokation. Mycket trevligt, avslappnat och gemytligt.
Stärkta av lite kaffe och socker i olika former beslöt resesällskapet att påbörja vandringen tillbaks. Tidigare nämnd vandringsgrupp hade också fastnat hos den rådige grönsaks- och fruktförsäljaren och kommersen verkade ha varit livlig då de flesta hade en påse med någon av dennes produkter. Någon kilometer längre fram så mötte resesällskapet en vandrare så var på väg i motsatt riktning. Denne undrade något förskräckt om reskamraten verkligen skulle befatta sig med aktuell vandring. Reseskamraten har en lindrigare form av astma och denna ger sig i uttryck att andhämtningen kan låta väldigt dramatisk för de personer som inte är insatta i den aktuella situationen. Dock är det inga problem och det finns avsevärt segt virke i reskamraten vari de flesta vandrings-utmaningar kan besegras.
Väl upp i toppen av passet togs en lite paus då det lämpligen angjorts en bänk för detta ändamål. Klockan var 13:00 och regnet som skulle komma vid denna tidpunkt lyste med sin frånvaro. Kanske var det regnet som fallit under natten som avsågs i den prognos som utgetts? Sista delen av vandringen gick nedför utan några missöden men på något lite stelare ben. Väl nere återstod endast en liten uppförsbacke till parkeringen men denna måste medges kändes väldigt lång och seg efter dagens vandringar.
På vägen nedför dalen dokumenterades väderkvarn, kaffeservis och jättetomte. Vid ankomsten till hotellområdet togs beslutet att besöka den närliggande playan för att känna av atmosfär och vattentemperatur. Måste erkänna att strandlivet inte passar resesällskapet. Ett bra sätt att förmörka skinnet men hur kan man stå ut ligga still på en strand i timmar?
Efter strandbesöket gick färden vidare till semesterortens centrum för att se om det fanns några spännande restauranger. Väl framme så insåg resesällskapet att detta var en oerhört deprimerande plats! Mycket bilar, trångt, ingen parkering, mycket tråkiga affärer och hotell. Hela området var en jättelik turist-kärnkraftsanläggning utan minsta tillstymmelse till charm eller genuinitet. Dock var det väldigt många besökare som vandrade omkring i detta ”ghetto” så det uppfyller naturligtvis många andra människors behov. Dock var detta så långt ifrån vad resesällskapet uppskattar och vill uppleva. Never again!
Beslutet blev att åka tillbaks till stranden som besöktes tidigare för att inta en något sen lunch. Tyvärr var resesällskapet inte hungriga efter genomförd vandring och detta hade konsekvenser i form av besvikelser och ”vad var det jag sa”.
Vid stranden besöktes en inrättning som låg bredvid stranden ute på en udde. Väl inne i restaurangen konstaterades en mängd saker. Nonchalant personal (ät och stick!), högt prisläge och medioker mat. Dock måste medges att portionerna var rikliga varför det inte var något problem att bli mätt. Slutsatsen var dock – Aldrig mer och nästa lunch skall bli uppe i bergen! Tänk vilken skillnad i upplevelsen jämfört gårdagen!
Lunchen fick ses som avrundning av dagens äventyr och nästa stopp blev att njuta av den nedåtgående solen tillsammans med ett glas Bollinger! Förhoppningsvis kan den ursprungligt planerade vandringen genomföras imorgon istället. Från dagens vandring kunde resesällskapet observera den bergssida där denna skulle genomförts. Den var synnerligen dramatisk och har en dramatisk historia som får bli en cliff-hanger!
Mors!
Åter till start

Dag 4

Breakfast, preparations and away to the Inagua walk. Yes, today there will be many clues in the text so the quiz will be solved? The sky is blue and was so all day. Therefore this more challenging walk could be performed (or almost – Cliff-hanger!).
Drove thru Mogan and passed yesterday’s turn-point Veneguear to the start today – Mirador de Tasarfica. The walk is strenuous with many vertigo passages. Total length 14,5 km and two ascents 300/450 m. estimated time is 5.45 H.
The travel group are early at the Mirador and there is parking space on this little area. This place is top of a pass and of course there is some local businessman that have setup a small shop/bar. Again when looking at the hillside which seems absolutely vertical no one can believe that there is room for any walking tracks on that wall.
Also realize that the travel companion will have problems since she is not comfortable with these kind of walking because of vertigo. Still she wanted to make a try. It was OK as long as the track went slightly uphill and the focus is up more than down. Still there was moment of some uneasiness.
First challenge was a steep uphill “climbing”. This was same challenge as the travel group had when visiting the west coast of Scotland. The only difference was that present climbing could be done without any ropes as was needed in Scotland.
Even if it was December your humble reporter could observe some of his favourite plants – Echium plantagineum/Snokört. This a very elegant white bush and there seems to be a variant in this years seed list from “Trädgårdsamatörerna”! I will put these in my order!
Realize also after some kilometres that the camera is left in the car! This walk is one of the more spectacular and no camera! Took some pictures with the mobile and will see later if any was OK.
I mentioned yesterday that this walk has its own history. It is challenging and absolutely not allowed to walk when poor weather condition. A reminder of the danger came after 45 min walk. A cross was set up as memory for a woman that fell down from the upper walk and landed at the spot where the cross is located. Not so nice!
The first part of the walk went uphill on the hillside and ended with another steep climb up to a ridge were there was a fantastic view. The last climb was a real challenge for the travel companion but she managed with some of her secret fighting spirit.
From the ridge you had a view to the neighbour island with its very famous and typical volcano. It looked that it had snow at the top? Or was it clouds? After this challenging beginning the walk became easy on a gravel road slightly downwards. At the end of the slope the travel companion asked about if there was any more uphill’s. The answer that the 450 m uphill remained was not good from a motivation perspective. Suddenly the travel companions body language and pace was significantly changed!
Still the ascent was pretty OK slightly uphill on a gravel road. But since it lasted for approximately 1,5 hour the motivation and power almost disappeared from the travel companion when reaching the highest point of the road.
This was a perfect time for some drinks and fruits to get motivation and new energy. The problem was that your humble reporter in the role as guide and map-reader became very unsure how to continue. The map described that it was time to leave the gravel road but there was no track! Everything was due to the map but the track was missing. Other walkers have also made some piles of stones to show were to leave the road.
After some discussion the travel group did not take the chance to climb up the step slope getting to a probably connecting track. The decision became to turn back and walk same track home! This would have the consequences that the walking will be longer than due to the initial. After some kilometres walking back a German mountain bike couple came from same direction. Had a short discussion about the travel group’s problem and one of the cyclists explained that there was no track to be found when leaving the road but just go uphill to the top! Looked at my travel companion but saw on the body language that there was no reason to ask for getting back and try again! Perhaps the travel group’s problem could be seen as minor compared to the helpful German guy – He got a puncture just when leaving! Hope he had repair gears else he would have to carry the bike to the start or where they intended to go to!
The walk downhill this time was easy until arriving to the lowest point. After that there was another ascent up to earlier mentioned ridge. The travel companion kept an impressive pace uphill and this is one of the physiological phenomenon that is her special character. When going in home direction the pace and power increase until they are totally empty!
From the ridge the very hard steep passage had to be managed. When the legs are tired it is also very constraining to walk down-hill.
After the steep passage the reaming walk was on the steep hillside and the vertigo effect became much stronger having a view downhill. After a while this became very hard for the travel companion. The power depot were totally empty and the vertigo became hard. She became very tired and frighten – poor fellow! The last kilometres was very slow but the travel group managed and your humble reporter cannot be anything else than proud about the travel companion who managed this!
The total walk became 6,5 hours and 20 kilometres instead of the planned. The sky was clear blue all the day and the travel group could be compared to the metaphor when you get a black entrecote at a restaurant. The entrecote and the travel group are well done! Started the drive back to the hotel and made a stop at a road restaurant outside earlier mentioned Veneguear village. The service, food and price were much more pleasant compared to the tourist trap yesterday. It was a casual style but much more worth the money! When arriving to Puerto de Mogan the travel group observed a plant shop. Stopped for checking if there could be any plants of interest. Current time was 18:00 and the shop was closing so a closer investigation have to be done later.
Back to hotel for personal refreshment, write some report and plan for tomorrow. Not sure there will be any walking – The travel companion is already snoring!
I do not understand – every native calls me Ola – My name is not Ola! I think you now know where the travel group are but to get “master” points you also must manage to point out the location on the island. There has been some hints in the previous clues. Especially the first one…..
Good luck and see you again?!
Åter till start

Dag 5

Vaknar på natten och inser att undertecknad är mycket törstig. Gårdagens tur på 6.5 timmar i sol innebar nog en viss välskeförlust. Resesällskapet var nog trötta för inget vatten eller läsk köptes efter vandringen! Det blev att smaka på det lokala vattnet ur kranen. Det skall gå att dricka i dessa tider. Tog ett glas och smaken kan sammanfattas som vidrigt! ”Vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift” passar ganska bra i detta läge.
På Tv dominerar Spanska kanaler MEN konstaterar att de första kanalerna efter all Spanska är Svenska TV1 och Norska NRK! Ingen tysk kanal förrän lång bak i kanallistan! Hotellet är ”Festung Scandinavia”.
I frukostmatsalen finns en lång och stilig Spansk tjej som dukar och plockar undan. I ”normala” fall skulle en sådan ”donna” gå med näsan i vädret medveten om sin skönhet. Inte denna dam inte! Hon är så trevlig mot alla gäster, hjälper till och skojar med alla på ett avslappnat sätt. Hotellet verkar ha trots känslan av turist-kärnkraftsanläggning hittat och tränat personalen på ett mycket bra sätt!
Ser att många gäster i resesällskapets ålder och uppåt har olika krämpor och har svårt att röra sig. Detta ”turist-ghetto” ligger i en enda stor uppförsbacke där en promenad till stranden måste vara snudd på omöjligt för dessa gäster. Resesällskapet får vara glada att kunna klänga omkring i bergen på eget val och inte begränsas av andra omständigheter. Visserligen ser det stelt och går lite sakta ibland jämfört med de yngre vandrare som ibland susar om på vandringslederna.
Tanken med dagens vandring är att åka högt upp i bergen för att gå en kort runda runt och upp till Roque Nublo. Denna Monolit balanserar på högkant längst upp på ett berg. Vi människor älskar ju mystiska/rituella/religiösa symboler så denna klippa blev välsignad av Guanches – Kanarieöarnas ursprungsbefolkning. Det går dock inte att komma ifrån att detta är ett riktigt utpräglat landmärke.
Dagens vandring skulle vara kort med någon mindre stigning för att resesällskapet skulle återhämta sig efter gårdagens mycket ansträngande vandring. MEN allt gick så in i helvete åt helvete! För att sammanfatta kort!
Bilfärden till starten Ayacata tog sin stund 1.10 tim. Plockade upp ett Tyskt par på vägen som ville ha lift för att sedan vandra tillbaks. Pratade lite kort och de kunde faktiskt Svenska efter att ha bott i Sverige under tre år. De var vänliga och beskrev var exakt leden startade så att onödigt letande i byn undveks.
På vägen upp var det förresten horder av cyklister som strävade uppåt efter serpentinvägarna. På vägen ner så fick de upp fruktansvärda farter och körde om bilarna (alla de som låg oförskämt nära framför undertecknads bil). Inga akutfall eller ambulanser på vägen upp eller ner!
Vandringen startade och efter 75 meter startade allt elände! Resten av vandringen kunde sammanfattas till en skitvandring! Några positiva upplevelser fanns men den återhämtning som efterfrågats blev om intet! Vid det aktuella 75 m platsen så fanns det orange markeringar för att fortsätta rakt fram medan det fanns en pil som pekade åt höger med obefintlig text. Vackert! Markerat som Gyllenhjelmska leden hemma! Den orange färgen försvann snart, stigen blev smalare och smalare även om det fortfarande var en stig. Några hundra meter upp för en (felaktig – se bild) sluttning konstaterade undertecknad att resesällskapet nog tagit fel. Såg längre ner i dalen att ett annat par fattat misstanke och tog rätt beslut att vända tillbaks.
Föreslog detsamma men då ett antal höjdmeter redan hade forcerats ville inte reskamraten tappa dessa även om fortsättningen visade sig vara ett avsevärt MYCKET sämre alternativ. Man kan säga att stämningen i resesällskapet från nu och framåt två timmar blev dålig! Sluttningen var mycket brant, inga stigar uppenbarade sig och buskaget som måste forceras kan betecknas vad Britterna kalla sina mörkaste grönområden på kartan – ”fight!”. Buskaget borde inte forceras i kortbyxor vilka de fortfarande något vita benen senare avslöjade. Undertecknads ben har sällan fått så mycket uppmärksamhet tidigare som de senare beskrivna vandringsgrupperna gav ögonbrynshöjande uppmärksamhet för.
Branten forcerades till slut och imponeras fortfarande av den obändiga vilja resesällskapet kan uppbåda. Av andhämtningen att döma så verkar det nästkommande stadiet för reskamraten vara ”lit de parade”.
Väl upp på sluttningen skulle sedan en tallskog och stora stenblock forceras för att äntligen komma till den mer officiella vandringsleden. Några (ett antal!) minuters svärande så kunde buskage, stenblock, flodravin och ytterligare en bestigning forceras och resesällskapet anlände till vandringsleden som såg ut som vandringsledernas motorväg! Det här var väl rätt eller hur? Den Brittiska vandringsguiden visade inga andra leder än den som gick runt Roque Nublo.
Vandringsleden var övertydlig med stenlagd botten och kantstenar. Det gick inte ta miste att detta verkligen var en vandringsled. Enligt vandringsguiden skulle denna led följas åt vänster för att senare i dalgångens nedre del svänga upp i dalen åt höger och runda nämnda Monolit. Det första som resesällskapet mötte var en tysk vandringsgrupp som får en föreläsning av sin färdledare. Dagen kommer att frekventeras av Tyska vandringsgrupper och speciellt denna av någon anledning. Dessa tyska vandringsgrupper verkar med misstänksamhet betrakta övriga vandrare och resesällskapet i synnerhet.
Resesällskapet har väl några konstiga beteenden som inte är i överensstämmelse med Tysk vandrings sed? Resesällskapets vandring längs denna mycket tydliga led fortsätter och det går bekvämt nedför. Den förväntade kroken till höger upp i dalen uteblir. Till slut blir tvivlet för starkt att detta verkligen kan var avsedd led runt Monoliten? Den Brittiska vandringsguiden särskådas ytterligare en gång. Inga leder utöver avsedd kan hittas. Nästa steg blir att gräva fram den karta som resesällskapet fick vid förra misslyckade (vädret) vandrings sejour på Kanarieöarna. På denna fanns förstås denna ”extra” vandringsled med! Det vara bara att vända tillbaks och UPPFÖR. Stämningen i resesällskapet fortsatte på en fortsatt mycket låg nivå!
Naturligtvis hade tidigare nämnd Tyska vandringsgrupp bestämt sig för att inta en lunch och resesällskapet passerade dessa (ögonbrynshöjande) med att titta djupt ner i marken. Efter ett antal höjdmeter kund den ”riktiga” och länge eftersökta vandringsleden hittas. Den tidigare planen att runda Monoliten hade i detta läge förbytts till en attityd mer av ”Nu skiter vi i det här och tar närmaste väg hem!”.
Beslutet blev då att ta kortaste väg åt höger och det innebar igen ytterligare höjdmeter som måste forceras. Resesällskapet mötte under denna i avstånd korta men i ansträngning tunga vandring ett flertal (andra) Tyska vandringsgrupper. Detta höga område verkar vara populärt bland Tyska friluftsmänniskor?!
Slutligen nåddes den åsrygg som innebar högsta punkten för dagens vandring för ”de” som inte ville vandra upp till Monoliten. ”De” blev ganska få, närmare undertecknad. Dock kunde många fina vyer beskådas och fotograferas (Bilderna ger förhoppningsvis miljön rättvisa). Dock försämrades intrycket av denna plats av att det har blivit ett ”turist-ghetto”. Horder av besökare av alla de slag frekventerade denna plats. Detta jämfört med igår där resesällskapet endast träffade på ett mountainbike par och några vandrare på slutet. Nåväl detta fick bortses och miljön var som sagt imponerande. Det blev också någon Geocache loggad.
Tillbaks till reskamraten som hade tinat upp betydligt efter att ha suttit i egna tankar och fått lite vätska medan undertecknad klängt runt vid Monoliten. Dags att påbörja färden nedåt tillbaks till bilen. På vägen ner mötte resesällskapet igen den tidigare nämnda Tyska vandringsgrupp som igen på ett Tyskt ögonbrynshöjande vis ifrågasatte resesällskapets vandringsvanor och vägval. Absolut inte enligt ”Deutsche wandern standard”.
På nedvägen kunde även konstateras att ”normal-turister” med badtofflor valt att besöka denna plats. Normalt ser man dessa klientel på en sandstrand med ett glas starkt i näven. Imponerande dock att dessa kunde forcera denna hyfsat branta vandringsled till Monoliten ekiperade med nämnda skodon.
Färden ner till startplatsen Ayacata gick på en synnerligen tydlig och välarrangerad led. De mer mänskliga lederna var stela och resesällskapet kunde konstatera under denna så kallade återhämtnings-vandring att antalet horisontella förflyttningar starkt begränsats. Vandringen har varit kort men hela tiden antingen uppför eller nedför! Hela avsikten med denna återhämtningsdag har så att säga skjutit bredvid målet! Dock måste medges att vandringen var lindrigare än gårdagens.
Väl framme vid det s.k. 75 meters märket kunde snabbt konstateras vad som gick snett för resesällskapet. Tänk vad lite ett val rakt fram istället för höger kan innebära för det allmänna välbefinnandet. Kanske ett manus för ”Sliding Doors II”?
Väl nere i Ayacata besöktes den lokala restaurang som fanns i omedelbar anslutning till bilparkeringen. Denna restaurang var flitigt frekventerad av bilåkande, vandrare, motorcyklister, cyklister, etc. Cyklisterna är mest intressanta att iaktta för när de stiger av sadeln så går de ”som de hade skitit på sig”! Lunchen var enkel men OK. Inget att skryta om. Betjäningen var synnerligen energisk. Känns fortfarande bättre att äta uppe i bergen.
Färden tillbaks bromsades upp av förare i undertecknads ålder eller högre. Inga platser fanns för att köra om. Tidigare nämnda cyklister kom i halsbrytande fart nedför sluttningarna och körde om undertecknad samt de tidigare mer värdigt framförande bilisterna.
Det togs sin stund att komma tillbaks till hotellet. Väl tillbaks återstod någon timme på balkongen för att konsumera de sista solstrålarna, skriva rapporter, beskåda havet och avnjuta ett gott glas vin. Ibland känns tillvaron OK!
Har Ni kära läsare konstaterat ännu var resesällskapet befinner sig. En ytterligare ledtråd för att nå mästarklass är att en Latinamerikansk befolkningsgrupp som invandrade till USA kan avslöja var resesällskapet befinner sig! Över två miljoner XXX har emigrerat till USA sedan 1950-talet (Legalt). Koppla detta till ledtråd i rapport 1.
Vi ses!
Åter till start

Dag 6

Breakfast buffet again. How much the travel group try there is no chance to taste all! Today there was a survey that needed to be filled in about the hotel. Everything is great accept for dinner buffet and somewhat hard beds.
Today it should definitely be a recover walk. Had found one that could be walked half-way and back. It should not include any heavy uphill/downhill.
The driving became short on the “heart attack” road to the village Arteara. No ambulances today either. Village by the way – This was a very small hamlet with just some houses. Since the drive was short the travel group arrived early. The start of the walk was located deep in a valley and lied in shadow. It was somewhat dark and cold. The village felt somewhat hostile but perhaps this was just some imagination from the travel group. There was nor bar or other eating facilities.
The walk started by going right thru the village where all houses was besides the main and only road. First stop was in an archeologically interesting lava field with thousands of lava stones. Behind some of them a Geocache was hidden- Became DNF!
Behind the lava stone field the track went uphill but just a short 70 meters. Still this was somewhat constraining after two days pretty hard walks. A Spanish walker overturned the travel group. Could hear him him singing when leaving the travel group behind. He headed back on the walk to Maspalomas while the travel group continued on the hillside. Walking make people happy! Today only two minor mistakes were made and no big detours. Above the first uphill the walking became very easy on a gravel road following a hillside. Today’s walking was on altitude 500 meter so the views are not as spectacular as prior walking’s. The travel group have become spoiled when it comes to adventures!
The (sun) grill was on maximum effect today same as the days before. When walking on lower altitude and on a south slope todays grill become much more noticeable. All water – 3 litres was consumed on today’s walking. The walk seemed not to be so popular since no other walkers than the Spanish one were observed. The only other visitors were 3 mountain bikers and two cars! The cars driving on this road to nowhere is really a mystery especially one of them since it was a rental car! The road was not suitable for “Sunday drivers”.
There was a number of engineering creations for assemble the water that was poured down from the mountains. The water is and has been very important for the island. A number of water channels were built to transport the water. It is a pity they are not built as on Madeira where you also can walk on these waterways (Levadas). These are just made for water transport. The latest months seems too been dry since not much water was rippled down.
Some natives have made very homemade engineering constructions just by using some pipes and hoses for catching a “temporarily” well of water. When the water haver stopped to flow the constructions have become obsolete and just lie there as memories on engineer’s scrapyard.
The pace until the turning point was descent and comfortable. The decision was to go 2 hours in one direction and then turn back. After the turn point the travel companion became Mrs Hyde. The pace increased noticeable and the length of the steps became longer. Again this psychological phenomenon when the travel companion heads homewards! The pace became more normal after a short uphill walk on the road and probably also the “grill” effect.
The hillsides seems very spongy with a mix of clay, lava stone and gravel. Easy to dig out hillside roads but sensible for landslides when raining. During the walk on the last part of today’s walking the travel group could observe the upper hillside above the “heart attack” road. There was many stones lying in a steep downhill just waiting for a minimal push to rumble down over the below road. It had been better not knowing about this! Coming back to the lowest point on the walk – Lava stone field. Made a second try to find the Geocache but the number of stones to check and the grill effect in the bottom of the valley demotivated the travel group pretty quickly!
The village was now in full sun and did not any more look as hostile as felt before. No restaurants in the village and on the way back to Maspalomas. The travel group decided to stop by a shopping centre to eat some easy stuff and find some eventual souvenirs (Sport t-shirt or bulbs!). The T-shirt was found quickly and next stop was a food restaurant – Bavarian sports bar. There were not many guests so this could perhaps be a quick “pit stop”. The sports bar were playing Spanish club music. Guess the travel group’s son would find it pleasant to visit this restaurant. The music was ok and the travel group got the opportunity to listen very long on these interesting performances.
The ordered hamburgers seemed to include hunting, slaughtering and chopping up before fried. Not sure if this is a record when it comes to waiting for a hamburger course but it is at least a very strong candidate! The hamburger was ok when finally arriving – You can live on it!
During the way back to the hotel (Not in Maspalomas!) the beach could be observed and it was more crowded as before. It seems to confirm that today has been and is very hot! Some nice hours remain of the day for pool visit and a glass of wine on the balcony watching the sunset.
The nose is becoming more and more red during the visit. Wonder if it because of the grill or the local Vinos? The Canarias wines taste somewhat strange!
Besides the grill, todays walk 4 hours was a recovery walk. So next challenge is up in the higher mountains again?
Regards
Åter till start

Dag 7

”Upp och hoppa! – Frukostdags!”. Tjoas av reskamraten denna morgon. Återhämtningsvandringen tillsammans med en god natts sömn verkar ha gjort susen?! Stämningen i resesällskapet är på en betydligt högre nivå. Frukosten var sig olik idag av någon anledning- Efter en stund så kom resesällskapet underfund med vad som var annorlunda – Det fanns ingen personal! Kanske något personalmöte eller aktion?
Denna turist-kärnkraftsanläggning måste kräva mängder av ”bränslestavar” för att hållas igång. Undrar vad det är för beläggning numera? Om det inte är tillräcklig så kan det innebära problem i form av nedskärningar etc.
Morgonen är ljummare än vanligt varför det är möjligt att äta på terrassen utanför. Kan sitta och titta på all den rörelse som pågår efter strandpromenaden. Det vimlar av olika former av motionärer – Alla åldrar, kön, takt, sätt, mor och barn, far och barn.
Tänk vilken skillnad detta är jämfört med när undertecknad var första gången på Kanarieöarna under 70-talet. Ibland går utvecklingen framåt i samhället.
Vid undertecknads första visit, när undertecknad var mera av träningsnarkoman och inte levde ett mer stillsamt liv som numera, så sågs det som en något suspekt aktivitet att jogga på Las Canteras strandpromenad. Aktiviteten i sig var betraktad som suspekt och hundägare funderade nog om de skulle bussa hunden på dylika konstiga och suspekta individer.
Tyvärr hade undertecknad ett mer ”ungdomligt” omdöme på denna tid och hade ”pimpat” upp klädseln shorts/T-shirt med gula knästrumpor i ylle! Undertecknad tyckte sig se mycket ståtlig ut i denna ekipering. Tänk, kära läsare, en lång, omogen stör i gula knästrumpor. Undertecknads salige Finska faster – Telle – beskrev undertecknads kroppsliga fysionomi enligt en kärnfull kommentar – ”Kaksipiippuinen luu haulikko”. (Den mer intresserade läsaren kan slå upp ordet på Internet.
Kan tänka mig att något lokalt mentalt hospital larmades! Nämnas bör också att 70-tals shorts användes. Titta på något gammalt sportevenemang på internet och observera modellerna på herr-shortsen. Ha skäms-kudden i beredskap för att gömma er bakom denna!
Dagens utmaning blir att besöka öns näst högsta topp – Alto del Campanario 1.926 m. Den högsta är Pico de las Nieves 1.949 m men den har blivit militär anläggning och dit kan man köra bil så platsen är inte så intressant. Vad gör militären på denna enskilda topp? Avlyssning av kommunikationer kanske! Det verkar ju ”modernt” nuförtiden!
Beroende på dagsform få det ev. bli en justering men då denna expedition förhindrades av vädret vid förra besöket görs ett nytt försök att bestiga berget. De mer trogna läsarna av dessa rapporter kanske även minns historian om prästen som såg till att födelsefrekvensen toppade under en period i öns församling och förvisades till en stuga i detta område. Tid för lite självrannsakan tyckte det samlade prästerskapet. Den vidare historian förtäljer icke om nämnde präst fick dambesök i den aktuella stugan på 1.550 meters höjd. På den tiden fans ingen asfalterad väg som man kunde köra från Maspalomas till dessa trakter på 45 minuter. Dock vet man aldrig vad denne virile man kan ha haft för dragningskraft hos damerna på ön!
Startplatsen för dagens vandring är Cruz Grande. Detta var högsta punkten för resesällskapets första vandring och därifrån fortsätter Jakobinernas pilgrimsled som leder tvärs över ön. Bilkörningen gick efter tidigare nämnd hjärtinfarkt väg som även kan kallas själmordsväg efter att resesällskapet observerat tidigare nämnda cyklister nedfart och hastighet!
En viss oro börjad spira hos resesällskapet när avfarten vid Maspalomas närmade sig. Mörka moln började hopa sig och bergstopparna var gömda i moln. För att citera en känd sportkommentator – ”Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk”. Tänk om det blir samma visa som i februari. Alto del Campanario blir aldrig bestiget av resesällskapet! Beslutet blev att gå så länge det var molnfritt och sedan vända. Vandringen är utan moln fantastiskt vacker och med jättefin utsikt. Resesällskapet startade på 1.200 meter och det gick hela tiden uppför till toppen. De första 350 meterna skulle ”knäppas” på en gång i början. ”Grillen” var på full effekt men lindrades idag av stark vind som blev starkare ju högre resesällskapet kom.
Reseskamraten har fått nya krafter och motivation och kämpade tappert och imponerade uppför sluttningarna. Endast enstaka vandrare kunde observeras. Däremot så höll det på att ske en incident av det allvarligare slaget i en kurva i en av de uppförsbackar som skulle forceras. Undertecknad tackar försynen att undertecknads position var en bit in i kanten av leden för annars hade undertecknad blivit helt mosad. En mountainbike cyklist som kom farande genom kurvan i luften och i en hastighet uppskattad till 50-60 km/timme. För att citera Ove i den aktuella bok som läses under denna semester och så som han hade yttrat sig – ”Förbannade, hänsynslösa, oansvariga, idioter!”. Rubriken hade blivit fin – ”Vandrare i krock på 1.700 meter”. Troligen hade dock inte undertecknad blivit rubriksättare för denna ”headline”. Flera cyklister möttes senare men inte i samma framfart som dessa två herrar. Irriterande och inget kan man göra åt situationen.
Efter en stund så mötte resesällskapet ett Norskt par som var ute på samma uppdrag men kom från ett annat håll. De var lite osäkra var de befann sig så undertecknad fick briljera med lite kartläsningskunskaper (Äventyren från förgårdagen nämndes inte!). Tyckte det var lämpligt att detta par släpptes iväg före resesällskapet då framskridandet är lite mer moderat för sammalunda.
Reskamraten kämpade på i den ständiga uppförsbacken och vid avtagsstigen till toppen – Brant uppför ställdes reskamraten inför valet att vänta eller följa med de mycket branta sista 100 meterna upp till topps. Vinden var också väldigt stark och ökade närmare toppen. ”Nä men vad fan – Det är väl klart jag skall upp när jag kommit så här långt” blev beslutet från reskamraten.
De sista 100 meter kunde forceras och på toppen var det mycket stark vind så att varje rörelse måste ske med försiktighet. På toppen fanns en Geocache en bit ner från toppen som undertecknad loggade. Detta var nog en av de mest nervkittlande gömmor som undertecknad har loggat. Mycket försiktigt närmades gömman för att inte blåsa ner av någon kastvind. Fallhöjden var avsevärd på alla sidor av toppen. Den högsta toppen kunde observeras några hundra meter intill men såg inte speciellt imponerande ut med endast någon form av radar/avlyssningsutrustning. Det Norska paret hade missat den närmaste avfarten upp till toppen kom därför något senare till denna.
Utsikten från toppen var fantastisk! Tidigare nämnda moln hade blåst bort och sikten var jättefin. Monoliten Roque Nublo kunde enkelt observeras, Tejde syntes i fjärran och andra landmärken på ön kunde enkelt observeras. Tänk vilken tur resesällskapet har haft denna dag!
Reskamraten var mäkta stolt över att lyckats bestiga denna topp! Kan hålla med att det var mycket bra gjort – Så var det bara vandringen tillbaks! Vandringen är utmanande men inte extrem. Dock så verkar detta vara en något för stor utmaning för tidigare nämnda klientel iklädda badtofflor. Förvånad att inga vandringsgrupper syntes till – Toppen borde vara ett prioriterat mål för dessa.
Första delen av återfärden innebar inga speciella utmaningar. Värmen blev dock starkare och starkare ju mer vinden avtog. Återfärden gick i sydlig riktning och effekterna av grillen blev mer och mer påtaglig ju längre ner resesällskapet kom. Några cyklister susade förbi men inte på samma sätt som tidigare ”skitstövlar”. Konstigt att ingen ville köra åt andra hållet! Tveksam om undertecknad skulle ställa upp att cykla ner för tidigare nämnda första uppstigning – Fallhöjden var avsevärd. Ibland är man lite fjollig.
I takt med antalet höjdmeter nedför och stigande värme så började krafterna rinna ut för reskamraten. Tror att dessa räckte precis fram till bilen och inte en meter längre! Lite personvård och färden gick nedför till byn San Bartolome. Avsikten var att inta en lunch men inte på samma restaurang som valdes första dagen. Tyvärr låg de flesta uteserveringar i skugga och övriga gäster hade ockuperat de få bord som fanns i solen. Färden gick därför vidare ner i dalen.
En bit längre ner mindes undertecknad att ett stopp gjordes vi en s.k. oas för att leta efter en Geocache – DNF. En restaurang fanns där och visade sig vara en ”riktig” oas. Restaurangen var liten men maten var jättebra. I området växte palmer och apelsinträd. En mycket charmerande katt strök omkring borden och ville naturligtvis smaka på de godsaker som konsumerades. Ett lyckat stopp som lätt kunde ha glömts bort.
Några ytterligare inköp och sedan var dagen nästan till ända. Endast en kort stund av sol återstod på balkongen. Såg förresten en fin present till reskamraten – Flyga med fallskärm efter en snabbgående motorbåt. Erbjudandet avböjdes! Dagens vandring måste betecknas som resans höjdpunkt (hittills) och resesällskapet är mycket nöjda efter denna upplevelse. Dock återstår en sista dags vandring imorgon. Går denna dag att bräcka? Vi får se!
Hälsningar
Åter till start

Dag 8

Today morning we saw “Stina” the travel companions sister daughter. Or she was just a look alike? The walking decision today was little tricky – Not so constraining, nice views and not so far driving. Found after some map studies an opportunity to combine different paths into one roundtrip. First driving to the neighbour village Arguineguin and then into a deep valley up to a small village – Soria. This road was also perfect for cyclists 11 km flat and the 10 km uphill on serpentine roads. The driving on the serpentine road was “interesting” – Scream factor 5.
The village was located just beside the big dam – Embalse de Soria. Could be called Gran Canarias Hoover dam. The dam confirms that there has been very little raining latest months. The tracks on the walls show that the water level is very much lower than full. It is OK to start rain tomorrow! Today is of course also sky blue weather and the grill is set on max power.
The village is nice and there are many walls besides the walk with different hanging plants cascading down to the road. Very nice looking.
The walk will follow the dam up in the valley and the plan is to take an upper track back. Three Geocaches are taken just outside the village – Extra bonus today.
The travel companion is tired today. The initial pace is slow and the body language/motivation seems to be a little bit low. It gets better after a while but the power as shown yesterday has faded away. The walk is easy at the beginning but after some kilometres the walk is going slowly uphill. Not any steep climbing but continuously uphill for 300 meter. The views are very nice even if the walking is on lower levels – 600 m and upwards. The valley have steep vertical sides and there is many strange erosion signs on the valley walls. Many caves have been created during years and sometimes the walk is going under the hillside which is “hanging” over the walk.
Little surprised that there are some houses in this very remote area. Can see a house on the opposite side of the valley. It has no connecting roads and is under construction/repairing. Just to get the material to the house must be a big challenge.
The current walk can be used by off road cars but sitting and bumping for kilometres must be somewhat uncomfortable. But, again there is a house on the hillside at same side as the walk. A car is standing outside the house so the house owner must drive at least 5 km on the bumpy, gravel and serpentine road to get to the house from main roads.
There are also some more primitive “housing” that are built just beside the valley wall. Probably used by Sheppard’s when staying over the night. There are many sheep in the area. The travel companion’s power seems to come to a too low level and the travel group takes a discussion about how far to go. The decision becomes to turn back after 7,5 km. The whole roundtrip will probably take too long.
Many empty river beds are passed and they are almost dry. The erosion shows how much water can flow during rain seasons and full flow must be impressive. Must be nice to observe the flow and waterfalls that will be created.
On the way back the travel group start to meet more walkers and mountain bikers. The cyclist are going in right direction – uphill! The effect of the grill is becoming more constraining when coming back to lower levels. The sun is high and shining straight into the valley. Some primitive engineering solutions are observed when walking back. Pipes have been hanged out at the hillsides and water basin houses are built besides the track for assembly of water. At the top of the walls there is a safety pipe where water can drain out if the house if flooded. BUT the pipe is dropping the water right at the track and there are big signs of land losses from the track where the surplus water have run out. Not so smart?!
The travel group return to the village just in time before the travel companions power diminish completely. When changing gears the travel group observes a VERY ambitious family. It is a couple with a small child. The child is put in a cycle-wagon behind her fathers bicycle. So they are cycling on these small, narrow, steep, trafficked roads with the child behind. The wagon is also covered with plastic/fabric and wonder what the temperature can be inside this? Very ambitious but since the travel group are chickens no-one in the group would perform that when the travel groups children was small.
The intention at the local bar was just to take some drinks and coffee. It ended with local speciality – Home baked bread with garlic sauce, Chicken, fresh potatoes, fresh vegetables and fresh pressed Mango, Papaya and banana juice! Why, the waiter was really a salesman! He convinced the travel group that all food was locally produced up in the valley and his mother has forced him to drink this fresh pressed juice every day. That’s why he has such energy and wake up at 05.00 every morning. He had at least a lot of energy but his age was difficult to estimate.
The food was delicious! Even if the travel group was persuaded the end result became win-win. When getting the courses the travel group realised they were hungry. Very nice and affordable! The food felt very fresh and homemade. During the lunch the travel group also observed some local old guy carrying a sack containing some deliveries! Again very nice experience!
After the lunch the drive back started on previous mentioned serpentine slope. At same time there was some cyclists training on suicidal behaviour speeding downhill in extreme speed.
The short drive and pretty fast walk – 4 hours – caused the travel group to be back to the hotel early. Cleaning of the room was ongoing when arriving but since the decision was to go up to the pool it did not matter. The pool was in full sun but the strong wind was cold so it was not so nice to sit beside the pool! First day that the travel group have felt uncomfortable cold. Two mojitos were ordered to get some extra warm feeling but even they did not help. The glasses were of course full of ice.
After a short swim in the pool the decision became to go down and sit at room balcony where it was much more warm and pleasant!
The walking’s are now ended and tomorrow is early start for returning back to Sweden. All members in the travel group seems to be in OK shape and there are still remaining some power to use if the travel group needs to contribute by flapping the arms when flying!
What can happen tomorrow? Hopefully not anything more than some reflections of the vacation week.
See you!
Åter till start

Dag 9

Upp tidigt denna morgon för bilfärd till flygplatsen och klara av allt administrativa. Kolmörkt ute och de gatlysen som finns på ön är inte av Svensk standard för dystra vinternätter.
Kan det hända något under en hemresa? Normalt inte men ibland mycket och ibland lite som idag. På motorvägen mot flygplatsen hade två bilförare bestämt sig för att köra i bredd sakta och hindra resesällskapet att komma fram! Vet inte vad dessa ville åstadkomma med detta beteende denna tidiga morgon. Som tur var tröttnade de efter några kilometrar men man funderar hur folk är funtade i huvudet.
Väl på flygplatsen så blev resesällskapet av med hyrbilen lätt och geschwint. Terminalen var inte lika full som vid ankomsten. Det första intrycket som resesällskapet fick vid ankomsten till Gran Canaria kan sammanfattas med – Trångt och kaotisk. Flygplatsen är inte dimensionerad för alla de plan som kom denna lördag eftermiddag.
Incheckning, säkerhet, tax-free, etc. gick enligt normalt mönster – Vänta, någon strular, vänta, någon strular, vänta etc.
Tyvärr var blom- och lökförsäljningsaffären stängd så det blev inga plantor etc. från ön.
Ser utanför att idag är vädret mulet! Vilken tur resesällskapet har haft med vädret. Blå himmel varje dag och resultatet har blivit en röd ”fyllkran”. För den lyser väl upp på grund av solen? Vid resesällskapets ”avslutningsfest” – Två Mojitos vid hotell-poolen observerade undertecknad en lite tråkig händelse. En Norsk familjefar beställde samtidigt drinkar som undertecknad vid baren. Det var inte hans första och han var ganska mosig. Han verkade också ha ”all inclusive” och behövde inte betala något för drinkarna? Eller hur fungerar det? Kan inte vara lämpligt för en man med sådana problem att ha drinkar gratis. Hans familj verkade inte trivas riktigt bra heller, stackarna. Tråkig händelse.
Ibland händer lite skumma saker. I kön till flygplanet så ställde sig en man plötsligt upp med en skylt med Jesus skrivet på. Han började mässa ”You all together going to die today”. Han fick hållas med sin skylt så länge resesällskapet var närvarande. Undrar vad som hade hänt om någon istället hade börjat ropa “Allah Akbar”?
Undrar om han kom med sitt plan? Han måste varit incheckad för att befinna sig där han var.
Planet var inte fullt och lyckades boka platser vid nödutgången och därmed fint utrymme igen. Fick en instruktion hur nödutgången skulle öppnas. Hade lite svårt att låta bli att le då en Norsk äldre dam vid nödutgången mittemot fick samma instruktion. Det var naturligtvis synd om tanten då hon var till mycket åren kommen och förstod inte mycket av vad flygvärdinnan sade. Det bubblade lite inombords när flygvärdinnan beskrev att när dörren är öppen så skall man hoppa ut på vingen och sedan bakåt på denna. Kommentaren från tanten var- ”Finns det vingar utanför?”.
Senare erbjöd sig en något mer ”resvan” dam att sitta närmast nödutgången och administrera eventuella nödvändigheter om sådana skulle behövas. Det är inte lätt att bli gammal…..
Flygtiden varar en stund och man kan alltid reflektera över veckan som gått. Platsen resesällskapet bodde i – Puerto Rico kan betraktas som en 100% turistort. De flesta som kommer dit trivs med att vara där men för resesällskapet räcker det med att bara övernatta och sitta och titta på havet. Det blev lite restid att ta sig upp i bergen och ett hotell däruppe är att föredra ur resesynpunkt men då finns risker med vädret. Det finns ingen havsutsikt heller!
Hotellet var bra och den enda plumpen var första kvällens buffetmiddag. Den gick på 70 Euro och kopplat till kvalité och trivsel var det inte mycket att hurra för. Matfrågan löste sig elegant på andra sätt förutom ett misslyckat besök i en turistfälla.
Hur får man tiden att gå när man vandrar i flera timmar. Det blir inte speciellt mycket snack utan man går i egna tankar. Vad tänker man på – Kommer inte ihåg! Enstaka observationer eller händelser minns man och kommer i reserapporten men annars är det ganska ”tomt”.
Vackra vyer är det överallt och det känns väldigt förmånligt att få vandra på dylika ställen istället för att bara springa i den sönderhackade Skiftingeskogen i Eskilstuna. Industribyggen och avverkning har tagit bort det mesta av den vackra urskog som fanns i mitten av 80-talet. Det är väl det som kanske kallas utveckling!?
En fantastisk insikt kom undertecknad till under resan hemåt. Frågade reskamraten om det var något som hon ville ta med i reserapporten. ”Det är den första gången som Du överhuvudtaget frågat efter min input” blev svaret. Måste erkänna att detta var en mycket generande insikt. Undertecknad lider som sagt av kronisk skriv-diarré på semestrar och det kanske var dags att ta intryck även på närmare ”håll”. Mycket pinsamt!
Reskamraten vill därmed sammanfatta. Kanarieöarna är en fantastisk ö om man håller sig borta från turistorterna och vandringen till näst högsta toppen i fredags var den mest fantastiska. Sedan har besöken i de små lokala restaurangerna upp i bergen varit en mycket trevlig upplevelse. Så vem säger att inte alla får säga sin mening i reserapporterna!
Under veckan läste undertecknad ut boken ”En man vid namn Ove”. Det var en härlig tjurgubbe och boken var intressant som trevlig semesterläsning. Har haft både Volvo och Saab ”by the way”.
Mitt under flygning ber flygpersonalen någon som är sjuksköterska eller läkare att anmäla sig. Ressällskapet som är sköterska går fram och det visar sig vara en äldre farbror som inte mår bra. Vad som är fel framgår inte. Som tur är kommer en läkare och avlöser. Mycket prat med farbrorn och får se vad det är. Folk som sitter runt honom flyttar till andra platser. Verkar inte så bra. Efter en timme verkar det lugna ned sig.
Dagen innan så beställde resesällskapet ett frukostpaket då avresan sker långt innan frukosten öppnar på hotellet. Paketet är rejält och räckte även till lunch med lite extra frukt. Avstod flygets varmrättsalternativ ”Ett varmt mål mat från Norwegian för en rejäl karl efter ett dagsverke i skogen”. På ditresan konstaterades att det fanns rejäla differenser mellan vad som visades på bild i menyn jämfört verklighetens portion.
Sverige såg riktigt grått, mörkt och dystert när planet gick ner för landning på Arlanda. Denna del av året är verkligen en mörk tid. Idag är också årets kortaste dag. Sedan blir det bättre!
De vanliga bestyren på Arlanda och sedan hemåt med bil. Räven har ingen is att raska på i år och valde att raska mitt framför resesällskapets bil strax innan påfarten på E20. Som tur var både räven och undertecknad kvicka. Undertecknad bromsade och räven lyckades raska in i skogen igen. Nära var det och det var tur att det inte var is!
Veckan har efteråt känts overklig men varit verklig och att komma tillbaks till verkligheten som ibland känns overklig gör att man drömmer tillbaks till overkligheten som var verklig men upplevdes overklig!
Så var sagan slut för denna gång
Åter till start