Istanbul trip 2011 November



Istanbul trip 2011 November

Dag 1
Dag 2
Dag 3
Dag 4
Dag 5
Dag 6
Dag 7
Dag 8
Dag 9
Dag 10

Dag 1

Äntligen kan man lasta in väskorna i bilen och dra iväg. – Flytta på Dig Bonnläpp, jag är på väg på semester! Måste ju hinna hitta några geocachar och checka in på flygplatsen!
Idag kanske man kan få Sigtuna markerad på Cache-kartan?
Dj-r! Stängde vi av spisen? Jo men visst gjorde vi det, eller? Ska jag vända? Grannen fick ju ingen nyckel? Men den stänger väl av sig själv om den blir för het? Det är ju en modern spis!
Vart tusan har de gömt geocachen? Terrängraderingen var ju bara 2 och ändå får man klänga i en 50-års-gran. Nu blev brallorna smutsiga också. Tyyyyyypiskt!
Nästa vecka kör SAP Factory Master igång för de Svensk fabrikerna. Hur skall det gå när inte jag är tillgänglig? Kommer fabrikerna att stå stilla? Varför gör Volvo inte en bil som man kan kolla mailen i?
Näst vecka måste prognosen kommenteras – Bitch-Lena kommer skälla ut mig om den inte är klar i tid. Undrar om alla WBS är fixade? Hann ju inte göra klart support-avtalet. Nu kommer Dagger-Amra att bli sur på mig. Hur skall gå med allt när jag är borta?
Jaha, äntligen framme vid långtidsparkeringen. Var tusan är pendel-bussen? Det är ju bara två timmar kvar till avgång. Varför har jag inte fått några samtal till mobilen? Undrar om det är något fel på den? Det är säkert dålig mottagning mellan Enköping och Arlanda? Hur skall det fixa sig på jobbet?
20,5 kg. Tyyyypiskt, nu får man väl betala för övervikt också. Vaddå automatisk incheckning? Jag har alltid stått vid en disk när jag checkat in! F-n vad envisa dom stationära flygvärdinnorna kan vara. Ååååååh vad apparaten krånglar. Hur skall man få bonusen registrerad? Vaddå sölar, jag får väl ta den tid som behövs. Har Du bråttom så stick till en annan apparat. Slår Du mig så kallar jag på vakten. Förstår inte att en del alltid skall vara så stressade. Varför ringer ingen på mobilen?
Tyyyyyyypiskt, lång kö vid säkerhetskontrollen. Alltid skall man hamna bakom någon sölkorv. Nu piper (som vanligt) det när jag går igenom metalldetektorn. Kittlas inte! Ska Du vara intim så får vi gå någon annanstans!
Jaha, vilken gate är det nu som gäller? 120 spänn för en räkmacka? Har jag gått fel? Är vi på Operakällaren? Varför ringer inte mobilen? Undrar om det är en major incident på gång så de inte hinner ringa mig?
90 personer väntar på att gubben skall lägg upp sin för stora väska i hyllan. Varför skall vissa alltid ta med sin Amerika-koffert i kabinen? Nu sitter man inpackad som en inlagd sill. Flyget liknar mer en boskapstransport numera. Djävla Ryan Air! Det är deras fel! Jaha vad blir det för mat idag då? Kebab förstås – Haha! Undrar om man måste pröjsa som vanligt nuförtiden. Vågar jag stänga av mobilen än? Jag kan ju missa ett samtal.
Var är mitt vita vin? Jämnt måste man vänta. Varför skall en del alltid krångla med sina beställningar? Äntligen lite käk och vin! Nu kanske man kan jobba lite och gå igenom alla mail som jag inte svarat på tidigare………
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz……………….
Zzzzzzzz……….
Z…………….
Uh! Var är jag? F-n vad det skakar. Har vingarna ramlat av? Hur länge skall man behöva vänta innan folk får ner sin köp sprit ur hyllan? Vart är nu väskorna? Javisst, På med mobilen! Varför får jag ingen kontakt? Vad är det för dj-a operatör här? Naturligtvis är det minst 20 missade samtal när mobilen varit avstängd. Säkert 10 från Howard! Just jag skall förstås kollas i tullen. Undrar hur man skall se ut för att slippa? Glad, likgiltig, Sur, Tuff? Vart står vår transport nu då? Jag beställde ju i förväg. Jaha, så var vi på väg till hotellet. Dj-r vad han kör! Han kör nästan lika effektivt som jag. Svälj, Uuuuuuulrik!
Vacklar in på hotellet. Äntligen vår tur i incheckningen. Upp i hissen och in på rummet. Nu gäller det att koppla upp datorn snabbt. Maillådan är nog säkert full. Vilken lååååååångsam uppkoppling. Ja, då var det dags att svara på alla dessa mail. Kanske kan jag sitta i sängen och svara? Få se nu, vi tar väl kundens mail först——–
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz……
Zzzzzzzzz.
Zzzzzzz…
Detta var allt denna första avslappnande dag på semestern.
Tillbaks till start

Dag 2

Vaknar till ”lokaltrafik förekommer” som det brukar stå i resebolagens broschyrer. Fattar inte hur tunga lastbilar får plats på dessa smala gator? Försöker löpande registrera på Facebook vad som händer men hotellets anslutning till Internet kan sammanfattas som – VÄRDELÖS! Få se om det blir några bilder överhuvudtaget. Glömde kamerans USB-kabel för överföring av bilder. Nikon skall naturligtvis ha en icke standard anslutning och att köpa en ny kabel verkar svårt.
Hela tiden så få jag fel adress, varning om port scan attack eller IP-adress kolliderar. Det verkar ha varit slumpen som gjorde att jag kom åt nätet igår?
Kikar på hotellets intern-tv och det verkar som det finns en hel del intressanta saker att kika på ute på ”byn”. Allt från mycket imponerande historiska byggnader till tvagning från topp till tå. Det skall bli intressant att se om det blir kvar något av undertecknad om biffarna på bild skall stå på min spröda lekamen och massera med fötterna!
Få se om jag kan få liv i min rumskamrat. Snart finns risk för att hon drabbas av liggsår. Resan igår verkade ha tagit på krafterna. Men man kan ju sova hela semestern också, om man inte får göra det annars! Man kan ju äta frukost själv också.
Efter en stund så har jag lyckats baxa rumskamraten ur sängen genom lite taktiska uppiggande aktiviteter som att – Dra upp gardinen – Sätta på TVn – Raka mig. Med en pigg och glad rumskamrat styr vi sedan riktningen mot frukostbordet. Fräsch frukost med panorama utsikt! Ser Hagia Sofia på ena sidan och Bosporen på den andra. Tysk turistgrupp anländer och börjar länsa frukostborden. Dags att lämna kvickt.
Startar dagen vid Topkapi palatset. Får några hundra erbjudanden om guidning. Ser med viss förtvivlan på kön till biljettkontoret för de som vill guida sig själva. Resonerar om man istället skall återkomma senare på dagen när det blir lite mindre folk men beslutar att ställa in sig i ledet som det heter. (Det var tur det för när vi kommer ut är kön FYRA gånger så lång!) För att komma in måste man passera säkerhetskontroll liknande den på flygplatser. Väl inne så erbjuds ännu fler utmaningar. Köer in till varenda sevärdhet! Vill man se Haremet så måste man pröjsa ytterligare biljetter! Och naturligtvis köa! Struntade i haremet för det var säkert inga brudar där idag. Då försvinner ju som sagt det mest med det nöjet!
En av anledningarna till att gå in var att fånga en Geocache som enligt kartan skulle finnas där. Snacka om blåsning! 160 spänn åt skogen! Cachen var på baksidan utanför området där det är GRATIS att vara!
Rundvandringen i Topkapi innehöll en hel del (fina) antikviteter och folk! Man kan säga som på fem-dagars. Alla var där! Vad beträffar antikviteter så kan jag titta mig själv i spegeln och det är helt gratis!
Några timmars gosande med främlingar fick räcka och nästa anhalt var UTANFÖR Hagia Sofia. Denna gång lät man inte lura sig utan cachen fångades UTANFÖR! Det blev ett fint kort av denna moské också. På återvägen fick man se kön in till denna sevärdhet. Man kan även här sammanfatta. Alla var där!
Tog en snabbchache till och missade en då gömman var i en trädgård som var avstängd. Fortsatte mot det som tidigare varit den gamla hippodromen. Beundrade den Egyptisk obelisken samtidigt som man fick värja sig mot alla som ville putsa mina leriga träningsskor! Min rumskamrat började vackla efter bara några timmars vandring och vi fick slinka in på ett kafé för att hitta nya krafter. Att sitta ner i värmen fick krafterna att rinna bort helt men skam den som ger sig. Mer än halva dagen är kvar!
Dags att marschera vidare till den Geocache som kunde ha fångats gratis! Så var det med dom 160 Spännen! Lite letande och den kunde också hittas. Hittade även en s.k. Geocoin som skall tas med till Sverige. De fyra som jag har med mig från Sverige har inte kunnat droppas då de här funna hittills varit microcachar. Finns ingen plats för att droppa.
Nästa cache innebar en ”språngmarsch” till Galata-bron. Man måste vara utrustad med bra nerver bara gå på en trottoar i staden. Dj-r vad de kör! Om man korsar en gata så skulle Länsförsäkringar om de såg detta, annullera min livförsäkring direkt.
Väl framme vid bron så kunde man konstatera att det verkade pågå någon slags fisketävling. Så broräcket var fullbelagt varför trevande efter Geocachen var mycket svårt att genomföra. Risken fanns att man då skulle få ”spö” (hä hä!) Det fick bli marsch till marknadsgatan bredvid istället. Man kan säga att trots detta var en för staden ganska liten och begränsad marknad så fanns ”allt” att köpa. Lyckades hitta den obligatoriska lokala fotbollströjan som har blivit mitt sätt att minnas besökta resmål. På denna gata kunde man köpa tröjan för 100 spänn jämfört med att jag brukar få ge mellan 600 – 900 spänn i mera ”välsorterade” sportaffärer.
Jag blev så paff över priset så jag slog direkt. Säljaren höll på att garva läppen av sig när jag gick. Normalt skall man inte betala mer än 50-75% av priset på gatan! Nåja, lär väl inte besöka detta ställe någon mer gång. Min svägerska kommer att håna mig i mist ett år efter detta. Hon är portförbjuden i vissa affärer efter att ha prutat så att säljarna brutit samman och ordinerats nervlugnande tabletter. Jag kanske få träna hos henne!
Efter någon timme med mysig närkontakt med främlingar, avböjande av alla möjliga erbjudanden så vacklade vi tillbaks till hotellet. Visserligen så var detta inte enligt schemat men vi får väl försöka ta igen vad som inte hunnits med nästa dag.
Kvällspasset börjar…..
Nu visar sig staden från sin marknadsekonomiska spets. Samma utbud både i affärer respektive restauranger. Vilken skall man välja, vilken överlever. Snacka om tuffa förutsättningar på denna marknad. Restaurangerna har inkastare och påminner om miljöer som nyfiket utforskades låååångt tillbaks i tiden (Nu ska vi vara snälla!). Alla erbjuder den perfekta middagen och vi behöver inte betala om vi inte är nöjda!
Fascineras mest av de dekorativa Baklava bakelserna som frestande exponeras i många affärer. Hittade en möjlig Nikon kabel men glömde kameran på hotellet varför inköpet fick pausas. Hoppas hitta tillbaks till samma affär nästa dag men detta är ingen garanti i denna myriad av affärer.
Kvällen avslutas med ett antal Raki och Ulrik önskar godnatt.
Zzzzzzzzzzz……………….
Zzzzzzz……
Tillbaks till start

Dag 3

Vaknade denna söndag morgon av mindre ”lokaltrafik förekommer”. Sov ovanligt länge och min rumskamrat vaknade ”helt” självmant(?) strax efter. Fimpa luman! Var annars det första kärleksfulla som kom från sängen bredvid!
Vi hade hoppats gå till frukosten tidigt för att slippa invasionen från övriga gäster. Frukosten öppnade 7 och klockan var väl en så där 08:30 när vi anlände. Kändes lite konstigt för det var mycket lite folk i frukostmatsalen vid denna tid? Detta förklarades senare på dagen då vi kom underfund med att även Turkiet har gått över till vintertid! Vi var där 07:30 och då brukar det inte vara så många som trängs vid frukosten. Speciellt inte en söndag!
Denna dag så skulle det bli lite längre vandring till Yildiz-parken på andra sidan Gyllene Hornet. Det blir en rejäl vandring. Tanken är att logga några cachar på andra sidan Gyllene Hornet samt besöka en berömd shoppinggata med Outlets etc.
Mitt tröj-kap från igår börjar redan ”flaga”. En av anledningarna till det bra priset var nog att de flesta texterna på tröjan var av plast och ditlimmade. Efter några tvättar är nog tröjan ganska ”ren”. Tyvärr tog jag inget kvitto med Moms och Momsregistreringsnummer så Svensk Köplag med ångervecka 10 dagar gäller nog inte här? Jag vill å andra sidan inte gå tillbaks och mötas av ett småleende liknande ”stollen som inte prutade”. Känns som jag hamnar i ett mentalt underläge vid eventuella förhandlingar.
Gårdagen bekräftade några av våra tidigare betraktelser som vi fått när vi varit utomlands. Min rumskamrat har god näsa för att identifiera orienterare när vi vistas i främmande länder. De ser ut som töntar, konstaterar hon kallt.
Själv är jag duktig på att identifiera Geocachare. De ser ut som nördar! (Identifikationen förenklas av att de går lätt framåtlutade, blicken snett nedåt och en GPS i näven framför magen!).
En annan reflektion som kanske underbygger nedan fortsatta resonemang är att igår registrerade vi cache nummer 800, Dagens cachar blir de östligaste som vi tagit och kronan på verket är att vi kommer ta en cache i en helt ny världsdel – Asien!
Konklusionen som jag har bävat för är att vi båda är orienterare och Geocachare (bl.a. bekräftat av ovan nördresonemang!) ! För mig har detta inneburit en personlig livskris och inte ens den bästa terapeuten har lyckats bända loss denna ångest med sina terapeutiska trollförmågor! Får nog leva med denna ångest resten av mitt liv!
På vägen passerades den ”berömda” järnvägsstationen som var slutmål för den tidigare tåglinjen Orientexpressen. Stationen var ganska förfallen och under renovering. Framsidan pryddes av en Shell bensinmack vilket kändes lite vanvördigt för en sådan gammal klenod.
Passade på att logga geocachen vid Galata-bron då platsen ännu inte hunnits tas i besiktning av denna dags fiskare. Tittade på den fisk som hade fångats hittills vid vadningen över bron och varken vattnet eller fiskarna såg rasande aptitliga ut. Det var ingen Regnbågsforell stuk på den fisken!
Sedan gick och gick och gick vi mot den förutbestämda parken. Passerade några palats och var man än såg så fanns det alltid några poliser eller militärer. Verkar vara en försiktig stat. Konstaterar att Ataturk verkar vara en poppis kille även om han varit begraven några år. Förstår att han enligt historien uträttat många bra saker för Turkiet. Sista biten upp till parken försökte undertecknad ta några småvägar för att gena lite sista biten in mot parken. Tyvärr så innebar detta brant backe uppför, sned gata nedför, brant backe uppför, sned gata nedför och för att slutligen vid genvägens slut mötas av en hög mur som inte gick att passera! Det innebar att vi fick gå nerför igen och tappa alla intjänade höjdmeter, för att hitta parkens ingång. Som tur hittades en inofficiell dörr i muren vilket innebar att vi inte behövde gå nerför hela backen. Men den tidigare och avslutande klättringen inne i parken, innebar att popularitetspoängen för undertecknad vara ganska låg hos mitt rumssällskap! Det kändes som läge att vara mycket varsam med hur man formulerade sig om man överhuvudtaget skulle yppa något alls!
Jag vågade heller inte ta upp den insikt som jag fått vid noggrannare studie av guidebokens kartor. Dessa geocachar ligger inte i Asien som vi antagit, utan då måste även Bosporen-bron passeras. Beslöt att spara denna sanning till ett senare tillfälle. Får referera till historiska händelsen från 1944 i Holland. Även stora och berömda generaler fick erfara – ”One bridge to many”!
Den första cachen i parken var en större box vilket medförde att fyra Travel Bugs från Sverige kunde droppas. Denna och ytterligare en geocache i parken innehöll också några travelbugs som plockades och skall föras vidare till Sverige. De var från Lettland, Tjeckien och Tyskland. Efter en stunds pustande vid en bänk påbörjades den långa vandringen tillbaks, via Taksim Stadion, Taksim-torget och Shopping-gatan.
Har inte Kenneth Andersson Eskilstunapågen spelat för Fenerbahce och denna stadion? Har inte även Sverige vunnit någon Landskamp mot Turkiet på denna stadion också? Något för fotbollsnördarna att kolla upp!
Vid stadion var det uppåt och eftersom kosan var hemåt så hade undertecknads rumskamrat spring i benen uppför backen. Det var en svettig uppförsbacke men belönades med en Geocache i Parken vid backens slut. Parken innehöll ett antal vad man skulle kunna kalla ”A-lagare” varför ett visst smygande fick utföras vid loggningen.
Efter parken styrdes kosan mot Taksim torget för en enklare lunch och behövlig paus. Vid torget förekom någon slags demonstration och det fanns många poliser. Lyckligtvis inträffade inga oroligheter när vi var där. Lunchen var god och miljön trevlig. Trots dricks enligt ”regelboken” fick man inte ens ett adjö eller leende när vi avslutade lunchen. Kändes lite tråkigt då vi inte upplevt denna attityd tidigare. Ett leende kostar inte speciellt mycket.
Nu började för mig dagens stora utmaning! Det var söndag och gågatan var ca 2 km lång med moderna butiker på rad. Här kunde man också säga ”Alla var där”! Det började bra med ett besök i en ”välsorterad” sportbutik där viss revansch kunde utkrävas efter gårdagens smärre besvikelse avseende fotbollströja. Var mycket noga med att kolla urvalet denna gång och inga klistermärken på tröjan accepterades. Hittade en Fenerbahce tröja som höll måttet avseende kvalitet och pris. Priset var 200 spänn (klart billigt jämfört med besök i andra länder!) och det var ett pris enligt en prislapp. Så här skulle man alltså inte pruta………
Eller skulle man det? Vet inte om jag vågar få sanningen i ansiktet från min svägerska?
Efter denna trevliga start började dagens Golgata vandring. Tar rygg på min rumskamrat vi for in, ut, upp, ner i varenda affär. Trots detta, hittades – inget, zero, noll, nada – att inhandlas. Vid slutet av shoppinggatan, när undertecknad mer eller mindre kröp på knäna, så konstaterades att vi missat de outlet-affärer som var huvudmålet för denna shopping-dag!
Jag vet inte vem som grät mest. Jag själv, för att beröva gå tillbaks och rumskamraten för att dessa affärer hade missats.
Efter en stunds överläggning överenskoms att det får bli en senare utflykt tillbaks. Vet inte om detta kändes lugnande för mig utan det var istället en ångest som började gro inom mig.
Vid Galata-tornet kunde vi båda utmattade slå oss ner för att hämta krafter för den sista biten till hotellet. Sista biten var tänkt som en lättsam promenad, men så dök det upp några marknader som man absolut inte fick missa!
Den sista marknaden innehöll mycket värme och folk men ingen luft. Genomsvettig stapplade jag ut från denna för sista biten till hotellet. Aldrig mer – var min spontana kommentar – men märkte att resonemanget föll pladask när planer för morgondagens besök på STORA marknaden drogs upp av rumskamraten. Får hoppas att krafterna återkommit till morgondagen och kan väl förhoppningsvis reka några vägval för kommande nattorientering i densamma marknad!
Hur otroligt det låter så kommer en etapp av Istanbul fem-dagars att genomföras i marknaden! Den som lever får se!
Dags att börja ladda för kvällspasset!
Promenaden till middagsrestaurangen blir kort – < 100 m. Försöker beställa mat och vin enligt menyn men kyparen ”vägrar” att servera oss våra val. I all välmening vill han komponera menyn och vinvalet till oss. Det blir bra men det går på en o0ch annan Lira. Men vad fan, det är ju semester. Vi kan äta knäckebröd och vatten när vi kommer hem. Vatten förresten är ju kört i vår stadsdel. Et annat Svenskt par från Mariestad droppar in till bordet bredvid och ”beordras” samma meny. Dock är de inte ”tvungna” att dricka vin utan ”tillåts” att dricka vin. Kyparen påminner om Allan i 2,5 män. Han vill så mycket men det blir så naivt! Middagen var trevlig och ingen Ulrik kom på besök denna kväll! Nu gäller det snart att börja ladda för femdagars som drar igång på tisdag. Kvar dock att göra resten av Istanbul imorgon. Jag bävar! Zzzzzzzzzzzzzzzzzz…………….
Tillbaks till start

Dag 4

Klockan är strax efter 07:00 och min rumskamrat sprätter upp som en Fjällripa. Nu är det dags för frukost meddelas det hurtigt! Denna morgon är undertecknad något trögstartad efter maratonloppen igår samt kvällens brakmiddag. Uppstigningen sker för egen del i en mera värdig takt. Dock så kommer man inte undan utan det är bara att pallra sig upp. I efterhand måste man konstatera att detta ändå var ett klokt beslut. När vi lämnade frukostmatsalen så stod andra gäster i kö för att få äta frukost! Denna frukostmatsal verkar ha en synnerligen begränsad kapacitet. Idag anländer ytterligare morgonpigga orienterare! Hjälp! Benen var sega sedan gårdagen och dagens Geocachar är belägna 5 km bort (Fågelvägen)! Dock så är ju undertecknad dokumenterat påhittig (kan bekräftas av min rumskamrat!) Eller?) och lite studier av den lokala stadskartan visar att dagens tre Geocachar kan plockas med hjälp av Spårvagn, promenad, Pendeltåg! Känns som en mycket behaglig lyx efter de senaste dagarnas vandringar! Visserligen sved det rejält i semesterkassan då respektive tur kostade 8 kr! Framme vid hållplatsen för den första Geocachen konstaterades att en intensiv ringled var tvungen att passeras. Hade som första förslag att ta efter den lokala populationens dödsföraktande sick-sackande genom en intensiv trafikplats (ingen körde under 100!) för att på så sätt snabbast och kortast komma över till andra sidan. Dock var min rumskamrat envis (och förståndig?) och anvisade övergång via en bro ytterligare 300 meter längre bort. Vandringsmotivationen var något låg denna morgon varför undertecknad lät sig övertalas. Väl framme vid cachen konstaterades att denna inte gick att finna. Kanske ”mugglad” eller så letade vi på fel ställe. Dålig start på dagen! Nästa anhalt innebar en promenad på 1,5 km. Det började bra i ett vackert parkområde men sista delen var dyster. Kyrkogårdar på bägge sidor, Intensiv illaluktande trafik. Geocachen låg också på en kyrkogård vilket var första gången som vi erfarit detta. Man kan inte direkt påstå att det var livat och glatt! Snarare en mer liknöjd stämning….. Nästa etapp innebar också att promenad efter en livligt trafikerad väg genom ett område som i Guide-böckerna brukar betecknas ”genuint och äkta”. Skulle Skanska få möjlighet att exploatera detta område så skulle det snabbt ersättas ett modernt shoppingcenter istället. Geocachen låg vid den gamla stadsmuren som vi under promenaden hela tiden hade på vänster hand. En mycket imponerande mur (har varit!) men nu ack så förfallen. Snacka om slöseri av ett rejält kulturarv. Från sista Cachen var det meningen att en pendeltågstation skulle hittas. Men det var fortsatt ”genuint” och ingen skylt hjälpte att hitta en station. Enda chansen vara att försöka följa rälsen och hoppas att någon gång måste det dyka upp en station. Antalet turister var ganska begränsat i detta ”genuina” område och många nyfikna/förundrade blickar följde våra förvirrade vandringar. Till slut dök en station upp som en oas i Sahara. Kändes som rena lyxen att åka (ruffigt) pendeltåg tillbaks till turist-civilisationen! En kort vandring upp till moskéområdet och vi konstaterar att idag är kön till de underjordiska vattencisternerna endast 30 meter mot helgens 500-600 meter. Nyttjar tillfället och dyker ner i mörkret. Mycket imponerande anläggning om man glömmer bort tankar som att taket kan rasa in vid t.ex. en oplanerad jordbävning. 1999 var det en sådan i Istanbul och ca 23.000 människor gick åt. Försökte skingra tankarna och slängde en slant i den önskebrunnen som fanns. Undrar om jag får en ny bil i Jul? Efter den underjordiska utflykten styrdes kosan till en lunchrestaurang då magen började påminna att det var ett tag sedan sist. Testade en genuin Turkisk restaurang (Ett hål i väggen) vilket var primitivt men gott och en intressant upplevelse. Turkarna själva var artiga och trevliga. Rundade av lunchen på ett Starbucks café bredvid men då var det slut på leendena! Sådana faciliteter ingår inte på etablerade märkesrestauranger! Beställde kalla kaffe-drinkar vilket medförde att tempot var tvunget att ökas för att få upp värmen. Nästa anhalt blev Grand Bazar. Den kan verkligen kallas Grand. Efter 5 min så inföll en slags mättnadskänsla så att inte ens en synnerligen ovanlig fotbollströja kund väcka liv/intresse i undertecknad. Ögonshoppandet blev mera ett slags koma vandring för att försöka hitta ut ur detta gytter. Här kan också sägas ”Alla var där!” Denna Basar skall bli tävlingsområde för fredagskvällens nattsprint! Jag hoppas de flyttar undan alla fragila varor, annars kommer detta bli en mycket dyr historia. Måste erkänna att en viss nyfikenhet börjat gro om hur detta skall överhuvudtaget fungera. Väl ute fortsatte dagens tur till Moské-området för en riktigt varm kopp kaffe. Vi försökte båda välja sorter som inte prövats förut. För rumskamraten blev den något udda (och besviken) upplevelse – varm mjölk med kanel! Undertecknad beställde en dubbel rostad Turkisk kaffe. Efter denna ”energidryck” stod ögonen ut som hos Marty Feldman samt åstadkom en kick som uppmuntrade till ytterligare maratonlopp denna dag. Den hade också en väldigt stimulerande effekt på njurarna så att ”pinka revir” fick en helt ny betydelse denna eftermiddag. Under vandringarna i denna stad så verkar undertecknad vara en intressant målgrupp för exklusiva orientaliska mattor! Mängder av matterbjudanden vräks över undertecknad på bara några hundra meters promenad. Antingen måste jag se väldigt välburgen ut eller som en tönt som man lätt kan övertyga om förträffligheten av en matta för några tusen Lira. Eftersom jag inte klär mig speciellt distingerat så är jag orolig för svaret. Tillbaks till Hotellet så konstaterar min rumskamrat att nu checkar ett gäng orienterare in! Hur visste hon det? Läs dag 3! Dags att ladda in några bilder och börja fokusera på kvällspasset! Kvällens middag blev efter gårdagens kulinariska frosseri mera av det lite lättare slaget. Det är å andra sidan ingen större behållning om den ena av två bordsgäster somnar i samband med en diskussion om hur relationernas utvecklande och bevarande. Om den ena bordsgästerna somnar så kan detta få den mest tålmodige partner att tappa självkänslan! Vem som somnar? Detta får bli en väl bevarad hemlighet. Planerna för morgondagen får mogna under natten. Hoppas dock på fortsatt solsken vilket överraskandes strålade över staden denna eftermiddag. Hoppas på rosiga kinder under morgondagen! Apropå ingenting men har funderat på detta med magdans! Varför inte starta en studiecirkel hemma i Eskilstuna inom detta område? Kan säkert sponsras av Vuxenskolan. Magdans det är rejäla grejer det! Klart mer intressant än fjollig TV-shop Zumba! Apropå inget speciellt…….
Tillbaks till start

Dag 5

Dagen började så optimistiskt men slutade i lite ledsam stämning. Natten var inget vidare. Det Turkiska kaffet som intogs dagen innan hade en lång verkningstid och det var svårt att somna på kvällen. När man äntligen lyckades skulle våra Spanska grannar ha en pratstund i själva korridoren. Deras små barn tyckte det var jätteroligt att springa omkring och tjoa i korridoren också. Tyvärr så är det mycket lyhört i detta hotell och det är bl.a. mycket lätt att höra om grannen gör ”ettan” eller ”tvåan” när behovet tränger på. Jag vågar inte tänka på vad man kan få höra mer för ”hemskheter”! På morgonen så väcktes vi av Turkisk Polis. Nej, de stormade inte vårt rum men konstaterar att de är ganska ”lata”. När någon bryter någon lag så sätter de på sirenen i bilen och uppmärksammar lagbrytarna via sin högtalare, om vad som är rätt beteende enligt den turkiska lagboken. Signalen och högtalarrösten kan få döda att åtminstone att vända sig på sidan i sin gravar. Idag är det första dagen för Factory Master i Sverige. Och jag är inte där……………. Mitt dåliga samvete gör sig påmint. Vi lyckades med en tidig frukost och vi känner oss mycket uppstoppade. Det kändes som Djungelpatrullen i Djungelboken gav sig ut på marsch till hamnen för att denna dag besegra Bosporen, Denna dag skulle Cachar loggas i Asien! Tramp, tramp, Tut, Tut, Hrmprf, Hrmpf, Ett-Två, Ett-Två. Vem som är Överste Hathi får vara en väl bevarad hemlighet! Bosporenöverfarten sved också semesterkassan. Hela 8 kronor kostade överfarten. Kändes som en ganska charmig båttur med båtar som nog var med redan i Agatha Christies romaner. Målet för överfarten heter Harem, vilket skapade en massa förväntningar hos oss vanligtvis mycket optimistiska och positiva personligheter. Dock så fanns en viss skepticism att namnet kanske lovade för mycket. Livet har varit gödslat med besvikelser efter ibland något för höga förväntningar. I Harem fanns definitivt ingenting att titta på (Det förstod jag ju!) Eller……) utan var bara en punkt att lämna för vandring till nästa geocache i Kadiköy. Här var det faktiskt en ganska trevlig ”genuin och äkta” miljö! Det var väldigt lite turister här och därav en ganska måttlig andel säljare som ville prångla på en det mesta. Fick inte ett enda matterbjudande! Fortsatte in i staden som erbjöd två cachar. En vaktades av en mycket nyfiken (Cache)hund och en låg väldigt nära Fenerbahces hemmaarena (tror jag). Här har Kenneth Anderssons ande svävat och man arrangerade även UEFA-cupfinalen 2009 här. Hur visste jag det? Det stod på en skylt. Att passera en gata i denna ort var definitivt förenat med stor livsfara. Här hade man bara en pedal – Gasen. Istället för broms hade man istället en mycket ljudlig tuta. MEN, vad innebär nu detta? Jo jag har loggat en cache i Asien! Så skit i att jag kanske är betraktad som en nörd och har en identitetskris! – JAG HAR LOGGAT EN CACHE I ASIEN!!!!! Några cachar fanns vid den vackra strandpromenad som gjorts i ordning. Tyvärr så hittades bara 1 av 4 i detta område. Området på denna sisa Bosporen verkar klart mycket modernare än den Europeiska sidan. Kanske låter lite konstigt för inskränkta individer som undertecknad och som tror att Europa är den modernaste regionen jämfört med Asien. KATASTROF!!!!!!! Efter att ha tagit ett kort över Marmarasjön så inträffade det som inte fick hända. Kameraväskans rem lossnade när jag skulle lägga tillbaks kameran och den for ner i den hårda beläggningen på strandpromenaden. Kameran gick sönder och fungerar inte längre. Tyvärr tog det en stund att krypa upp ur det mentala hål som uppstod under den närmaste timmen. Får försöka bita ihop. Hoppas den går att laga. Dock blir det inga fler semesterbilder. Så nog är det lite ledsamt! Lunchen blir på ett väldigt enkelt snabbmatställe i Kadiköy. Maten var OK i förhållande till vad man betalade för. Dock kanske inte den mest näringsrika! Tillbaka till hamnen i Kadiköy ser rumskamraten att det går en båt därifrån som vi kan ta istället för att gå den trista vägen tillbaks till det trista stället Harem (där fanns det som sagt inget att uppleva eller titta på!). Eftersom det inte var min ide så var jag väldigt skeptiskt till vart vi skulle hamna. Min rumskamrat känner sig alltid utmanad/uppmuntrad av min misstänksamhet till de förslag som hon brukar bidra med! Färjan landar dock på ett ”acceptabelt” ställe. Men jag vill understryka att det blev ca 500 meter längre att gå till hotellet! I ankomsthamnen hägrade ett starbucks-kafe som vi sjönk ner i och njöt av den fortsatta solen. Yes, det har varit sol hela dagen och kinderna känns rosiga. Kaffet var tillsammans med ostkakan mycket mättande. Så detta kändes som en extra måltid. Dock ingick som vanligt inget leende. Vi funderade lite på den fortsatta dagen och vi beslöt ta spårvagnen till Cachen i Topkapi-parken som inte hittades igår. Vi hade kollat på internet och studerat en ”fuskbild” som visar var exakt cachen är gömd. Inte fasen hjälpte det. Den är troligtvis stulen av någon, för gömman enligt bilden är definitivt tom. Krafterna började tryta efter denna missräkning och dagens vandringar, varför vi tog spårvagnen tillbaks till hotellet. Väl där så hämtade vi det tävlingsmaterial som gäller inför de kommande utmaningarna – Istanbul 5-dagars. Några reflektioner: – Tänk att en del missar att betala alla avgifter och sedan skapar röra och blir förbannade när de skall hämta ut sitt tävlingsmaterial. Det blir alltid en otrolig röra. Det som också verkar vanligt är att deltagare från landet X är de som ställer till de mesta besvären. X får bli en hemlighet så jag inte blir utpekad som en inskränkt rasist! – Det kommer att bli klättra av på några etapper! – Nattorientering i Grand Market innebär två etapper samma dag och den senare starten efter 22:00. Normalt har undertecknad gått och ”nannat” vi den tiden! Det kan bli en utmaning. – Första arrangör som säljer souvenir T-shirts med tryck om tävlingen till rätt pris, snygga och god (tror jag) kvalité! Nu är det dags att ladda för kvällspasset och kommande utmaningar. Magen är ganska full och benen är tunga efter alla vandringar. Men det är väl bara att bita ihop! Kvällspasset blev väldigt kort i form av vandringar. Man blir mätt av att bara se alla restauranger och inkastare. Menyerna verkar vara helt likformiga. Det är svårt att hitta avvikande ”pärlor”. Vi tog bara första bästa som var varken bättre/sämre än tidigare kulinariska upplevelser. Förresten, Usch vad vi är dyrt här! Imorgon lär det vara tidigt med orienterare (vi med) i frukostmatsalen. Detta eftersom bussarna som arrangören har ordnat, avgår tidigt till tävlingen. Då kan man börja sitt spel igen – Känn igen en orienterare! Min rumskamrat hade sitt sätt men det finns ett annat hemligt knep! Vilket? Det spar vi till något senare för att hålla nyfikenheten levande! Ikväll blir det bara att bryta ihop efter kameraolyckan och förhoppningsvis vara 100 % koncentrerad på tävlingsinsatsen imorgon. Det är ju stora prispengar inom orientering! Speciellt i våra klasser! Vi ses.
Tillbaks till start

Dag 6

Tidig morgon är anbefallen då arrangörens bussar avgår 07:30 – 08:30 till denna dagens etapp. Hängde på låset till frukosten 07:00 och yes, det var fler orienterare där! Frugan kände igen dessa och jag har också som sagt hittat ett säkert kännetecken! De som inte var orienterare bl.a. två Franska par snörpte på äkta Franskt vis nedlåtande på munnen åt oss primitiva barbarer. Snabb frukost och avgång till busstorget. Arrangören hade inte samma flyt med bussarna som på t.ex. 5-dagars i Sverige (Dalarna undantaget!). Så det hade hopats ett större antal orienterare som tittade efter bussar åt alla håll. Ännu en gång så gällde devisen – Alla var där! När en buss slutligen anlände så blev många ganska ”angelägna” att komma på densamma. Bl.a. så verkade en junior av Slaviskt ursprung vara lite övertänd inför sin kommande tävlingsinsats. I sin iver att komma på bussen så knuffade han till min rumskamrat. Nu hör det till saken att hon är väldigt känslig för intrång i hennes personliga revir. Att någon dessutom knuffar sig in i detta, får de normalt mörkbruna ögonen att svartna till det mörkaste kol. För att använda hockey-termer – Grabben har muckat med fel spelare! För att fortsätta hockeyresonemanget så är det ibland bra att ha en låg tyngdpunkt när man som spelare skall limma fast en motspelare vid sargen. Om man skall försiktigt utveckla detta, så har min rumskamrat ”av naturen” en låg sådan. Intrånget och knuffen i det personliga reviret besvarades med en tackling som Expressen-Borken skulle ge 10 av 10 möjliga i betyg. Elitseriens disciplinnämnd skulle dock ha vevat denna tackling fram och tillbaks ett tio-tal gånger och fundera om detta skall rendera 3 eller 5 matchers avstängning. Junioren satt som limmad mot en affischpelare och gav denna ett nytt ansikte. Han gjorde också det kloka valet att inte eskalera detta utbyte av smällar. Min rumskamrat hade en hopfällbar campingstol i näven och nästa utfall kunde ha blivit ”Checking against the head”. Ingen knuffade min rumskamrat något mer och hon kom elegant på bussen. Undertecknad höll sig av taktiska skäl i bakgrunden och höll på att missa denna buss men lyckades komma med som sista passagerare. Tro det om Ni vill – Den enda lediga platsen var bredvid junioren! Junioren valde att avbryta avfärden och gick ut igen. Jag utgår från att det var för att hans kompis inte kom med på denna buss! Färden till Belgrad-skogen gick via Istanbuls fullkomligt fullproppade gator. Poliser överallt som försökte bringa någon som helst ordning i trafiken. Staden (och även sjöfarten i Bosporen) är definitivt ett prospekt för trängselavgifts-lösningar. Tänk att låta sonen övningsköra privat i denna miljö med farsans nyinköpta Volvo! Tror det måste vara en MYCKET förstående far och med goda nerver. En färd på 2 mil tog 1,15 timmar! Sista milen var utan trafikstockningar! Tävlingsplatsen var nedanför en vattendamm i Belgrads-skogen. Belgradskogen har historiskt försörjt Istanbul med vatten via de mycket vackra akvedukter som vi passerade (och inte kunde fotografera) Vissa dubier fanns angående dammens hållbarhet då det var två hål i denna och där vattnet rann ut under hela tävlingen. Man får väl lita på arrangören? Eller? Tävlingen påminde mycket om Robinsson. Lång väntan på start då vi hade sen start. Intensiv tävling och sedan vänta efteråt för återfärd till Istanbul. Terrängen påminde mycket om den terräng som fanns under WMOC i Australien och Ungern. En skillnad fanns dock – I terrängen fanns lian-liknande taggiga buskar. Dessa kunde skickligt pareras i början av loppet när huvud och ben var ok men på slutet när dessa sviktade så fastnade undertecknad i ”alla” förekommande taggbuske-lianer. Efteråt såg kroppen ut som man delat sovsäck med en vildkatt! Situationen att vara trött, viljan att komma i mål och samtidigt sitta fast i en taggliknande lian var mycket frustrerande. Vi hade dock tur med vädret. Regn var utlovat men en del sol blev det istället och de rosiga kinderna kändes varma idag också! Vädret kan man beskriva som en höjdare jämfört med det som drabbade alla 2007 – Tungt snöfall och minus-grader! Undertecknads lopp innehöll en stor miss och en rätt så stor miss. Rumskamraten rörde sig i den fart som motsvarade resultatet av dennes förberedande träning. Det tog ett tag innan hon kom. Resultaten var av sådan klass att man inte behövde springa till resultat-tavlan och stå och sträcka på sig för att observera tider och placeringar. Starttiden var lite dålig ur mat-synpunkt. Vi startade båda strax innan 12 varför det inte gick att äta något innan och lunchen efter loppet dröjde. Hungern var på grund av trötthet inte så stark just efter loppet och det fanns också en önskan att komma tillbaks till hotellet snabbt för personvård och en efterkommande sen lunch. Resultatet blev att blodsockret blev lågt hos undertecknad. Rumskamraten kände en stark önskan att efter bästa förmåga piffa till utseendet efter sitt lopp. Det fanns ingen dusch men medhavt tvättvatten kunde användas. Först fick undertecknad vänta en bra stund på dennes målgång och sedan personalvården som tog sin stund. (Blodsockret är lågt). Efter skönhetsvården så utgick vi för att förhoppningsvis komma på en buss tillbaks till Istanbul. Detta fungerade faktiskt bättre än det dj-a strulet i morse. (Blodsockret är lågt). Under färden så såg man dessa vackra viadukter som kunde ha fotograferats om den dj-a kameran inte hade gått sönder. (Blodsockret är lågt). Inne i Istanbul så var det trafikstockningar igen även om det var strax efter 14:00 på eftermiddagen. Start och stopp hela tiden. (Blodsockret är lågt). När vi nästan var framme så blev det bönestund 14:45. Busschauffören stänger av motorn och undertecknad är på väg att gå i taket. Trodde att denne var djupt religiös (vilket jag respekterar) och ville delta i denna bönestund. Dock sattes motorn igång igen och vi fortsatte i ”express-fart”. (Blodsockret är lågt). Nästan framme hamnar vi bakom en sop-bil som inte kan köras om och stannar vid varje hus för att tömma soporna. (Blodsockret är lågt). En kort promenad till hotellet och vi överenskommer att rumskamraten får duscha först. Det känns dock som det är veckotvagningen som gäller och varmvattnet tar väl slut också förstås. (Blodsockret är lågt). Efter undertecknads dusch och persedelvård går färden till någon kulinarisk inrättning som serverar nödvändiga kolhydrater. Misstaget från igår med en ändlös vandring på kvällen för att hitta det perfekta gourmet-stället undveks och valet blev första bästa efter 40 meter. Det är ändå samma skit som serveras överallt. (Blodsockret är lågt). Personalen var som tur var effektiva och inte så tillgjort fjolliga och inställsamma som vi upplevt på tidigare ställen. (Blodsockret är lågt). Äntligen efter en standard middag med Humus, Pasta och därtill dryck så började kroppen kännas lika mjuk som den spagetti som serverades. Energin kom åter varför undertecknad föreslog inköp av Turkiska delikatesser. Förslaget mottog mycket negativt då rumskamraten just nu endast hade 40 meter till en hägrande säng att sova middag på. Gentil som man är erbjöd undertecknad att själv inhandla delikatesserna och låta rumskamraten njuta av dessa senare i sängen! Detta förslag mottogs i en mera positiv stämning. Delikatesserna fixades och kvällsaktiviteterna kommer nog att begränsas till någon amerikansk film på originalspråk och inte dubbad. I morgon bär det av till Prins-öarna via båt för etapp 2:s utmaningar i ännu mer kuperad terräng. Benen känns tunga men själen är stark! I morgon gäller samma tidiga uppgång då båten går 08:00 eller 08:30. Hur var nu mitt knep att identifiera en orienterare i frukosten? Få se nu? – Vi håller på knepet ett tag till!
Tillbaks till start

Dag 7

Idag kan man beskriva dagen som en typisk mellandag. Inga cachar, inga kraschar, Inga slagsmål, Ingenting att se, ingenting…….. Dagens etapp gick ute på prinsess-ön och erbjöd enligt undertecknad på ”bingo-orientering” och stark kupering men enligt rumskamraten var det lättköpt och lätt orienterat! Enligt arrangören så var 60 % av öns terräng av god löpbarhet medan 40 % var svårforcerat. Det som var grönmarkerat på kartan var verkligen svårt att ta sig fram i. Gissar att Rumskamraten sprang i 60% delen medan undertecknad fick springa i 40% delen + ALLA backar som fanns på ön. Dagen var som en typisk Robinson-dag. Frukost (yes – det fanns andra orienterare vid frukosten!) följdes av promenad till hamnen för 1,15 timme båtfärd till ön och Promenad till tävlingsplatsen. Väl framme så blev det ytterligare två timmar väntan på start. Tävlingen gick raskt för rumskamraten som inte missade något men tog tid för undertecknad tack vare 3 bommar varav en stor. Sedan gällde förutsättningar enligt ovan också! Rumskamraten hade en lovande placering vid avgång till öns hamn för att hinna med första båten tillbaks. Dundrar inga fartfantomer in på slutet så kan det bli en bra tid/placering. Undertecknad fann inte heller idag, mödan värt att kolla på några resultat. Den glädje som rumskamraten hade över sitt lopp och de frustrationer som undertecknad hade för motsvarande lopp, kyldes väl ner på färden tillbaks till Istanbul. Båda var vi stelfrusna efter en blåsig båtfärd. Undertecknad vågade inte heller röra på sig för då utbröt kramp direkt i berörd muskel. Dessa har fått jobba hårt idag och var mycket stela och utmattade. Väl framme i hamnen försökte båda anstå en snabbare promenad till hotellet för att få upp värmen men inte ens det hjälpte. Först efter en varm dusch så började kroppen kändes normal igen. Misstaget med kolhydratsbristen igår hade idag förbyggts med matsäck så inga sura miner denna dag! Trots kylan har vi haft fantastiskt tur med vädret. Regn var utlovat igår och idag, men regnet slutade i båda fallen i tid innan tävlingen. Så denna mellandag kan sammanfattas om inget annat dramatiskt händer ikväll – Vi hade i alla fall tur med vädret! Imorgon blir det buss till etappen och då kanske det kan bli lite ny show i buss-kön! Dags att byta taktik till kvällspasset! Undertecknad är så dj-a ”pissed-off” på alla restaurangidkares inställsamma, lismande, bondfångande, falska, fjantiga och bedrägliga beteende. Kanske detta uttalande är ett uttryck för besvikelser angående kamera och tävlingar. Kan kanske också var ett uttryck för lågt blodsocker eller allmän gubb-grinighet? Eller kanske helt berättigat! Nu skall vi välja en restaurang enligt guideboken för att se om det blir en skillnad avseende mat och atmosfär! Valde en restaurang som hade det exotiska namnet ”The pudding shop”. Kollade upp adressen på internet och beslöt att ta en genväg till detta etablissemang. Denna genväg höll samma klass som undertecknads orienteringstekniska prestation vid dagens 13:e kontroll. Vi hamnade helt åt h-e. Rumskamraten var trött efter dagens utmaningar i skogen, var inte motiverad för några omvägar och mulnade ganska raskt. Utgångsläget för restaurangbedömningen startade på en hyfsat låg nivå. Väl inne på restaurangen så var sinnena på helspänn för att se om det var någon skillnad eller om det blir som vanligt – ”Vad var det jag sa!”. Inledningen okej – Inget dj-a lismande och vi fick beställa det vi ville ha. Förrätten var god och huvudrätten likaså. Inget försök att prångla på oss efterrätter utan man accepterade att vi bara ville betala. Priset var ”normalt” för Istanbul – Det är inte någon billig stad avseende mat och dryck! Vi gav för mycket dricks – Har en generös rumskamrat. MEN denna restaurang hade åtminstone mage att fråga om vi ville ha Turkiskt te – ”On the house” Detta som ett uttryck för att de var nöjda med vår dricks antog vi. I tidigare besökta restauranger har vi inte ens fått ett leende. Man kan väl summera att restaurangen fick godkänt och metoden kommer att prövas igen för att få mer statistiskt relevant underlag för teorin att man skall lita på guideböcker. Efter middagen slank vi in på ett konditori för att köpa med oss Baklava-bakelser som efterrätt på hotellet. Sammanfattningsvis kan man beskriva detta som mycket sötsliskiga. Goda? – Nja, man måste kanske vara extremt gottissugen för att gilla dessa. Rumskamraten har omvandlats till en komplett annan människa efter att ha fått mat i magen. Tro mig det är skillnad! Maten behövdes gå ner och varför inte kombinera detta med att besöka torget med Blå Moskén och Hagia Sofia. Dessa såg riktigt vackra ut i mörkret och rumskamraten hasplade ur sig – Tänk om man hade haft en kamera så vi kunde ta kort på dessa vackra miljöer. Det kände som hon hoppade på mig med spikskor! Efter den något ”inspirerande” avslutningen så lullade vi tillbaks mot hotellet. Imorgon väntar dubbla etapper – Medeldistans på dagen och Nattsprint med pannlampa i Basarkvarteren på kvällen/natten. Benen värker idag så det lär bli en utmaning. Till medeldistansen är det buss som gäller……………….
Tillbaks till start

Dag 8

Denna dag var sig ganska lik jämfört med gårdagen vad avser dagens tävling. Kvällens dito innebär naturligtvis ett helt nytt inslag. Uppe först vid frukosten (yes det var andra orienterare där). Promenad till bussen för transport till tävlingen. Denna gång var det många bussar varför det inte blev några större ansamlingar av grupper som ville ”först” på bussen. Min rumskamrats slaviska antagonist var närvarande men verkade inte vilja ha någon returmatch. Kanske var adrenalinet något lägre efter 2 dagars tävlande? Kanske berodde det på min rumskamrats beslutsamma min inför dagens medeldistans utmaningar (Hon hade också en hopfällbar campingstol i näven!). Klart händelsefattig bussresa. Inte så mycket trafik denna dag men sista biten till tävlingen innebar mer och mer naturnära busstransport. Naturliga farthinder fanns och ibland dök ett vägmärke upp som varnade för gupp. I detta fall så blev man lite orolig! Vad månde komma? Väl framme vid tävlingsplatsen så började en lååång väntan för att få starta. Satt och halvsov/lyssnade på omgivningens alla diskussioner. Begrep inte så mycket då vi var mest omgivna av Ukrainare och Ryssar. Dock så kom ett gäng Svenskar igång att diskutera gårdagens tävling ute på ön. Tänk vilken social sport vi har, då man kan stå i timmar och diskutera om man skulle sprungit höger eller vänster om en höjd! Morgonen var lite kylig men när väl solen stod rätt i förhållande till de träd som fanns på tävlingsplatsen så blev det mycket trivsamt. Tävlingsinsatsen kan sammanfattas enligt följande resonemang. Om man tar hänsyn till det statistiska underlag som utgörs av de personer som delar samma gatuadress som undertecknad, så kan man summera ett antal konklusioner, efter årets genomförda Internationella orienterings-turné: – Det är bättre att INTE träna om man vill ha en bra placering. Fantastisk ny teori som kommer att vara omvälvande för sporten. – Att träna är fördummande Med ovan teori som bakgrund så kanske Ni kära läsare lätt kan dra slutsatsen hur resultatet blev idag för detta begränsade resesällskap. Undertecknad tog väl med tid på sig för att analysera kartritarens tolkning av området och hur detta senare översatts till en kartifierad kurvbild. Till detta kan också tilläggas att en stämpel saknades vilket var en helt ny upplevelse för undertecknad. Hur gick detta till? Stämplingen har nämligen (tror jag) genomförts! Rumskamraten gjorde ett perfekt lopp förutom en kontroll som blev en längre utsvävning. Terrängen innehöll som första dagen taggiga lianer som igen fastnade på olika delar av kroppen och skapade imponerande revor på förevarande skinn. Tidigare metafor avseende dela sovsäck med en vildkatt är fortfarande synnerligen relevant. Efter genomförd tävling så bar det snabbt av för busstransport tillbaks till staden. Magen började göra sig påmind om sin existens och det gällde att snabbt duscha och kasta i sig några kolhydrater. Kvällen innebär nattorientering i Grand Bazar så transporten till matstället genomfördes med hjälp av spårvagn för att på så sätt spara de mer begränsade och stadigt avtagande krafterna. Tycker faktisk dessa spårvagnar är ett kul inslag i staden med sitt klingande. Visserligen elektronisk men detta ljud hör på något sätt ihop med spårvagnar. Samma taktik som gårdagen användes för att finna lämpligt matställe. Matstället låg inne i Grand Bazar och detta skulle hittas enbart med hjälp av lokalsinne då karta saknades. Undertecknad tog täten fastän de senare dagarnas prestationer visade att vän av ordning klart kan ifrågasätta lämpligheten i ett sådant ansvar. Men fantastiskt nog hittades detta matställe ganska raskt men ändock efter några inledande minuter av total förvirring. Matstället var enkelt men kostade ändå en slant. Lite gränsfall om Guide-bokens rekommendation skall få godkänt. Vid avslutad måltid så erbjöd sig restaurangidkaren att ta oss till ”rätt” ställe beroende på vad som vi eventuellt behövde inhandla i detta enorma ”köpcenter”. Rumskamraten behövde en ny schalett varför detta meddelades. En kort promenad tog oss till ett sådant etablissemang och sedan utbröt ett livligt munväder från berörd försäljare och olika slags exemplar av schalar hängdes fram för att pryda rumskamratens imponerande axlar (Dessas robusthet har bevisats tidigare i förevarande busskö). Ibland kan det vara svårt att se skogen för att alla träd står i vägen men efter en stund mognade en viss preferens till ett förevisat schalettexemplar i Kashmir. Innan entrén till detta schalett-etablissemang påminde undertecknad rumskamraten att komma ihåg att pruta. Undertecknad har ju varit en god förebild inom detta område tidigare i veckan?! Efter en viss köpslagan blev parterna överens och ett exemplar Kashmirschalett hade bytt ägare. För ytterligare förkovran inom detta område så anmodades rumskamraten att få utförd en s.k. ”sales analyse” av aktuella lillasyster. Denna lillasyster är som sagt vad man lite frispråkigt och vågat kallar en ”pain in the ass” för Turkiska näringsidkare. Näringsställenas affärsmarginaler är klart i farozonen när denna lilla-syster får fulla förhandlingsmandat. Kort transport hem för vila och uppladdning inför kvällens nattorientering. Vad månde bli av detta? Nu är det sent och midnatt i Istanbul. Nattorienteringen i Basaren är avslutad och var en annorlunda upplevelse. Tyvärr fick 900 personer vänta på att någon skulle hämta nyckeln och öppna! Starten blev skjuten framåt ca 15 minuter. Kanske inte vad man ville då det var bra att få komma hem och lägga sig också! Loppet gick enligt samma trend som tidigare. Rumskamraten – Lugnt, metodiskt och rätt. Undertecknad – ”Fort”, slarvigt och fel. Båda blev dock rikare – av erfarenheter. Ny skiter vi i det här och går och lägger oss. Imorgon är det sprint utan pannlampa bland Moskéerna. God natt!

Dag 9

Vaknade samma tid trots kvällens/nattens nattorientering. Hade hoppats på lite sovmorgon men kroppens rytm sade ”dags att gå upp gubbdj-l!”. Man skall ju lyssna på kroppen så det var bara att pallra sig upp. Rör undertecknad sig något så vaknar också rumskamraten för det mesta. Idag var vi först och ensamma vid frukosten avseende orienterare! Dessa droppade naturligtvis in vartefter men man får väl då dra slutsatsen att vi var de mesta ”töntarna”! Denna dag behövde man inte stressa till någon båt eller buss. Tävlingsplatsen är på gångavstånd varför denna morgon ger möjlighet till att ”slappa” lite. Morgonen visar sig också från sin bästa sida med strålande sol. Första och enda morgonen hittills. Frukostmatsalen var inglasad så att det blev bastu ganska snabbt, varför man inte satt onödigt länge och njöt av frukosten. Vi hade också tidigare påpekat till hotellet att luftkonditionering på rummet struntade i vad vi ställde in för temperatur. Vi fick förklaringen att temperaturen valdes centralt och på vintern blir det 24 Grader. Därmed basta! 24 grader känns dock lite väl varmt för oss lite kyliga nordbor. Så var det med den lyxen! Alla ska gilla samma temperatur! Varför skall man då ha en avancerad air-condition med en massa komplicerade reglage som sedan inte kan användas? Förklara den som är expert! Hur känner man då igen orienterare vid frukostarna om man inte har den ”Fingerspitzgefuhle” som rumskamraten besitter? Jo, ibland är det ganska enkelt! Många orienterare kommer till frukosten i färgglada åtsittande kläder med nummerlapp på bröstet. Skulle man vara osäker så är detta ett säkert kännetecken! HÄPP! Arrangören av detta event har för första gången fått tillåtelse att anordna en sprintorientering i Moskéområdet (Topkapi, Hagia Sofia och Blå Moskén). Målet var beläget på torget nära den Egyptiska obelisken. Från hotellet var det bara ca en 1 km gångväg. Undertecknad märkte att man väckte en viss uppmärksamhet, när man gick i sina tävlingskläder till mål platsen. Här i Istanbul verkar man inte vara van att se mogna män i trikåer?! Runt Moskéerna vimlade det av turister och en och annan kollision inträffade mellan turist och löpare med hög fart. Denna dag tror jag att ”exotiska” människor i färgglada dräkter, nummerlapp, karta och kompass väckte mer uppmärksamhet än själva turistattraktionerna. Många måste nog funderat vad det var för galenskaper som pågick. En del av den lokala populationen var också hjälpsamma och skrek åt vilket håll som de tävlande skulle springa. Man skulle kunna se detta evenemang som en variant på ”Speed sightseeing”. Titta på tre turistattraktioner så snabbt som möjligt. Tävlingen gick runt dessa. Uppladdning inför tävlingen var i bästa discostil. Aktuella låtar i moderna variationer fick det att spritta i benen på alla närvarande. Solen lyste också så varmt och skönt. Så inspirationen fanns definitivt FÖRE tävlingen. Rumskamraten startade först så undertecknad han med att ge henne några uppmuntrande ord när hon vispade in i mål. Några smärre misstag hade gjorts och krafterna började också tryta efter fem dagars tävlande och utan någon förberedande träning innan! Undertecknad hade sista chansen att försöka bättra på den egna självkänslan efter ett antal mindre bra tävlingsinsatser hittills. Undertecknad vet inte om man skall skratta eller gråta! I denna tävling har undertecknad presterat personligt rekord i antal diskningar! Hela tre stycken har åstadkommits! Felstämplat igår, hoppat över kontroll idag samt sprungit i förbjudet område idag. Misstaget idag upptäcktes efteråt. Från kontroll 2 till 3 läste undertecknad vägen från 3 till 4 istället. Fick det att stämma dåligt, gjorde parallell fel och kom in i förbjudet område framför Blå Moskén. Sprang där ensam med >100 turister som intresserat tittade på ”gubbdj-ns förvirrade försök att begripa var denne var någonstans.
Undertecknad försökte läsa in sig på ett område där denne trodde han var men befann sig på ett annat! Man kan säga att inget stämde! Samtidigt var detta en utmaning att hålla sig lugn trots alla ”uppmuntrande” kommentarer. När hissen till slut gick ända upp så insåg undertecknad var man var och irrade. MEN då var man tvungen att stå och vänta medan en större turistgrupp skulle passera genom ett trångt portvalv för att överhuvudtaget komma ut från denna pinsamhet. Väl ute så var självkänslan så stukad att det inte heller gick att ens läsa in sig i det rätta området och ytterligare förvirring och ”uppmuntrande” kommentarer utgavs av de intresserade Istanbulinnevånarna.
Denna stund var av sådan art att begreppet ”bita ihop” och ”komma igen” fick en innebörd. Undertecknad lyckades ta sig samman och resten av banan som utfördes utan en enda sekunds misstag. Enda fadäsen var att stå på näsan i en nedförsbacke och skrapa upp knä och handlov. Den smärtan var inget mot den tidigare mentala!
Tre diskningar – kanske rekord i nuvarande klubb? Kul att vara bäst på något.
Nu gäller det att bita ihop och träna mindre enligt tidigare bevisade teorier!
Får se vad resten av dagen kan ge.
Vi hade i alla fall tur med vädret.
Fortsatte dagen med en smörgåslunch i solskenet. Satt och tittade på de andra sent startande i tävlingen och någras förvirrande sökande efter kontroller i parken bredvid hotellet. Sådär förvirrad ser väl inte undertecknad ut?
Efter lunchen togs sikte på kryddbasaren. Tänkte ha ett litet avslappnat umgänge tillsammans med alla andra lediga Istanbulbor. Faktiskt var inte marknaden lika knökad som förra lördagen. Det gick att både andas och att gå, inne i marknaden. Köpte ett kryddpaket till grannen som vaktar vårt hus. Paketet kostade 180 spänn och innehöll bl.a. ca 50 gram saffran! Någon som tror att det är äkta saffran? I en klädbutik utanför inköptes två skjortor och en pullover i äkta ull. Varorna hade prislappar så jag prutade inte. Svägerskan – Gjorde jag rätt eller blir det bassning när jag kommer hem?
Krafterna var ganska begränsade idag så nästa promenadetapp gick endast över Galata-bron till andra sidan – solsidan, för att sjunka ner i en stol på ett kafé. Satt och sippade länge på det Turkiska kaffet. Yes, njurarna blev klart aktiva! Båda satt och pustade om spårvagnen var alternativet tillbaks till hotellet. Detta var lockande men eftersom det var solsken så blev beslutet att promenera tillbaks. Väl tillbaks till hotellet så var det lätt att ”softa ner” om man så säger.
Dags att ladda upp för kvällspasset!
Äntligen en fullträff! Samma taktik som igår. Uppsökte ett näringsställe enligt rekommendation i guide-boken. Benen var möra så vi tog spårvagnen upp för backen – en station! Detta blev den bästa middagen i Istanbul. Bra och lugn betjäning, Hyfsad huvudrätt och utmärkt efterrätt. Kul att det skall sluta positivt när det gäller middag. Återstår att gå ned maten, packa och planera vad som skall göras imorgon sista dagen. Transporten till flygplatsen avgår inte förrän 17:30. Det får bli någon enstaka Geocahce och promenader imorgon på Asiatiska sidan.
Trevlig kväll
Tillbaks till start

Dag 10

Denna sista dag blev det sovmorgon. Kroppen ömmar lite här och där, men mest ömmar det i själen efter dessa ”fantastiska” tävlingsinsatser för undertecknad. Ömmande lår kan masseras och känns sedan bättre, men var sitter själen om den behöver massage?
Vid denna tid i frukostmatsalen fanns endast vanliga turister. Orienterarna hade försvunnit eller ätit tidigt som vanligt. Så vi var de enda som satt där med nummerlappar på bröstet.
Hemresedagar brukar kännetecknas av låååång väntan och rastlöshet. Ångesten angående vad som väntar på skrivbordet på jobbet börjar göra sig påmind. Det brukar nästan ta en hel dag att gå igenom alla mail. Använder vi verkligen de tekniska möjligheter som finns på rätt sätt för att kommunicera effektivt med varandra? Å andra sidan har undertecknad inte fått ett enda telefonsamtal under denna vecka. Undrar om undertecknads tjänst har dragits in i samband med omorganisationen?
Efter frukosten bar det av ned till hamnen för överfart till Harem. Denna ort har diskuterats tidigare varför inget finns att tillägga! Målet var att via en kort promenad plocka en cache vid Maidens tower. På vägen ner till hamnen så stod det Kpist beväpnade poliser med skottsäkra västar uppradade efter gatan. Där gick vi små oskyldiga lamm och undrade vad som var på gång. Undertecknad har alltid haft respekt för unga män med bössor i nävarna. Detta sedan värnplikten där ”vältränade elitsoldater” gjorde blindavfyring med skarp patron i loppet. Oavsett situation kan ett skott bränna av. Poliserna stod ju där de stod av någon anledning och man ville knappast hamna i skottlinjen om så skulle bli aktuellt. Rumskamraten menar också att mitt kroppsspråk kan vara mycket provocerande. I alla fall för ”vissa”. Undertecknad att ”vissa” är en väldigt begränsad nära grupp!
Dock kom resesällskapet tryggt ned till färjan och överfart till Harem. Vädret var härligt och resesällskapet suger i de sista semestersolstrålarna. Hemma i november brukar innebär ett långt mörker!
Rent generellt så skall man nyttja den lokala kollektivtrafiken vid besök i större städer. Detta är en möjlighet att komma närmare den själ som staden har och även ett bra sätt att transportera sig på. Att hyra bil här är definitivt uteslutet även för undertecknad/Rally-Harry! Känns mycket bättre att på egen hand åka runt än tillrättalagda sight-seeing-turer. Dock upplevde resesällskapet vid ett tidigare tillfälle ett undantag till denna regel vilket innebar att detta var en av orsakerna till att den aktuella staden blev med på listan för eventuella återbesök enligt senare resonemang.
Från hamnen i Harem blev det en kort promenad till Maidens tower för att plocka Geocachen. Denna cache var verkligen ”rätt” placerad och platsen innebar en mycket bra vy över Istanbul. Enligt resonemang nedan kanske staden är bäst på avstånd! Försökte ta en bild med mobilen och hoppas den ger ett bra intryck. Saknar min kamera – Snyft!
Efter Cachingen gick färden tillbaks till färjan och åter till Europeiska sidan. Nästa etapp innebar spårvagn till Taksim-torget som är startpunkt för shoppinggatan. Aktuell dotter utmanade undertecknad om eventuell nog ”kondis” fanns för att klara av en sådan runda. Så i sakta mak så besöktes ”alla” intressanta affärer och man kan dra en del slutsatser:
– Vem var den enda som hittade något och gjorde inköp
– Vem kroknade först
Sug på den Du – Dottern!
Inköpet blev det som hade PLANERATS innan. D.v.s. ett inköp av Finska invandrares folkdräkt under 60- och 70.talet i Sverige – En träningsoverall! Dock var dåtidens träningsoveraller mer murriga än dagens mer färggranna. Träningsoverallen skall ABSOLUT inte användas för träning av undertecknad, då detta är skadligt enligt tidigare resonemang.
Efter inköpen började magen göra sig påmind så det blev besök på ett etablissemang för inmundigande av lokala Turkiska specialiteter. För undertecknad blev det ett Tripple Whopper meal medan rumskamraten åtnjöt ett enkelt Whopper meal. En tripple är en tripple, speciellt då till detta adderas stor pommefrites och läsk. Resesällskapet stapplade ut från denna lokala näringsinrättning. Överhuvudtaget har dagens vandringar inneburit ganska så stela rörelser efter veckans vandringar och tävlingar. I samband med nedfart i trappor så har den lokala populationen fått intressanta saker att berätta till sina barnbarn avseende nordbors rörelsemönster.
Efter ytterligare vandring blev nästa paus vid hamnen på solsidan för att åtnjuta de sista strålarna från en sakta nedåtgående sol. Temperaturen blev mer och mer Novemberlik vartefter solens vinkel blev lägre. Ambitionen har varit att verkligen använda denna dag så kreativt som möjligt men tyvärr så blev det ändå ett glapp av improduktiv tid då kylan och dålig kreativitet placerade resesällskapet i Hotellobbyn för avvaktande av transport till flygplatsen.
Chauffören till flygplatsen hade ännu mer bråttom än den förra. Oj vad det gick, han måste haft rännskita och hade väldigt bråttom! På själva flygplatsen var det mycket omfattande säkerhetskontroller. Redan innan man fick gå in. Tack var den häftiga körningen var resesällskapet hela 3 timmar före avgång. 3 timmar på en flygplats är mycket långsamt och tråkigt. Hittade lite Turkiska delikatesser som köptes inför Julen. Konstaterade också på priserna att man blivit blåst inne i Istanbul!
I sista väntrummet konstaterades att en mängd barnfamiljer skulle med samma plan. Av färgen att döma hade de transit i Istanbul. De hade tidsomställning, De hade små barn, De åkte med ett sent kvällsplan, etc. Det var många i planet som önskade att man var snabbt framme på Arlanda!
Den något ansträngande flygturen kompenserades på Arlanda med jätteflyt – Passkontroll, väskor, parkeringsbuss. Det bara visslade till så kunde två trötta resenärer kliva av parkeringsbussen vid långtidsparkeringen Arlanda före planerad tid.
Denna gång har det inte snöat och resesällskapet slapp erfarenheten vid återkomst från Madeira sent på natten i början av december förra året. På Madeira var det då 20 Grader på dagen, på parkeringen var det -27. Under veckan hade det varit ett snöfall, töat och blivit is. Parkeringens plogbil hade varit vänligt och plogat en snövall bakom bilen som var stenhård och hindrade utfart. Vid detta tillfälle visste resesällskapet inte hur man kunde kalla på hjälp då parkeringen är helt obemannad. Tillsammans med en förstående annan resenär sparkade sällskapet sakta bort snövallen då snöskyfflar saknades. Sedan kunde bilen komma ut med hjälp av att man sköt ut denna manuellt. Under bilen var blankis och bilen var utrustad med sommardäck vid detta tillfälle. Detta var en rysare som lyckligtvis inte upprepades. Denna natt var temperaturen dräglig och färden gick raskt hem då trafiken var måttlig denna sena timme.
Dags att summera intrycken från denna vecka avseende Tävlingen och Istanbul som resmål. Bedömningarna är ju naturligtvis från ett eget perspektiv och baserat vad man söker för upplevelser. Andra har säkert helt andra uppfattningar.
Hittade inbjudan till denna tävling i somras och hade aldrig hört talas om denna tidigare. Man har kört i ett antal år så det var inga nybörjare som arrangerade. Tror att detta kan vara ett hyfsat tungt arrangemang för en så pass liten klubb.
Bedömningen på tävlingen baseras på att önskan att vilja hitta annorlunda och nya upplevelser i tävlandet. I detta fall var det vissa saker som var annorlunda – t.ex. båttransport, springa nattorientering inne i ett ”köpcenter” samt springa mellan hundratals turister och Moskéer. Terrängtypen har erfarits förut då den är vad man skulle kunna kalla typiskt ”Mellaneuropeisk”. D.v.s. höga branta sluttningar, öppen terräng och vägvalsorientering.
Det som var mindre kul var de trista grönområdena som på ön innebar ”kontroll-bingo” och på fastlandet innehöll dessa mycket vassa ”törne-lianer”. Kroppen är helt sönderriven överallt! Orienteringen blev hyfsat utmanande (för undertecknad blev det stora utmaningar!) och kartorna höll god klass. Det enda problemet för oss lite äldre var läsbarheten. Tyvärr är det svårt att se alla detaljer som en ambitiös kartritare plockar in om synen börjar bli sämre. Det hjälpte t.ex. inte med skalan i ”köpcentret” 1.1 500!! För då plockade kartritaren ändå in små detaljer som ”osynliga” trappor!
All logistik flöt bra förutom några detaljer. Sedan var det kanske en lite fadäs att ingen kom in i ”köpcentret” i tid till nattorienteringen.
Första dagens toalett var ”intressant”. Först var man tvungen betala en Lira för att gå in och väl inne så vände även folk med den värsta akuta diarrén! Svenska tävlingars Baja-Major är i förhållande väldigt luxuösa!
Som helhet var det bra arrangemang och OK när det gäller nya orienteringsutmaningar. Det som också skapar helheten för denna resa är naturligtvis platsen resesällskapet varit på – Istanbul.
Undertecknad är en inte en fan av att resa till större städer där själva staden är huvudmålet. Därav har det blivit ganska begränsat med ”Weekend resor till XXXX”. Normalt eftersöks mer möjligheter till avslappnat umgänge med den lokala ”befolkningen” i den nya miljön och chansen till detta är större i mindre orter och gärna långt från starkt etablerade turistorter. Man skulle kunna sammanfatta att undertecknad är mera en ”man från vidderna” eller som man säger på Svenska – Bonnläpp!
Dock finns det två större städer som undertecknad kan tänka sig åka tillbaks till. Så det finns en möjlighet att de pärlor som efterfrågas även kan hittas i storstäder. Det kan vara svårt att hitta dessa pärlor eller kanske de inte finns överhuvudtaget.
Ett bra hjälpmedel för att hitta guldkornen är faktisk nördverksamheten – Geocaching. Rätt använd så brukar gömmorna ligga på ställen som man normalt inte hittar till och som ofta erbjuder något intressant historiskt, geografiskt, konstnärligt, etc.
Tyvärr var dessa gömmor få i Istanbul och dessa var inte placerade enligt vad man hoppats. Vi hittade några pärlor på den Asiatiska sidan som innebar vacker strandpromenad vid Marmarasjön och vyer enligt ovan.
Istanbul i sig har massor av historia och historiska sevärdheter. Men för att se dessa måste man antingen köa i en mycket lååååång kö eller köpa in sig hos en guide. Eftersom ”Mannen från vidderna” vill röra sig lite fritt så passar inte riktigt dessa alternativ. De stora ”nödvändiga” besöken är också avklarade på ett par dagar. Sedan måste mer utförligare efterforskningar utföras för att hitta de andra ”pärlorna”.
Storstäder generellt är ofta platser för ”finansiella möten” mer än möten av genuint intresse för besökare. Undertecknad citerar en motellägare som gav en bra vinklig då undertecknad frågade om man skulle besöka en speciell stad under en rundtur i landet. – ”They want you to spend your money as quick as possible and you to get out from there when the money is spent!”.
Istanbul är en enorm marknadsplats där känslan är att “alla” vill vända upp på ner på Dig som besökare och skaka ut alla stålar Du har. Undertecknad är för slö att ägna sig åt den förhandling som man ständigt måste hålla på med här nere. Det räcker så bra att göra det i jobbet. Därav kanske man inte blir helt nöjd med den aktuella affärstransaktionen utan känner sig ”blåst”.
Staden innehåller få oaser och är ganska sliten. Den Asiatiska sidan är modernare med miljöer som vilken ”vanlig” svensk stad som helst. Dock är det mesta mycket större. Trafiken är ”mördande” men detta är väl mer eller mindre likt andra större städer, Trafiken i Istanbul är dock betydligt över ”medel”. Den bästa vyn av Istanbul fick man från sjösidan när vi åkte färja över till Asiatiska sidan. Siluetten var imponerande och gav ett fint intryck av den historiska, stora och mäktiga stad den är/har varit. På avstånd försvinner alla övriga ”skönhetsfläckar”.
Maten och drycken var inte så märkvärdig. Man äter samma mat hemma i Sverige då vi har restauranger som erbjuder samma meny. Vem har inte käkat en Kebab på Billy Boys i Eskilstuna? Vinet är dyrt och speciellt om man köper importerat. De lokala viner resesällskapet prövade var okej men inte mer. Många av matställen hade profilen- ”bondfångare” och man hade lite svårt att hitta mera ”avslappnade” och genuina restauranger.
Undertecknad tror det finns en mängd möjligheter att hitta det man söker i denna jättelika stad men det har varit svårt och man måste nog efterforska mer innan på internet innan man åker hit. Guideböckerna gav inte så mycket bättre upplysningar även om det fanns enstaka pärlor.
Så som slutsats rekommenderar undertecknad inte Istanbul men med perspektivet att undertecknad är en man från vidderna/bonnläpp, inte gillar storstäder och Istanbul kanske är för mycket av köer och ”finansiella möten”.
De goda egenskaperna som hittades i de två undantagna ovan städerna får presenteras vid något eventuellt senare tillfälle.
Nu är resan avslutad och resesällskapet kliver in innanför dörren hemma. Klockan är sen och dagen har varit lång. Imorgon börjar åter vardagen och denna historia har kommit till sin slut.
Natti-Natti!
Tillbaks till start