Innehållsförteckning

1. Dag 1 Eskilstuna – Tokyo
2. Dag 2 – Tokyo – Osaka
3. Dag 3 – Osaka
4. Dag 4 – Kyoto
5. Dag 5 – Okayama och Himeji
6. Dag 6 – Osaka
7. Dag 7 – Nara
8. Dag 8 – Osaka
9. Dag 9 – Osaka – Hakone
10. Dag 10 – Hakone
11. Dag 11 – Hakone
12. Dag 12 – Hakone – Tokyo
13. Dag 13 – Karuizawa
14. Dag 14 – Kamakura
15. Dag 15 – Tokyo
16. Dag 16 – Tokyo
17. Dag 17 – Tokyo
18. Dag 18 – Tokyo – Eskilstuna
19. Reflektion

Dag 1 Eskilstuna – Tokyo

Äntligen är det dags att åka till Japan igen och förhoppningsvis fånga de vackra höstfärger som landet kan bjuda på! Vi har varit där tre gånger tidigare, och nu åker vi en fjärde gång för att vi alla tycker om detta land Samtidigt blir det första gången för sonens sambo. Det ska bli roligt att resa med nästan hela familjen. Tyvärr har vår dotter valt att stanna hemma för att jobba, så vi blir inte helt fulltaliga.

Resan har dock fått en något tuff start, eftersom både min fru och jag har/har haft lunginflammation. Vi känner oss ganska trötta och lite svaga inför en resa som både är lång och något påfrestande. Vi hoppas ändå att allt ska gå bra och att vi ska klara av resan utan större besvär.

Första etappen är att flyga från Arlanda till Helsingfors, där vi sedan byter plan för att fortsätta till Tokyo. Från Tokyo tar vi Shinkansen-tåget till Osaka, där vi ska stanna i sex dagar.

November är här, och vi har bytt till vinterdäck. Vi vill vara väl förberedda ifall det skulle bli frost eller en köldknäpp under resan till och från Arlanda.

Att köra från Eskilstuna till Arlanda är alltid en speciell känsla. Vägen mellan Enköping och Sigtuna, via de små landsvägarna, är vacker, och eftersom vi har rest den många gånger känns den nästan som en del av själva semestern. Ibland kan det vara mycket trafik, men den här gången flöt allt på bra, och vi kom fram till Arlanda utan problem.

På Arlanda ska vi träffa sonen och hans sambo för en gemensam lunch innan vi går ombord på planet till Helsingfors.

Resor till andra delar av världen är väldigt viktiga för sällskapet och bidrar mycket till ett trevligt och meningsfullt liv. Därför är jag alltid noga med att förbereda allt i förväg, för att ha kontroll över resan. Jag är nästan lite rädd för att något ska gå fel, och därför strävar jag efter att allt ska flyta på när vi är iväg. Min noggrannhet kan ibland göra mig lite stressad om något inte går som planerat, som en försening eller annat krångel.

Eftersom jag reser med familjen kan det ibland vara lite påfrestande för övriga när jag blir stressad. Min son skickade faktiskt ett SMS under natten och berättade att han hade haft problem med sin flygresa från Umeå till Arlanda. Jag ska följa upp med honom senare, men jag skämtade och svarade att det kanske är min ”otursförbannelse” som smittat av sig.

Det här påminner mig om filmen Goodfellas, där Joe Pesci, Ray Liotta och Robert De Niro spelar hårdkokta gangstrar. Där finns en karaktär, Morrie Kessler, som alltid verkar föra otur med sig, vilket gör att alla försöker hålla sig borta från honom. Ibland känns det som att jag är en sådan person som oturen förföljer – särskilt när det gäller resor!

Det är en lugn morgon innan det är dags att åka till Arlanda. Av en tillfällighet går jag via nätet in på stadens lokala tidning. Brukar nästan aldrig göra det, eftersom man bara kan se rubriker och måste betala för att läsa mer. Det händer sällan något av intresse, så jag läser inte tidningen.
Vid detta tillfälle toppar tidningen dock med en trafikolycka. En långtradare ligger tvärs över vägen mellan Strängnäs och Enköping, och trafiken är helt avstängd.
Vilken tur att jag såg detta och kunde välja en annan väg till Arlanda.

Det märks att det är höstlov, för det är mycket bilar på parkeringen. Vi lyckas hitta en ledig plats efter lite letande. En ovanlig tur för mig, som alltid brukar ha otur!
Jag skickar ett SMS till min son när vi är framme på parkeringen. Jag får svar att bussen som skulle hämta dem vid hotellet bara åkte förbi. Receptionen hade meddelat var de skulle stå, men de missade nästan nästa buss också – de fick vifta ordentligt för att den skulle stanna!

Vi ska resa från Terminal 2 och trodde att alla visste detta. Precis när vi anländer till Terminal 5 ringer min son, samtidigt som min fru kliver av och får panik när hon ser att jag inte följer efter. Jag meddelar att vi ska åka från Terminal 2, vilket hon tydligen inte hört tidigare!

Vi möter upp med sonen och hans flickvän i avgångshallen och börjar checka in vid en automat. Här ska passen skannas. Det går bra för de yngre, men mitt och fruns pass accepteras inte, så vi får checka in vid disken, vilket går smidigt eftersom det är helt tomt där.

Vid säkerhetskontrollen gäller de gamla rutinerna. Man är bortskämd med den nya säkerhetskontrollen i Terminal 5, där man slipper plocka upp datorn. Jag sätter igång alla larm på grund av min titanprotes i höften, och det blir en omfattande kroppskontroll.

Terminalen är liten och utbudet skralt. Det finns inte många sittplatser. Flygbolaget vill att man ska vara på plats två timmar innan, så det blir en lite seg väntan.

Sonen och hans flickvän hade en tuff morgon – de missade nästan bussen vid hotellet. Det var inte så mycket att bråka om, men detta var bara början på vad som skulle visa sig bli ett dygn fyllt av missöden.

Planet till Helsingfors är försenat. Det innebär ingen stress över att hinna med anslutningsflyget till Tokyo, men det minskar tiden för att hinna äta ordentligt på en restaurang.
Vi anländer försenade till Helsingfors. Det är snö ute och termometern visar runt nollan – det värsta tänkbara för flygtrafik. Snöblandat regn skapar isbildning på planet som måste avlägsnas med avisningsmedel.
Restaurangbesöket ersätts med en snabb måltid på en R-kiosk. Personalen är trubbig, nästan ohövlig, och utbudet är ganska torftigt när det gäller näringsvärde. Flygplatsen ser annars mycket modern ut, även om den inte är så stor.

Ombordstigningen blir försenad, och planet verkar helt fullt. Informationen är knapphändig, och det verkar bero på vädret. Efter över en timmes väntan lämnar planet gaten men stannar sedan för avisning. Efter en lång stund lyfter vi äntligen, och lyckligtvis blir det inga problem med isbildning.

Att försöka sova sittande på ett flyg är en utmaning, men denna gång har jag ”lyckligtvis” varit rejält sjuk, vilket gör att jag sover bättre än vanligt. Kanske är det en kombination av utmattning efter sjukdomen och den hostmedicin jag fått utskriven.

Jag tittar på två filmer under resan, men det är svårt att hitta någon riktigt intressant film nuförtiden. Det blev en film med Clint Eastwood som basebollagent samt den senaste Indiana Jones. Inget av det fångade riktigt mitt intresse.

Toppen

Dag 2 Tokyo – Osaka

Vi landar i Tokyo med en försening på 1 timme och 20 minuter.
Processen att ta sig igenom säkerhetskontroll, tull och importkontroll är omfattande i Japan. Idag går det dock lite smidigare, eftersom antalet personal har ökat och flödet förbättrats. Tyvärr blir det stopp vid passkontrollen, där vi hamnar bakom några resenärer som skapar en hel del strul.

Det tar ungefär 30–45 minuter innan vi står vid bagagebandet. Inga väskor syns till, och alla väntar. Efter en stund dyker ett meddelande upp, i form av en låda som cirkulerar på bandet, som meddelar att luckan till bagageutrymmet inte går att öppna!

Det finns ingen information på de elektroniska tavlorna om när felet ska vara åtgärdat. Några japanska markanställda står vid bandet med mobilerna vid örat och förklarar att situationen ligger utanför deras kontroll, och de kan inte ge någon som helst information om vad som händer. Vem bär egentligen ansvaret, undrar man?

Vi väntar länge i en kal och obekväm sal på flygplatsen. Det finns ingenstans att sitta, ingen mat att köpa, och vi kan inte surfa eftersom vi inte har tillgång till de tjänster som behövs för internet i Japan – något vi först kan aktivera på andra sidan säkerhetskontrollen.

Jag försöker använda roaming en kort stund för att ladda ner en app för tågtrafiken, men stänger snabbt av efter bara någon minut. Senare får jag ett meddelande från min svenska mobiloperatör om att den korta sessionen kostade mig 560 kr! Ingen mer roaming här, tack.

Alla i sällskapet är trötta, och till slut sitter vi på betonggolvet. Efter en stund behöver min fru till och med lägga sig ner för att vila. Vi ser ut som de där ”sluskarna” som man ibland rynkar på näsan åt när de ligger utspridda på golvet i flygterminaler.

Det är stressande att vänta på väskorna utan att få någon information. Jag brukar vanligtvis vara den mest ”gnälliga” i sällskapet med mina höga krav på resor, men lyckas hålla mig lugn trots den mycket påfrestande situationen.

Efter tre timmars väntan kommer äntligen väskorna.

Sista steget är kontroll av pass och eventuell import. Den delen går hyfsat smidigt, och vi tar oss igenom alla procedurer.

På andra sidan börjar vi leta efter stället där vi ska hämta ut våra telefonabonnemang. Det finns många platser märkta med namnet vi söker, men till slut får vi gå en våning upp i terminalen där vi hittar ett litet bås för att hämta ut det vi behöver.

Nästa steg är att ta ut japanska yen i en bankomat. Jag får ut pengar, men inte min fru.

Därefter är det dags att köpa biljetter för tåget in till Tokyo – Shinagawa – för att sedan byta till Shinkansen mot Osaka. Tåget till Shinagawa är fullt, så vi får stå med våra väskor. Lyckligtvis är det inte en lång resa.

I Shinagawa är det dags att köpa biljetter till nästa tåg i en automat. Det är en komplicerad procedur, men tack och lov kan vår son japanska, så vi lyckas till slut.

Vi passar på att smita in i en liten butik för att köpa lite mat och dryck, eftersom måltidstiderna är oregelbundna. Utbudet är annorlunda men intressant.

Vid Shinkansen-stationen står massor av människor både utanför och innanför spärrarna. Det meddelas kontinuerligt information i högtalarna, mestadels på japanska men med korta inslag på engelska. På grund av skyfall har tågen stått stilla i flera timmar, men nu har trafiken börjat komma igång igen, om än utan tidtabell, så tågen kommer i tät följd.

Det är fullt med folk överallt, och vi är osäkra på vad vi ska göra. Vi går ner till perrongen där det är tusentals människor och ställer oss i en kö till en vagn.

Lyckligtvis är det bra ködisciplin i Japan, och nästan alla följer reglerna. Tågen är helt fulla, och bara några få lyckas klämma sig in på de tåg som stannar. Efter att ha sett fem tåg passera blir vi till slut de lyckliga fyra som får plats.

Vi står i gången med våra stora väskor och trängs med andra resenärer. Japaner är mycket medvetna om sina revir, och det anses väldigt oartigt att röra vid någon annan.

Resan till Osaka tar drygt två och en halv timme, och vi står hela vägen. Tåget stannar bara vid tre stationer, och ingen lämnar förrän vid den andra stationen.

Det är varmt och väldigt ansträngande att stå hela vägen. Jag oroar mig för att någon i sällskapet ska svimma, och ser att det även är påfrestande för japanerna själva. Sonen berättar att en äldre man som säkert var yngre än mig tuppade av en bit från honom.

Efter sista stoppet före vår station blir det tillräckligt tomt för att vi ska kunna röra oss och sätta oss en liten stund.

Vid ankomsten till Osaka töms tåget nästan helt, och en massa människor rör sig genom stationen. Vår son, som är en stor Japan-entusiast och har studerat här i flera år, är märkbart besviken över denna kaotiska resa.

Stationen är enorm, och det är en utmaning att hitta vägen till hotellet. Vi kan inte använda Google Maps eftersom alla blev avskräckta av kostnaden för roaming. Att sätta upp vår hyrda internetutrustning känns krångligt när vi är så trötta.

På tåget med WiFi tog jag en skärmbild på kartan som visar vägen till hotellet. Den kan vi se i galleriet utan att vara uppkopplade. Utmaningen är att hitta rätt utgång från den enorma stationen.

Till slut lyckas vi, och det blir en kort promenad till hotellet. Jag får citera det som folk nästan alltid sa när de ringde Hasse Tellemar i radioprogrammet ”Ring så spelar vi” – ”Det är kul att komma fram.”

Alla är helt utmattade av tidsomställning (8 timmar) samt den påfrestande resan. Själv är jag förvånansvärt lugn och samlad trots det senaste dygnets påfrestningar. Någon måste ju hålla sig lugn för att inte hela gruppen ska kollapsa.

Vi får våra nyckelkort samt frukostkuponger och kan äntligen slå oss ner på hotellrummet. Rummet är minimalistiskt, och vi får ta hänsyn för att inte stöta in i varandra. Vid det här laget är det lätt att stämningen blir känslig.

Vi lyckas göra oss i ordning och får ta en efterlängtad dusch. Det är varmt i Japan, och sommarkläder är tillräckligt.
Vi kommer överens om en sen frukost nästa dag.
Somnar utan problem trots tidsomställningen. Vi hoppas på en bättre dag imorgon.

Toppen

Dag 3 Osaka

Jag vaknar efter en ganska god, om än kort, nattsömn. Vi har kommit överens om att äta en sen frukost idag. I dagsljus ser hotellet lite gammalt och slitet ut i korridorer och gemensamma utrymmen, men rummen är ändå helt okej, även om de är små.

Sällskapet kommer ner till frukosten en halvtimme innan den börjar plockas bort. Frukosten är fantastisk med en blandning av japansk och västerländsk mat. Jag uppskattar den japanska frukosten som både är god och känns mer hälsosam.

Alla är lite slitna idag, så det blir inga stora utflykter, bara en runda inne i Osaka. Staden har inte så mycket att erbjuda, men vi hittar ändå något att göra.

Vi promenerar till tågstationen och tar tunnelbanan till Osaka-jo, slottet och dess park. Själva slottet är en rekonstruktion från 1931, men murarna runt om är imponerande med otrolig precision och enorma stenblock. Att ha byggt sådana murar på 1600-talet är ett beundransvärt hantverk.

Det är strålande sol och sommarvärme, vilket känns ovant när vi försöker ställa om till vinter hemma.

Vi går en promenad till slottet och vidare runt vallgraven och ringmuren. Det är fullt av turister och lång kö för att komma in i slottet. Sonen har redan varit där tidigare under sin studietid i Japan och rekommenderar oss att hoppa över det, då det inte finns så mycket att se inuti. Den vackra utsidan räcker gott.

Jag försöker ta en bild av slottet, men det är folk överallt och någon hamnar hela tiden i vägen. Andra fotografer står bakom och väntar otåligt på att få ta samma bild. Det blir lite irriterande med så mycket folk, så vi återvänder till promenaden runt vallgraven.

Vi passerar ett tempel där folk bugar, ber och klappar händerna, troligen för att skrämma bort onda andar. På baksidan av slottet har man ställt upp några stora stenar som påminner om bautastenar, men området är avspärrat och vi vet inte vad de representerar.

Vi fortsätter vidare till ett område med färre turister, vilket gör det trevligare. Här får vi bättre möjligheter att fotografera slottet, utan att någon springer i vägen, och det finns växtlighet i förgrunden.

Värmen tar på krafterna, benen känns tunga efter gårdagens aktiviteter, varmt väder och tidsskillnaden.

Vi hittar en dryckesautomat för lite läsk. Automaten finns överallt i Japan, och enligt uppgift finns lika många i Tokyo som det finns invånare, så ingen borde behöva trängas!

Efter lite diskussion beslutar vi oss för att besöka Historiska museet, som ligger nära tunnelbanan.

Vi köper biljetter till både den ordinarie utställningen och en specialutställning. Vi tar hissen upp till våning 10 och sedan går vi nedåt via rulltrappor till våning 6.

Museet är modernt och välgjort med mycket att visa av Japans historia. Jag börjar dock bli trött och letar efter en plats att sitta och vila. Övriga i sällskapet är ändå intresserade, så biljetterna känns värda pengarna.

Det finns många modeller av gamla byggnader och hur folk levde förr. Japans historia fick dock en kraftig förändring under andra världskriget då amerikanerna nästan helt raderade ut all de större städerna i landet med brand- och sprängbomber.

På våning 6 finns en konstutställning av den produktiva japanska konstnären Kawase Hasui. Tyvärr är belysningen svag, och en glasskiva täcker verken, vilket gör det svårt att se detaljerna i tavlorna. Museet visar även en film om konstnärens arbetsmetoder, vilket är imponerande.

Tröttheten gör sig påmind och det finns bara ett fåtal sittplatser att vila på. Jag väntar tålmodigt medan övriga ser klart på utställningen. Jag är förvånad över att sonen visar så stort intresse.

Efter rundvandringen diskuterar vi var vi ska äta. Frukosten var sen och rejäl, så aptiten har inte infunnit sig för alla.

Sonen vill gärna besöka en curryrestaurang som han brukade äta på när han studerade här. Man kan välja styrkan på curryn från 1 till 10. Han har aldrig klarat något över 5, och några vänner som testat den starkaste har fått ångra sig bittert efteråt.

Vi beställer styrka 1, men det visar sig vara starkare än vi är vana vid. Min fru klarar inte av den och äter bara det som inte är dränkt i sås.

Med krafterna slut beslutar vi oss för att åka till huvudstationen, hämta våra regionala tågbiljetter och köpa ostkaka till fika.

I tunnelbanan är det mycket resande och trångt, men tågen verkar gå som vanligt. På centralstationen hämtar vi biljetterna och hoppas de täcker allt vi behöver.

Vi ser kön till ostkakan men skippar den, då kön är över 100 meter lång. Sonen försöker hitta en väg till Starbucks men lyckas inte.

Han ger upp och föreslår att vi återvänder till hotellet för vila och en diskussion om morgondagens planer. Eventuellt ska han och hans partner fotografera i kvällsljuset.

Väl på hotellet duschar jag och löser Dagens Nyheters söndagskorsord. Min fru har redan somnat, och till slut kan jag inte hålla emot längre. Ögonlocken faller, och det blir en kort tupplur.
Jag vaknar, avslutar korsordet och är nöjd med att ha klarat nästan allt. Plötsligt får jag en hostattack, vilket väcker min fru. Attackerna kommer då och då efter min senaste förkylning.
Min fru har fortfarande inte fått tillbaka sina krafter helt, och tålamodet är kort, så det gäller att välja orden noga.
Jag tar en tur till närmaste 7-Eleven för att köpa något enkelt att äta till kvällen.

På vägen tillbaka träffar jag ungdomarna och vi diskuterar morgondagens utflykt till Kyoto. Staden har mycket att erbjuda, men också många turister. Förhoppningsvis kan vi ändå få en fin upplevelse!

Toppen

Dag 4 Kyoto

Natten har varit lite orolig när det gäller sömnen. Den börjar bli ”normal” igen efter sjukdomen, dvs. jag ligger vaken några timmar varje natt. Denna natt hade jag även en del rethosta, vilket också drabbade min fru.
Det känns ändå okej efter nattens sömn.

Vi hade kommit överens om att ungdomarna skulle knacka på vår dörr klockan 08:00 (trodde vi). De dröjde och menade att de sagt att de skulle sätta väckarklockan på den tiden, medan vi uppfattade det enligt ovan. Därom tvistar de lärde!

Det är lite fler gäster idag då vi är lite tidigare till frukosten. Blir som vanligt glad när det finns japanska frukostingredienser – jag gillar verkligen den här frukosten.

Efter morgonbestyren går sällskapet till stationen för att åka till Kyoto och besöka några av stadens berömda tempel. Vi har köpt ett regionalt tågluffarkort för fem dagar som ger oss rätt att åka på alla tåg som JR-bolaget står för. Resan till Kyoto ingår om man tar lokaltåg, men kortet är tyvärr begränsat i Kyoto, eftersom JR endast sköter lite trafik där. För att ta sig till olika sevärdheter i Kyoto måste man ofta använda buss från ett annat bolag.

Det går nästan lika snabbt att ta lokaltåg till Kyoto som att ta Shinkansen. Vi har valt en snabbtågsavgång.

Det tar lite tid att hitta rätt bussnummer till dagens första utflyktsmål. Vissa linjer har långa köer, och vi känner oss lyckligt lottade att slippa köa. Vi står först i kön vid vår hållplats, och det är få resenärer bakom oss. En buss med samma nummer stannar vid den stora kön och fylls till brädden, men kör förbi vår hållplats utan att stanna. Även japanerna bakom oss i kön muttrar.

Till slut kommer vår buss, och vi kliver på. Vi får sitta på bussen, vilket vi inte fick på tåget.

Efter några hållplatser meddelar sonen, som hittat denna buss, att vi åker i fel riktning. Det är bara att kliva av, gå över till hållplatsen på andra sidan gatan och vänta på en buss som går åt rätt håll.
Bussen kommer, och vi kliver på och åker tillbaka till järnvägsstationen, där det är lång kö! Häpp.
Vi kommer iväg i rätt riktning och får sitta, eftersom vi stannade kvar när alla andra klev av. Bussen är fullsatt, och efter några hållplatser är det svårt att komma fram till framdörren, där biljetten visas för föraren när man kliver av.

Vi kliver av bussen och börjar gå uppför till dagens tempelbesök. Det är många turister i rörelse, och trängseln blir värre när vi når templet. När jag vänder ryggen till har min fru redan köpt biljetter för alla i sällskapet till det inre tempelområdet. Jag hade gärna avstått för att slippa trängseln.

Jag får bita ihop och trängas med övriga turister. Jag förstår att det pågår diskussioner i Japan om att det är för mycket turister, särskilt i Kyoto.

Här finns många rituella platser där man kan få lyckokakor, önska sig saker, få välsignelser, sätta upp önskelappar, tända ljus osv. Dessa aktiviteter är populära, och japanerna köar överallt. Naturligtvis kostar det en avgift.

Vi passerar en utsiktsplats där alla vill ta bilder över staden, och det är nästan omöjligt att ta sig fram. Det här området är jobbigt att vara i. Efter terrassen blir det dock bättre, då de flesta verkar avstå från att vandra längs bergskanten. Där finns några enstaka sevärdheter längs vägen.

Jag håller god min, men trivs definitivt inte i denna miljö. Vid slutet av dagens besök håller vi familjeråd om nästa mål. Sonen hittar ett tempel som rekommenderas att fotografera i kvällens mörker. Jag frågar om de vill besöka templet nu (800 meter att gå), och de svarar jakande.

Vi går på gator fulla av affärer och restauranger samt fullt av turister. Nästan framme undrar sonen varför vi besöker templet nu när de tänkt göra det på kvällen. Jag biter ihop för att inte säga något dumt och avsäger mig rollen som reseledare omedelbart.

Trots dagsljuset fotograferar ”alla” templet, även sonen och hans flickvän.

När templet, som ingen ville besöka på dagtid, är avklarat diskuteras det om det är dags för mat. Vi tar oss ner för backen, förbi alla restauranger på de turistfyllda gatorna. Vi når en större väg och börjar leta efter en restaurang med färre turister.

Vi passerar några, men ingen verkar duga av okända anledningar. Till slut ger vi upp och går till en hållplats för att åka tillbaka till tågstationen. Som tur är har vi kommit en bit bort från turistkvarteren, så det är ingen lång kö vid hållplatsen. Vi lyckas med viss möda klämma oss in på nästa buss.

Bussen fortsätter, och vid de kommande hållplatserna är köerna långa. Endast ett fåtal får plats eftersom nästan ingen kliver av. Vi har turen att få sittplatser när en resenär kliver av. Det är som en bastu i bussen, och mycket trångt. Vid stationen kliver alla av, och vi går ner till ett köp- och restaurangcenter under markytan.

Sonen har hittat en restaurang som serverar bra ramen. Vi går en bit i centret, och kroppen längtar efter kall dryck och en sittplats. Det är kö till restaurangen, och nya gäster får komma in när bord blir lediga.

Restaurangen är effektiv, och vi får menyer medan vi köar och kan välja mat. Maten serveras snabbt när vi väl fått bord. Alla har valt ramensoppa, som är god, även om den inte är den bästa vi smakat. Maten mättar dock alla.

Sonen försökte tidigare på morgonen boka bord på en känd restaurang med en klassisk rätt. Bokningarna släpps kl. 09:00, men när han ringde strax efter var allt redan bokat.

Mätta och belåtna diskuterar vi nästa besök. Jag kan inte hålla mig utan söker på ChatGPT efter ett resmål i Kyoto som är lätt att nå och har färre turister. Får några förslag, och sällskapet nappar på ett av dem. Vi åker tåg en kort bit och sedan en promenad till några tempel med vackra trädgårdar.

Från stationen är det cirka 800 meter till templen. Jag frågar sonen om han vet vilken väg vi ska gå, och han bekräftar att han har koll. Vi följer en lite trafikerad huvudväg i ett lugnt område i Kyotos utkanter. Jag ska precis fråga igen när vi svänger av från vägen och går uppför en backe mot tempelområdet.

När vi närmar oss känner jag igen mig. Vi har varit här tidigare, men då tog vi en annan väg, som jag ville föreslå men inte gjorde då sonen hade ”full koll”. Området är inte så spektakulärt, och de utlovade trädgårdarna visar sig vara stängda. Det går att betala en avgift för att gå ut på en bro och fotografera höstfärgade träd i en dalgång. Någon gjorde det förra gången, men nu är det sommartemperaturer och ingen höstfärg än.

Efter att ha betalat en avgift får vi gå runt ett hus med en mindre sten- och grusträdgård. Det är inte mycket att se. I en kiosk säljs kort som visar dalen i höstfärger.

Vi går runt området, och det blir några intressanta bilder, men färger och trädgårdar saknas. Idag är det en helgdag i Japan, och en festival firas. Det finns en tillfällig marknad på plats, men det är få besökare. Skönt med få besökare, men platsens brist på sevärdheter drar ner upplevelsen.

Frugan och jag känner oss slitna och bestämmer oss för att åka tillbaka till hotellet. Vi går tillbaka till stationen den ”rätta” vägen med lite trafik och vackra privata trädgårdar att titta in i.

Vi når tågstationen och återvänder till Kyoto. Vi skiljs från ungdomarna, som stannar kvar för att fotografera i kvällsljus. Sonen visar vägen för oss mot tåget till Osaka, men jag känner att jag också fått koll på vägen.

Vi missar precis ett snabbtåg och kliver istället på nästa, som stannar på alla mindre stationer. Till slut når vi Osaka och kliver av. Eftersom det inte var ett snabbtåg var det få passagerare ombord, så vi fick sittplatser – vilket kändes som en lyx.

Vi kliver av tåget och följer min intuition genom stationen. Det gäller att välja rätt mellan höger och vänster, rätt korridor och rätt våningsplan. Instinkten fungerar perfekt, och vi hittar fram till det Starbucks som sonen inte kunde hitta igår!

Vi köar för att beställa iskaffe och väntar en stund på att få ut våra beställningar. Sedan tar vi med oss kaffet till hotellet. Eftersom vi är på rätt sida om stationen är det enkelt att hitta sista biten till hotellet.

Kropparna är trötta, och efter lite kaffe (som var beskt utan sötningsmedel), en dusch och en stunds vila känner vi oss mer levande igen. Vi är båda slutkörda efter det som vi tror kan ha varit lunginflammation tidigare, i kombination med resans påfrestningar. Min fru har varit i kontakt med dottern, som nu är mycket sjuk. Hon har besökt vårdcentralen och de misstänker lunginflammation. Hon kanske fick detta i ”present” när hon besökte oss och när min fru var dålig. Vi känner oss skyldiga gentemot henne.

Vi hoppas att det går bra för ungdomarna med kvällens fotografering och att de också hittar hem till hotellet. Blir det nya äventyr i morgon med färre turister?

Det yngre sällskapet knackade på dörren runt kl. 20:00 och berättade att de haft en fin kväll med fotografering i kvällsljuset. Jag frågade om det varit mycket folk även på kvällen, och de svarade att så var fallet. Jag undrade också hur det gick att ta bussen tillbaka, och de meddelade att samma kaos rådde som tidigare under dagen. Bussarna var fullpackade med resenärer, och de lyckades precis klämma sig in på en buss, men det var långa köer vid efterföljande hållplatser.

Det är helt enkelt för många turister på de begränsade ytorna i Kyoto. Bussproblemet skulle enkelt kunna lösas genom att sätta in fler bussar, men kanske är detta kaos medvetet för att göra transporten mindre bekväm och därmed minska antalet turister?

Dilemmat är dubbelsidigt – turister spenderar pengar, men när de blir för många uppstår problem. Vad händer om inga turister skulle komma?

En rolig detalj på bussarna var en reklam om hur man ska uppföra sig som turist i Japan. Det fanns en länk till en webbsida som berättar hur man bör bete sig som turist.

I morgon reser vi vidare med Shinkansen söderut till Okayama för att besöka Korakuen-trädgården. Vi har varit där en gång tidigare, och det ska bli trevligt att se parken igen. Tyvärr har vi inte fått några höstfärger i år, då sommaren fortfarande håller sitt grepp. Parken får avnjutas i sin nuvarande gröna form.

Efter besöket gör vi ett kort stopp i Himeji för att ta några bilder av slottet. Min sons sambo har aldrig sett slottet, då det är hennes första resa till Japan. Det ger inget att gå in i slottet.

Detta blir sista aktiviteten för dagen och vi återvänder till Osaka.
Imorgon väntar en ny dag!

Toppen

Dag 5 Okayama och Himeji

På morgonen är den seniora delen av sällskapet ute ur rummet på utsatt tid, knackar på de yngres dörr och får beskedet att vi kan gå före!

Det är färre familjer i frukostmatsalen idag, en tisdag, eftersom många i Japan var lediga under måndagen. Får se om det istället dyker upp fler affärsresenärer idag?

Jag känner mig inte helt i form och tror att det är magen som spökar. Frukosten smakar inte lika gott som vanligt, men det är ändå härligt att äta en japansk frukost.
Äggröran är populär bland västerlänningar och tar slut snabbt.

Efter morgonbestyren är det dags att bege sig mot järnvägsstationen. Magen har påmint om sin existens under morgonen, men jag hoppas att den lugnar sig under dagen.

Resan går med Shinkansen till Okayama för ett besök i Korakuen-trädgården. Jag var där en gång tidigare då trädgården bjöd på sprakande höstfärger. Den här hösten är dock fortfarande för varm, och vädret är ovanligt instabilt både i Japan och runt om i världen.

Det är få resenärer på tåget och vi får för en gångs skull sitta! Tåget är mycket bekvämt och rullar fram mjukt, med gott om benutrymme. Jag försöker studera omgivningen från fönstret, men tåget går så snabbt att det är svårt att se något ordentligt.

Det vi passerar mestadels är bostäder. Japanerna bor tätt, och bara en liten del av landet är beboelig. I bergen är det för svårt att bygga, så de flesta bor nära havet, vilket gör landet mycket sårbart vid en tsunami, som med Fukushima-katastrofen.

Vi anländer till Okayama efter cirka 45 minuter. Det är 1,2 km från stationen till trädgården. Junior letar efter en buss men har svårt att hitta var den avgår. Vi beslutar att ta en taxi istället, och resan är överkomlig prismässigt – bara 80 kr. Det kostar ju lika mycket att bara beställa en taxi i Sverige!

Det är få besökare i parken, så vi kan promenera i lugn och ro utan att trängas med turistströmmar. Det blommar inget just nu, men vi njuter av den vackra och välplanerade trädgårdsdesignen samt alla träd och buskar.

Parken har en prislista där pensionärer får reducerat pris, vilket är ovanligt! Japan har en stor andel äldre invånare, vilket blivit ett nationalekonomiskt problem eftersom allt färre yngre måste försörja allt fler äldre. Kanske därför man sällan subventionerar för äldre?

Min fru har en bestämd uppfattning om att hon ska sköta de löpande utgifterna under resan. Trots att hon hävdar att hon har full koll, så glömmer hon att ta med sig våra biljetter efter att ha betalat för parkentrén, och vi får gå tillbaka för att hämta dem!

Med jämna mellanrum finns små serveringar och souvenirbutiker. Vi hittar inget av intresse och ångrar att vi inte tog en kaffepaus. Sällskapet delar upp sig i parken så att de yngre kan vandra i ”fri fart” medan vi äldre strosar långsammare.

Det är väldigt rogivande och vackert här. Av en slump möts vi båda grupper precis vid parkens vändpunkt och fortsätter sedan i varsin takt.
Vi tar många bilder, och vi får se vilka som är värda att dela senare.

Det äldre sällskapet kommer till parkens utgång först och väntar på de yngre. Här finns en inhägnad för vita tran-liknande fåglar samt en dammanläggning nära entrén. Det finns också en utställning med praktfulla jätte-krysantemum, som kanske ska bedömas senare.

De äldre väntar och väntar på de yngre, och till slut dyker de upp. De hade stannat för att fika på ett ställe där vi äldre valt att inte stanna.
Till slut är hela sällskapet samlat och funderar på nästa steg. Google Maps studeras, och vi ser att det går bussar från trädgården tillbaka till stationen.
Min fru föreslår att vi tar taxi tillbaka också eftersom det var så billigt. Ingen protesterar.
Precis när vi satt oss i bilen kommer bussen och plockar upp de som väntar vid hållplatsen!

Tillbaka vid järnvägsstationen ska frun betala taxin. Hon har bara 10 000-yen-sedlar och chauffören kan inte växla. Hon byter till en 1 000-yen-sedel men blir så förvirrad av den stora högen växelpengar att hon tappar mynten i en dagvattenbrunn. Här slutade det inte som i reklamen där bilnycklarna inte ramlar mellan gallren – mynten är borta!

De yngre börjar bli hungriga, och sonen hittar en bra restaurang via Google. De flesta restauranger i Japan är bra, men den enda gången vi blivit besvikna på en restaurang var faktiskt här i Okayama.
Förra gången vi var här slank vi in på en restaurang nära parken och blev rejält lurade. Personalen trodde dessutom att vi var ryssar!

Dagens restaurang serverar god mat, och alla är nöjda. Tyvärr verkar inte magen gilla maten, och flera av oss får senare besvär.

Nästa resmål är Himeji för att fotografera slottet. Himeji är en liten ort, så bara några få snabbtåg stannar här varje timme.
Till slut kommer ett tåg, och plötsligt är vi i Himeji.

Det är bara 800 meter till slottet, så vi promenerar dit. På vägen passerar vi flera skulpturer av lokala konstnärer, som ger lite extra intresse under promenaden.
Nedanför slottet finns en liten park med gräsmattor och olika träd som blommar och vissnar under samma period. Inga höstfärger nu tyvärr.

Vi besöker en souvenirbutik, men det mesta känns ointressant. Jag köper dock en kylskåpsmagnet med slottets motiv som minne.

Vi går tillbaka och passerar ett matställe vi besökte förra gången. Maten var bra då, och ingen blev lurad.

På stationen får vi vänta ett tag innan tåget anländer. Informationstavlan meddelar att tåget stannar på alla stationer längs linjen, men det är bara en extra station.

Jag är trött efter nattens dåliga sömn och dagens parkbesök. Jag slumrar till några minuter men vaknar innan vi är framme. Ser många Japaner som sover på tågen (utmattning?) och undrar hur de kommer av vid rätt station.

Tillbaka på järnvägsstationen i Osaka håller vi ett familjeråd. Sonens sambo har också drabbats av magbesvär, och medan hon hanterar detta diskuterar vi andra kvällens planer. De yngre är redan hungriga igen, till allas förvåning, och bestämmer sig för att besöka en restaurang. Vi äldre köper några enklare ingredienser till rummet då vi inte känner för något mer avancerat till kvällsmat.

Vi planerar ett sista familjeråd när de yngre återvänder till hotellet.
Senare diskuterar vi morgondagens planer, och sällskapet funderar på att utforska Osaka. Beroende på hur alla mår kanske vi äter Kobe-biff på restaurang och ser en ljusshow i den botaniska trädgården.
Alla är lite trötta idag, trots en ganska lugn dag.

Toppen

Dag 6 Osaka

Ambitionen med denna resa har varit att sällskapet ska ta det lugnt men samtidigt uppleva så mycket som möjligt. Tanken idag är att tempot ska vara lite lugnare, med ett besök i Minoh nationalpark. Det är en trevlig vandring in i en dal som slutar vid ett vattenfall.

Sällskapet, med några förändringar avseende deltagare, har varit här en gång tidigare, och då var det mycket vackert med intensiva höstfärger. Nu är det tyvärr fortfarande mest grönt överallt.

Jag har haft problem med magen under denna resa, och besvären uppstår när jag äter japansk restaurangmat. Detta har inte varit ett problem under tidigare resor, och det skapar nu lite besvärliga och akuta situationer. Det stör mig mycket.

Resan till Minoh går med lokaltåg och vi måste byta tre gånger. Vi ser lite fler turister som verkar vara på väg mot samma resmål, men tack och lov inte alls i samma mängd som i Kyoto.

Sällskapet kliver slutligen av vid Minoh station, där miljön är mycket lugn. Det finns några små butiker och restauranger i början av vandringsleden, och sedan dyker de upp med jämna mellanrum längs vandringen.

Vattnet som forsar nerför dalen ger ifrån sig ett mycket rofyllt ljud och luften är lagom sval. Det känns behagligt att promenera. Det finns en del motiv att fotografera, även om höstfärgerna saknas.
Det är få vandrare här, vilket bidrar till den lugna atmosfären.

Jag hör ett tjut från de yngre i sällskapet och vänder tillbaka för att se vad som står på. De har avancerade kameror som vanligtvis används av proffs och har just fått ett spindelnät med en “jättestor” spindel i okularet. Båda har spindelskräck, så reaktionen blev som den blev. Trots obehaget lyckades de ändå få en närbild på spindeln.

Vandringen fortsätter och vi ser fler spindelnät med spindlar längs leden.

Det går sakta uppför hela tiden och ibland blir det en lite brantare backe, men med det lugna tempot får vi inga mjölksyrachocker.

Det luktar gott från restaurangerna längs leden. Mycket grillas direkt och sprider en frestande doft. På ett ställe har de ett mindre akvarium med levande mat från havet. Man beställer något, och det fiskas upp och tillreds direkt.

Vi når slutligen vattenfallet, där det finns andra besökare men ingen trängsel. Det ska fotograferas ur alla möjliga positioner och vinklar. Med lite tålamod väntar vi tills andra har fotograferat klart för att ta egna bilder. Folk springer fram och tillbaka, så man får vara uppmärksam så ingen står framför motivet när man ska fota.

De mest intensiva fotograferna är de som filmar. En partner springer och hoppar, och det krävs många tagningar innan de är nöjda.

Sällskapet köper mjukglass med smak av matcha-te och yuzu. Smaken är inget särskilt.

Efter att ha vilat vid vattenfallet beger vi oss tillbaka nerför dalen till tåget. Inga incidenter med “farliga och jättelika” spindlar på vägen ner. Lägger märke till en detalj som förekommer överallt i Japan. Locken till dagvattenbrunnarna har ofta trevliga motiv/mönster och är inte bara standardiserade som hemma i Sverige.

Fler butiker har öppnat längs leden och det finns många souvenirer av olika slag. Några ser rätt trevliga ut, men det blir inget inköp.

Vi kliver på tåget och återvänder till Osaka. På Osaka station finns mängder av restauranger och sällskapet slinker in på en för lunch. Maten är god, även om jag inte är så förtjust i friterade rätter.

Eftersom dagens vandring har varit lättsam, beslutar sällskapet att på kvällen besöka en ljusshow i den botaniska trädgården i Nagai, en del av Osaka. Det tar en stund att ta sig dit med tåg.

Sällskapet delar på sig, och vi äldre återvänder till hotellet för att vila lite innan kvällen. De yngre går på en shoppingrunda för att leta efter skor.

Jag får en chans att blunda lite, men när det börjar bli dags för avfärd meddelar sonen att de blivit kvar i butikerna. Han säger att vi får ta oss själva till Osaka station från Shin-Osaka station. Vi bor på ett hotell nära den sistnämnda stationen.

Min fru blir nervös över att vi ska hitta och ta rätt tåg utan hjälp av sonen. Själv känner jag mig trygg med uppgiften. Enda bekymret är att magen krånglar igen. Vi lämnar hotellet lite tidigare ifall vi behöver leta oss fram. Tanken är att sonen ska möta oss på perrongen Osaka station.

Utan problem hittar jag rätt tåg till Osaka, och det är en resa på bara en station. Vi är framme i god tid. Sonen har skickat meddelande om att han väntar på perrongen men ser oss inte. Jag meddelar att vi går upp till biljettautomaterna vid utgången, men ingen kontakt där heller. Sonen undrar vad vi åkt med för tåg eftersom han inte ser oss. Eftersom vi faktiskt befinner oss på rätt station hävdar jag att vi åkt rätt. Till slut möts vi, och det visar sig att flera olika tåg går sträckan. Ingen har gjort fel, men det blev ändå ett missförstånd.

Vi kliver på tåget som ska ta oss till ljusshowen. Vi får byta en gång till men kommer slutligen fram till Nagai.

Man slås av hur sena dagar både arbetande och studerande japaner har. Vi ser dem i sina uniformer sent på kvällen när vi återvänder efter ljusshowen.

Det är en bit att gå till evenemanget och lite osäkert exakt var det äger rum. Vi får stå en stund i kö och släpps in gruppvis där vi får information om reglerna i parken. Om man bryter mot dem blir man utslängd.

Man kan ladda ner en app som med hjälp av en karta visar var man är och var de olika attraktionerna finns. Man får gå försiktigt eftersom det är mörkt.

Vi passerar en mängd olika uppsättningar, och sällskapet fotograferar flitigt. Arrangemanget är trevligt, men kanske inte något som väcker jubel. Vi jämför också med alla flyers vi sett på tåg och stationer om evenemanget. På dessa är färgerna betydligt starkare än i verkligheten – man har Photo-shoppat för att göra det mer lockande!

I bakgrunden hörs lugn och stillsam musik, som skulle kunna vara AI-genererad.

De olika installationerna är trevliga, och vi får en fin promenad bland ljusuppsättningarna.

Dags att återvända, och det tar emot lite att gå tillbaka till tågstationen. Det har blivit många steg idag.

Vi återvänder till hotellet och bestämmer oss för en senare frukost nästa dag. Trots att klockan är sen är det lite svårt att varva ner och sova. Till slut somnar vi, och nattens sömn blir något längre.

Tyvärr börjar jag sova “normalt” igen, vilket innebär att jag vaknar och ligger vaken en stund under natten utan att kunna somna om.

Toppen

Dag 7 Nara

Frukosten blev sen och vi “stördes” av att personalen redan höll på att röja för lunchserveringen. Jag tycker man kan vänta med detta tills frukosten stänger.

Jag känner ingen aptit eftersom magen krånglar. Nattsömnen har varit rätt dålig för mig, men frugan är nöjd. “A happy wife is a happy life” säger man lite manschauvinistiskt i Australien.

Vi har lite svårt att bestämma ett utflyktsmål för denna dag som är lagom ansträngande. Osaka är stort, men det finns inte så många givna besöksmål där man kan uppleva olika saker.

Till slut blir beslutet att åka till Nara Park, som ligger i utkanten av Osaka och lite ute på landet. Det tar ca 1 timme att ta sig dit med tåg.
Tågresan är behaglig och det är mycket lite folk på tåget.

Vädret är lite kyligare idag och jag har kompromissat lite gällande klädseln. Jag har tagit på en träningsjacka men går fortfarande i korta vandringsbyxor. Det visar sig senare vara på gränsen då det är kyligare vindar idag. Jag hade hoppats att solen skulle värma som den har gjort tidigare dagar.

Vi når Nara station och här står en lokal person och informerar besökare om parken samt lämpliga vandringsvägar för att beskåda “attraktionerna”.

Det är ca 1,5 km att vandra genom staden för att nå parken. Det väller av turister under denna del av vandringen. Vart kommer de ifrån, då det knappt var några på tåget?

Det visar sig att det är turister från Kyoto som har en direktlinje därifrån till parken. “Alla” vill numera bo i Kyoto, då det finns så många turistmål i denna stad. Vi tittade på hotellrum i Kyoto, men priserna var alldeles för höga enligt våra preferenser.

Jag fryser lite i den kalla vinden, men det blir bättre vartefter vi rör oss. Mitt på dagen lyckas solen titta fram och då blir det direkt varmare. På vägen till parken passerar man Kohfukuji-templet, men det är helt täckt av byggnadsställningar och håller på att renoveras.

Vi anländer till parken, som består av många öppna gräsytor. Överallt vandrar det omkring hjortar, rådjur och allehanda klövdjur som jag inte vet namnet på. De är vana att få godbitar av turisterna och dyker fram och tigger med detsamma. Några enstaka kan bli lite aggressiva och knuffas eller sparkas om de anar att det finns något ätbart gömt hos en besökare.

På hannarna har man sågat bort hornen, då dessa kan bli lite mer påträngande och kan skada någon med hornen.
Jag hatar rådjur, då dessa besöker min trädgård och äter upp vissa av mina vackra växter. Jag förbigår alla bedjande om lite käk.

Det är massor av besökare i parken och till detta tillkommer skolelever som med sina lärare besöker parken. Så fort det är någon affär eller ett större turistmål så bildas det flockar som ska studera och fotografera. Själv har jag blivit immun efter besöken i Japan gällande tempel och andra helgedomar. Ungdomarna i sällskapet är lite mer entusiastiska gällande dessa, särskilt sonens sambo som är här för första gången.

Vi når Todaiji-templet, som är stort och praktfullt. Här kostar det inträde att gå in, och ungdomarna nappar på detta, medan de äldre väntar i solen som tittat fram. Det finns sällan något intressant inne i japanska tempel.

Jag frågar ungdomarna om de sett något intressant när de kommer ut efter besöket. Massor, bland annat en jättelik Buddha-staty. Jag vet inte om de talar sanning eller håller masken.

Vi vandrar vidare och det bär uppför. Anländer till en jättelik klocka som jag inte vet vad den använts till eller symboliserar. Det krävs nog åtskilliga starka individer för att få denna att klämta.

Det var en sen start på dagen och magen börjar kurra hos de yngre i gruppen. Av en tillfällighet går vi förbi en restaurang, och det visar sig att den visserligen är full, men att det är en kort kö och vi ser att en del gäster är i slutet av sin måltid.
Vi sitter en stund i kö och får ett bord ganska raskt.

Det som visas på menyn ser gott ut och priserna är lägre än i Sverige. Det enda som är “dyrt”, och då endast i förhållande till matpriserna, är Coca-Cola. En flaska kostar nästan som en halv måltid. Fortfarande är dock även Coca-Cola billigare än på en restaurang i Sverige.
Vi beställer räk-tempura för en och övriga kyckling med teriyakisås.

Maten kommer ganska raskt och det är inget fel på den. I Sverige blir jag misstänksam om maten kommer raskt, men aldrig i Japan. Maten är god och det enda som vi som äter kyckling inte gillar, är att skinnet är kvar på kycklingbitarna. Det är lite besvärligt att peta bort skinnet som inte känns behagligt att äta, med endast ätpinnar.

Jag känner inget i magen efter måltiden och hoppas att den har lugnat ner sig. Tyvärr gör den mig uppmärksam på att den inte är okej efter en stunds vandring och håller på under hela vandringen ända fram till stationen, där det finns ett rum för administration av magen.

Vandringen fortsätter till Kasuga Taisha och Wakamiya Jinja-helgedomen. Man kan gå in och titta mot inträde, men till och med de yngre avstår denna gång.

Det har blivit molnigt och kyligare och är på gränsen att frysa samtidigt som jag kämpar med känslorna i magen.

På återvägen vill de yngre besöka gamla staden med sina små gator och gränder. Jag funderar på att gå direkt till stationen, men biter ihop och följer övriga in i den gamla staden.

I gamla staden finns Gangoji-templet, men ingen känner sig hågad att gå in där.

Vi fortsätter sakta mot stationen via smala gator där enstaka bilar kör. Det är mycket trångt och bilförare måste ha goda nerver för att inte få en repa i lacken.
I de små husen finns många hantverkare och det är mycket vackra alster som de tillverkar. Husen har också minimala trädgårdar som man kan se rätt in i. Vi tänker på situationen att ett gäng japaner i grupp skulle komma och besöka vår gata och stå och glo in i våra trädgårdar. Intressant tanke, hur olika vi kanske reagerar?

Kylan och magen uppmuntrar mig till att hålla en raskare takt gällande vandrandet, men de övriga vill stanna och titta på det som finns. Jag försöker hålla god min, då man inte vill skapa dålig stämning i gruppen.
Till slut har vi “genomfört” även gamla staden och vandrar den sista biten till stationen. Det sista hindret är röd-lyse vid en livligt trafikerad gatukorsning. Generellt är tiden mellan gång och stopp för fotgängare längre vid övergångsställen i Japan. Betydligt längre intervaller än i Sverige.

Just i denna stund känns det som en evighet när räddning är nära. Nåväl, vi når till slut tågstationen och kan äntligen “administrera” magen för att lätta på det som besvärat. Jag förstår inte vad som har hänt med magen denna gång, då jag aldrig tidigare haft problem med maten i Japan.

På perrongen ser man de som väntar på tåget till Osaka och de som ska till Kyoto. Det ser ut att vara tre gånger fler som ska till Kyoto. Därav förklaringen till det stora antalet turister i parken.

Det är lite fler passagerare som ska med tåget när vi åker mot Osaka. Det är några äldre män som verkar ha slutat för dagen och skolelever som ska hem från skolan och kanske vidare till kvällskurser som nästan alla måste komplettera med för att hänga med i den hårda konkurrensen som finns i det japanska samhället. Japan är ett tufft land för sina medborgare.

Jag märker att de äldre herrarna har lite svårt att sitta tillsammans med oss västerlänningar. Det märks inte mycket, då japaner är ganska tillbakadragna, men jag anar detta ändå. Vi har dock inget problem med detta, då det inte är konfrontationer som vi har i våra västerländska samhällen. Det kan bli incidenter mellan rasrena västerlänningar och utländska besökare.

Resan tillbaka tar en stund, och vid Osaka station skiljs gruppen åt. De yngre ska besöka någon affär, men för de äldre räcker det för idag. Det blev många steg även idag, då vi rörde oss över stora ytor i parken.

Vi handlar lite enklare mat i butiken, och på rummet delar vi på en liten whisky i ett försök att kanske avliva eventuella bakterier i magen, alternativt koppla av lite.

Vi får se vad vi hittar på imorgon, som blir vår sista hela dag här i Osaka. Nästa stopp kommer att bli Hakone.

Får ett sent meddelande från sonen att man vill träffas vid frukosten lite
senare.

Toppen

Dag 8 Osaka

Sonen överraskar och knackar på vår dörr en kvart innan avtalad tid. Det är första gången under denna resa. Tidigare har det varit den äldre delen av resesällskapet som varit tidig.

Frukostaptiten blir bara sämre då magen inte riktigt vill komma i normalt tillstånd. Förhoppningsvis bidrar detta till att jag går ner något kilo runt midjan, men det blir väl som vanligt att kilona hämtas från olika delar av kroppen, medan bilringen runt midjan håller sig intakt.

Sonens sambo är också lite sliten, så det blir en lugnare dag idag. Första besöket blir till ”The Osaka Museum of Housing and Living”.

Det blir några korta resor och byten med tunnelbanan. Sällskapet får köpa nya biljetter för några i sällskapet som inte är uppmärksamma och checkar ut med biljetten i transferapparaten. Andra i gruppen gör rätt och är inte sena att påpeka detta!

Museet är mycket modernt och vi samsas med skolklasser som är här på studiebesök. De unga eleverna är så trevliga och tjoar ”Hello” och ler. Vi är kanske lite udda figurer i Japan?

Museet är bra och man får en uppfattning om hur boendet såg ut förr i tiden och hur Osaka har utvecklats. Tyvärr saknas engelska texter som beskriver hur det var, så man får gissa själv.

Överallt står det skyltar med texten ”Do not enter here”. Man vill inte att besökarna går in och rör om i de olika miljöerna som visar boendet. Jag tycker att texten passar bäst på byggnaden som visar det gamla ”avträdet”.

Det är intressant att se hur man levde, sov, lagade mat och umgicks. Man sov inte direkt på några Ikea-madrasser, utan det verkar ha varit ganska hårda underlag.

I slutet av visningen finns som vanligt en souvenirshop, men det finns inget av intresse att köpa.

Vi har ett kort familjeråd och beslutar oss för att åka till ett område som
benämns ”autentisk och god mat”.

För att komma till stationen går vi genom en lång galleria. Vi har gått 600 meter när vi ska vika av, och gallerian verkar inte ta slut. Jag tror att detta är den längsta galleria vi har upplevt.

Vid tågstationen visas information om att det har varit problem/förseningar med tågen. Vi har dock tur då ett tåg anländer ganska snabbt. Det meddelas att tåget är 30 minuter sent. Tåget stannar också vid en station längre bort, och alla måste gå av medan tåget far vidare för någon form av service, eller vad vi nu vet.

Ett nytt tåg kommer strax efter och tar oss och alla andra väntande resenärer vidare.

Vi når kvarteret (Shin-Sekai) med kulinariska restauranger samt ett utsiktstorn (Tsutenkaku) som man kan åka upp i.

Det är mycket turister och besökare på gatorna och i gränderna där den kulinariska maten serveras. Vi går runt för att hitta det ”rätta” stället. Det blir som vanligt att inget duger, och till slut tröttnar alla på att leta och bara slinker in på ett ställe.

Menyerna som presenteras utanför varje restaurang ser mer eller mindre exakt likadana ut, och priserna är liknande.

Stället som vi till slut besöker är väl lite torftigt, men maten är okej. Det där med kulinariska smaker är nog något vi har missat, då maten är som vilken annan mat som helst och som vi har smakat i Japan. Det enda som skiljer sig är att priset är det högsta hittills som vi betalat för maten här i landet. Typisk turistfälla.

Jag vill dock understryka att det relativt höga priset i Japan är betydligt lägre än vad man får betala i Sverige för en liknande måltid. Dock har vi ätit lika god eller godare mat tidigare till ett lägre pris än i detta område. Vi rekommenderar inte ett besök här, som vi anser vara överreklamerat.

Sällskapet fortsätter till utsiktstornet, köper biljetter och köar för att komma upp i tornet, som har sitt observationsdäck på 91 meters höjd. Den första versionen av tornet byggdes 1912 men förstördes delvis i en brand 1943. 1956 renoverades tornet rejält och träkonstruktioner ersattes med stål till den nuvarande konstruktionen.

Man kan köpa biljetter för tillgång till olika avsatser. Sällskapet väljer biljetter för inomhusdäck på högsta nivå. Det är köer på olika nivåer och det tar cirka en halv timme att nå inomhusdäck på högsta nivån. Det finns ett utomhusdäck också, men det valdes bort.

Frugan är fruktansvärt höjdrädd och kryper längs väggen på insidan av däcket. Övriga tar fotografier i olika riktningar.

Jag berättar för frugan att det verkar som magen har klarat av dagens rätt (ramen). Får ångra detta uttalande 10 minuter senare då det är dags igen. Jätte-suck!

Man kan välja olika sätt att ta sig ned från tornet. Man kan välja en kombination av trappa/hiss, rutschkana i tub och att firas ner på utsidan av tornet. Ingen i sällskapet nappar på alternativet att åka ned på de mer äventyrliga sätten, utan vi väljer hiss och trappor!

Varje våningspassage går strategiskt igenom affärer som säljer olika varor som minnen. Det verkar som ett livsmedelsföretag är med och sponsrar, då det finns många artiklar som påminner om livsmedel. T.ex. säljs pennskrin i form av ketchupflaskor, etc.

Vi når slutligen marknivån och alla är överens om att lämna det kulinariska distriktet så fort som möjligt. Tanken är att ta en eftermiddagsfika, men vi tror inte att det skulle bli ett trivsamt fikande i detta område.

Vi åker tåget tillbaka till Shin-Osaka stationen, som har ett stort utbud av det mesta. Det blir inget irrande denna gång utan vi slinker in på ett ställe som verkar ha det som behövs för en eftermiddagsfika.

Vi tittar i menyn och beställer. Hälften av det vi önskar är slut! Nu är vi som typiska svenskar och nöjer oss med detta istället för att lämna stället och leta efter ett annat som kan leverera det vi önskar.

Det blir dock ett trivsamt avbrott i resandet/vandrandet och efter fikarasten skiljs sällskapet åt för olika aktiviteter inför kvällen. De äldre går till hotellet för att vila en stund innan kvällens aktiviteter. Båda har
också problem med magen.

Ungdomarna drar ut på ”stan” för eventuell shopping.
Senare stämmer vi av och får tyvärr tacka nej till ungdomarnas förslag om middag. Vi klarar inte att äta en middag också, utan det blir bara en lättare måltid då aptiten är låg och magen inte är på bästa humör. Det känns mycket tråkigt att tacka nej, men det viktigaste är att ungdomarna får roa sig utan hinder!

Imorgon är det dags att checka ut och åka till Hakone, som är en lantlig idyll med lite andra aktiviteter. Det enda orosmomentet är att det utlovas regn. Vi får hoppas att detta ändrar sig.

Toppen

Dag 9 Osaka – Hakone

Idag lämnar sällskapet Osaka och åker vidare till en liten ort som heter Hakone Yumoto. Orten är lite gammaldags och har länge varit en plats för rekreation, men har utvecklats till en turistort – på gott och ont. Tokyobor brukar åka hit på helgerna eller några dagar för att bada i spa och koppla av.

Första etappen är att släpa eller rulla väskorna till tågstationen. Frugan går i förväg eftersom hon inte orkar springa med väskan! Tempot på semestern blir ibland ojämnt, eftersom sällskapet består av hälften pigga ungdomar och andra hälften äldre personer som fortfarande försöker återhämta sig från lunginflammationen (Mycoplasma pneumoniae). Sjukdomen slog till innan resan, och nu har vi fått höra att vår dotter hemma i Umeå också har drabbats.

Vid stationen uppstår lite stress eftersom det är en ganska lång kö till biljettautomaterna för att köpa Shinkansen-biljetter. Vi behöver ta oss till en ort som heter Odawara, och det är få tåg med begränsat antal stopp som faktiskt stannar där. Vi hoppas få plats på ett tåg med lagom antal stopp.

Kön går ganska fort eftersom det är japaner i kön som är vana vid automaterna. Hade det varit turister, skulle det ha tagit betydligt längre tid.

Vi hinner med tåget med god marginal. Enda plumpen är att sonen inte observerar en pöl som någon illamående lämnat på perrongen och trampar i den. Han blir mycket irriterad över detta.

Resan till Odawara går bra med detta mycket bekväma tåg. På en sträcka får vi utsikt över berget Fuji, och sällskapet försöker ta bilder från fönstret. Det är dock svårt eftersom det hela tiden dyker upp föremål som skymmer sikten. Tåget går mycket fort.

Tyvärr råkar vi göra något av det ”värsta” man kan göra mot en japan – vi råkar stöta till ryggstödet på en japan som sitter framför oss, och det händer till och med två gånger! Han visar tydlig irritation, även om han inte säger något. Man får helt enkelt inte röra japaner!

Det finns dock inget ont att säga om japaner, som är otroligt artiga och trevliga överallt. Man bugar överallt och i alla sammanhang. Jag har själv börjat göra det och måste säga att det skapar en mycket trevlig atmosfär att visa sådan respekt för varandra i detta land. Kanske något att ta efter i Sverige?

På tågresan bugar tågpersonalen varje gång de kommer in i en vagn och när de lämnar den.

Vi når Odawara och skyndar oss till biljettautomaterna för att köpa ett regionalt kort som täcker nästan alla resor i regionen. Det finns många olika biljetter, och det blir lite stressigt eftersom vi vill hinna med ett lokaltåg till Hakone Yumoto.

Plötsligt dyker en äldre man upp, som jag först tror är en tysk turist eftersom han pratar engelska med tysk brytning. Han är otroligt hjälpsam och hjälper oss till rätt automat för att köpa biljetterna. Vi får även informationsmaterial som visar vad som ingår i kortet! Vi tackar och bugar.

Vi går vidare till perrongen som vi tror är rätt och står där helt ensamma. Skylten i taket tycks visa tåget till Hakone Yumoto.
Efter en stund passerar en tågpersonal och påpekar att tåget går från en annan perrong. Det är tydligt markerat med pilar på perrongens golv.
Man måste läsa all möjlig information när man åker tåg i Japan.

På rätt perrong, som är ganska liten, trängs helglediga japaner och många turister. Det är tur att det är bra kö disciplin i Japan, annars skulle det lätt kunna bli kaotiskt.

Tåget tar sig sakta upp i dalgången. Ser på Google Maps att det är ovanligt mycket aktivitet i Hakone Yumoto. Detta bekräftas när vi ska ta oss genom ”centrum” som är en liten huvudgata med affärer, restauranger och fullt av turister och japaner.

Eftersom incheckningen är först klockan 15:00, letar vi upp en bakgata för att hitta lunch. Vi hittar en liten restaurang med få gäster, vilket ser lovande ut, så vi går in.

Maten är god och här finns inget att klaga på. Eftersom det är en välbesökt turistort är priserna något högre än normalt i Japan men fortfarande lägre än i Sverige.

Vi rullar vidare med våra väskor längs en sidogata eftersom huvudgatan är fullproppad av besökare. Vi passerar två broar och en vacker flod som brusar genom orten. Det är cirka 1 km till hotellet från tågstationen. Jag känner mig helt slut efter att ha rullat väskan i uppförsbacke direkt efter en måltid. Jag blir den som sackar efter mest. Formen är definitivt inte lika bra som för någon vecka sedan innan sjukdomen, när jag hade ”man mot man”-dueller i orienteringsskogen!

Vi når hotellet och receptionen. Hotellet består av flera byggnader och är av en lite gammaldags stil. Noterar att vi bor mittemot ett hotell där vi bodde förra gången vi besökte Hakone Yumoto.

Receptionisten försöker hjälpa oss på mycket svårförståelig engelska. Jag ber sonen ta över, då han kan prata japanska. Plötsligt flyter allt på perfekt.

Nästa utmaning är att ta oss upp till tredje våningen via branta trappor till rummen. Gamlingarna blir helt slut, och frugan får lyckligtvis hjälp av en yngling. Jag försöker envist kånka på väskan, men vid en avsats får min tunga och intensiva andning sonen att ta över och bära upp väskan. Det är jobbigt att känna sig så orkeslös jämfört med tidigare.

Rummen är äldre och rymliga, större än de i Osaka. Hotellet följer japansk stil, så man får inte gå in med skor utan ska använda tofflor. Badrummet är dock minimalistiskt.

På sängen ligger även en kvällskimono som kan användas för besök i hotellets bad. Man badar naken i två olika avdelningar.

Väderprognosen ser dyster ut i Hakone. Det väntas regn under morgondagen, med risk för fortsatt sämre väder. En viktig del för sällskapet är att kunna fotografera berget Fuji. Vid förra besöket var det dimma, och vi kunde inte se mycket.

Sonen vill stressa iväg redan idag till dokumenterade bra utsiktspunkter för att fotografera. Idag är vädret bra, och vi hoppas få bra bilder.
För att nå busshållplatsen kan man ”gina” via några trappor uppför en höjd. Trapporna har ett oändligt antal steg och är mycket branta. Återigen blir gamlingarna helt slut, och lungorna känns som om de ska komma ut när vi äntligen når hållplatsen.

Vi väntar och ser att det går en buss ungefär varje halvtimme. Dock visar tidtabellen att bussarna slutar gå vid 17:00. Jag undrar om vi kommer att bli strandade ute i ingenstans, men sonen har läst någonstans att returbussarna går mycket senare. Jag känner viss tvekan men litar på honom.

Efter en stund läser vi på skylten att bussen till vårt mål (Motohakone) går på andra sidan vägen.
Vägen är mycket smal, så vi får kliva upp på en trappa när bilar möts för att kunna passera utan närkontakt. Undrar hur det blir att åka buss.
Bussen kommer efter cirka en kvarts väntan. Busschauffören ser ut att vara en äldre man men kör med gas-foten i botten. Färden går mycket snabbt på den smala vägen, och med mötande trafik känns det som att tidigare varit på väg att bli en kamikaze-pilot.

Det är full fart och tvära inbromsningar i kurvor och vid möten. Han pratar hela tiden i mikrofonen.

Vi når till slut Motohakone helskinnade, och här är det långa köer av besökare som ska resa tillbaka. Tanken var att ta en annan buss vidare till den ”bästa” utsiktspunkten. Tyvärr går denna buss endast en gång i timmen, och nästa är om 45 minuter.

Jag undrar hur vi ska fortsätta, eftersom solen snart går ner och Fuji då inte syns längre. Medan vi diskuterar, går vi en bit längs sjön och får en hyfsad vy mot Fuji för att ta några bilder.

Sonen, som är tidsoptimist, föreslår att vi tar piratbåten som går över sjön och sedan linbanan upp till en utsiktspunkt mot Fuji. Därifrån fortsätter man nedåt med kabinbana till Gora och tar slutligen tåget tillbaka till Hakone Yumoto.

Jag känner visst tvivel, men det här är en semester som är mycket viktig för sonen. Han älskar verkligen Japan och vill uppleva så mycket som möjligt.
Naturligtvis missar vi båten med en minut och får vänta på nästa.

Mot slutet av båtturen ska man få en bra vy över Fuji, men tyvärr skymmer bergstopparna sikten. Sjön är vacker, och det finns antydan till höstfärger, men det är fortfarande för varmt för att färgerna ska vara helt klara. Trots värmen på dagen blir det kyligt nu när solen går ner bakom bergen, och vinterkläder är definitivt ett måste. Den här gången har jag klätt mig rätt.

Vi når linbanan och får besked om att det inte går att göra en returresa; det är få som åker upp nu, och man stänger helt precis efter oss. Jag tänker att eftersom det är så få besökare borde det gå snabbt att byta och åka ner med kabinbanan.

När vi kommer till toppstationen möts vi dock av en mycket lång kö till kabinbanan. Så mycket för det flytet! Många har mössa och vantar eftersom det är riktigt kyligt här. Vi ställer oss sist i kön och funderar över varför det är så många turister här så sent på dagen. Sonen tror att folk
vill se det sista ljuset över Fuji.

Efter en lång stund i kön får vi till slut kliva ombord på en kabinvagn. Det har hunnit bli kolmörkt, och vi får njuta av dalens ljus från husen nedanför. Dörren till kabinen är otät, och en kall vind blåser in. Det är kyligt, men jag klarar mig ändå tack vare de rätta kläderna.

Det visar sig att vi måste byta en gång till, till en slags tågvagn som dras med vajer. På stationen ser vi skyltar som meddelar att vissa rabattkort inte gäller för tågresan, och det är lång kö till automaterna för att köpa nya biljetter. Sonen läser först att vårt kort inte gäller, så vi ställer oss i biljettautomatkön. Medan vi köar går han tillbaka och hittar en tillagd text som säger att våra kort faktiskt gäller!

Vi rusar vidare för att hinna med tågvagnen som går med cirka 20 minuters mellanrum. Vi ser att vagnen är överfull och dörrarna stängda, så det blir att stå och småfrysa ytterligare 20 minuter. På perrongen går en äldre man med megafon och försöker hålla ordning på folkmassan. Vi är bland de sista, så vi slipper trängas i vår vagn.

Till slut kommer en ny vagn, och vi får plats att sitta ner. Det visar sig att vagnen stannar vid fem stationer på vägen ner där vandrare kan gå på och av. Det är kolmörkt, och inga vandrare kliver på.

Vi når slutstationen och går vidare till tågstationen för att ta tåget till Hakone Yumoto. Vi blir glada när vi ser att ett tåg står inne, men hoppet släcks direkt då tåget är ”out of service”. Det blir att vänta ytterligare en halvtimme på nästa tåg.

Tiden går långsamt när man är trött, frusen och har tråkigt.
Till slut får vi kliva på tåget som stannar vid många stationer längs vägen. Tågbana är mycket krokig, och man kan vinka till andra vagnar som man ser genom fönstret. Tåget måste också ta sig ner för en brant sluttning genom att sick-sacka.

I förarhytten är det tre personer som vid ett avsnitt måste ändra på växlar för att tåget ska kunna växelvis backa och köra framåt och på så sätt ta sig ner för branten. Tågresan tar sin tid, men till slut når vi Hakone Yumoto.

Sällskapet skiljs åt, då ungdomarna, som fortfarande växer, behöver kvällsmat medan vi äldre nöjer oss med lite bröd och yoghurt från affären. Alla lokala butiker och vissa restauranger är stängda, och det är väldigt öde jämfört med tidigare. Det är inget nattliv på denna ort.

Vi köper det vi behöver från en kvällsöppen butik och går vidare till hotellet. Jag känner mig mycket sliten och förbannar alla bakterier och virus som jag har drabbats av. Dagens utflykt tog över tre timmar, och belöningen var några avlägsna bilder av Fuji. Något att fundera på?
Imorgon väntas tyvärr regn, så det blir till att besöka inomhusattraktioner.

Toppen

Dag 10 Hakone

Vaknar strax efter 06:00 och tycker att jag har sovit hyfsat inatt, men träningsklockan visar på usel sömn. Jag undrar om det är klockan eller om min sömn verkligen är så dålig. Känner mig dock trött och stel i musklerna och får en hostattack på morgonen. Enligt uppgift kan hostan hålla i sig längre efter att man blivit ”frisk”.

Ungdomarna åt middag på en italiensk restaurang igår kväll. De åt pizza i Japan, och jag funderar på vad sonen egentligen tänker. I Japan ska man äta japansk mat! Han försvarar sig med att toppningen var Wagyu-kött.

Frukosten serveras enligt överenskomna tider, och sällskapet går ner vid det förbokade klockslaget. Frukosten är tyvärr en besvikelse, och vi får ett fat med ingredienser som är mer åt det västerländska hållet. Utbudet är snålt, och vi serveras ett ägg som nästan är rått i en skål. Vi hade hoppats på en traditionell japansk frukost.

Dags att göra en plan för vad som ska göras idag. Planen får justeras lite, eftersom sonens sambo har glömt sin linsvätska på hotellrummet i Osaka. Det finns inga apotek i Hakone, så det blir troligtvis en tur till Odawara. Planeringen måste också ta hänsyn till eventuellt regn som kan komma idag.

Sällskapet håller ett rådslag efter frukost och ser över olika alternativ. De hittar ett fotografiskt museum i en guidebok, och sonen blir genast intresserad. Både han och sambon har rejäla kameror och fotograferar mycket. Museet ligger i Gora, där sällskapet reste ifrån den sista biten med tåg.

Sällskapet vandrar ner till stationen, och som vanligt får vi stå hela resan, vilket är lite jobbigt. Dessutom är luften i vagnarna dålig och mycket varm. Tågpersonalen märker detta och öppnar några fönster för att släppa in svalare luft.

Nu när det är ljust kan man se omgivningarna där tåget åker, och på vissa ställen är det riktigt vackert. Stoppen mellan Hakone Yumoto och Gora är små orter, och vi undrar vilka som kan bo i dessa trakter. Naturen längs sluttningarna är rätt otillgänglig.

När sällskapet når Gora, vandrar de iväg för att besöka museet. Google Maps visar en dålig väg, vilket innebär att vi får gå några meter högre upp än nödvändigt. Backen upp till museet är brant bitvis och arbetsam för de äldre i sällskapet. När stigningen tar slut får vi vika ner igen.

Museet är mycket undanskymt och i princip en del av konstnärens/fotografens bostad. Vi får till exempel inte gå in med skor, vilket är vanligt i Japan.

Bilderna som visas föreställer olika motiv av Fuji, vackra och mycket välgjorda från olika årstider. Det finns mindre bilder till försäljning, och ungdomarna fastnar för ett motiv.

Det som överraskar mest är att i kartongen med bilder finns tidningspapper för att skydda mot fukt, och det visar sig vara från en svensk tidning från 2019! Hur kan dessa sidor ha hamnat här?

Vi är ensamma på museet, vilket är skönt då vi slipper trängas. De mindre barnen i familjen som driver museet är nyfikna och vinkar och pratar gärna med oss. De små japanska barnen ser så näpna ut för oss västerlänningar.

Tillbakavägen blir enklare då vi går några steg till kabinbanan och följer stigen bredvid banan.
Vid stationen finns en souvenirbutik, och något slinker ner i ryggsäcken.

Efter ett kort rådslag bestämmer sig sällskapet för att gå till Hakone Open-Air Museum. Museet är ambitiöst, och vi förvånas över vilka kända namn som ställs ut här. Det mesta består av skulpturer och installationer utomhus, men det finns också utställningar inomhus.

Vissa statyer är rejäla pjäser, och vi blir förvånade att den svenske konstnären Carl Milles har en skulptur här. Vi ser den i början av rundturen. Installationerna är både fasta och rörliga och mycket spektakulära.

Jag fotograferar det första trädet som har höstfärger i parken.

Längre bort i museet finns några kända konstnärers skulpturer, och nedanför finns ett större inomhusmuseum med verk av Picasso. Vi blir förvånade över att man kan ha en så pass kvalitativ samling att visa på denna ort.

Picassos verk fångar inte riktigt de äldres intresse, men däremot de yngres.

Eftersom det är frugans födelsedag idag, har vi bestämt oss för att ha en gemensam middag. För att orka med middagen bestämmer vi att lunchen ska vara lätt. Längst in i parken finns ett café som serverar enklare livsmedel, och sällskapet beställer olika former av bröd.

Bröd är som bekant ingen höjdare i Japan, och även om bröden har klatschiga namn som antyder något spännande, smakar det mesta som en vetebrödsbulle. Tanken är bara att stilla den akuta hungern.

Bredvid restaurangen finns ett fotbad. Vattnet kommer från de varma källorna i området och luktar ibland svavel när det bubblar upp från underjorden.

Vi vandrar vidare och här finns lite mer rejäla skulpturer som påminner om ryska konstnärer. Ryssarna verkar förtjusta i storslagna konstverk, och det visar sig att konstnären också är av rysk/fransk härkomst.

En bit fram häpnar sällskapet över konstverket Guds hand av Carl Milles, som står bredvid promenadgången. Anledningen till vår förvåning är att detta är det andra svenska konstverket i parken, och dessutom står originalet hemma i Eskilstuna! Snacka om sammanträffande.

Besöket i parken avslutas i souvenirbutiken vid utgången. Det blir inget inköp denna gång, och sonen tittar på nästa tåg till Hakone Yumoto. Vi missar tåget med cirka tio sekunder och måste vänta på nästa. Tåget är som vanligt fullt, och vi får stå i samma varma, kvava miljö igen. Denna gång känns det mycket påfrestande för alla i sällskapet.

I Hakone Yumoto är det dags att byta tåg för vidare färd till Odawara. Några äldre damer har svårt att kliva på tåget och saktar ner sällskapet. Resultatet blir att alla sittplatser är upptagna, så vi får stå hela vägen igen. Alla är mycket slitna, och när vi väl kommer fram hittar vi en plats att sitta och bar vila oss en stund.

Efter en stunds vila fortsätter vi till Odawara slott. Slottet är ståtligt i typisk japansk stil, med park och borggård. Det som lockar mest är samurajmuseet och möjligheten att klä ut sig som samuraj.

Slottet omges av en vattenfylld vallgrav, och via en bro kommer man in på området. Det är inte så mycket att se på borggården just nu, men under blomningsperioderna hålls här festivaler som lockar mycket folk. Vi ser några bilder som visar att området ser helt annorlunda ut när det blommar. Tyvärr inga höstfärger idag heller.

Framför slottet finns små bås med stora och små krysantemum. De största är otroligt praktfulla, och vi undrar varför sådana inte finns i Sverige. Kanske finns de ändå? En pristävling har hållits, och de vinnande blommorna är markerade.

Vid entrén till slottet diskuterar vi vilka som vill gå in och titta. Tröttheten gör att även ungdomarna avstår. Sällskapet fortsätter istället till samurajmuseet.

Det är positivt att detta slott knappt har några turister. Det är mycket glest med besökare överhuvudtaget.

Samurajmuseet är litet men intressant, och vi får se utrustningen som dessa legoknektar bar. Det visas också en kort film om samurajkrigarnas liv, vilket ibland är våldsamt men också anses vara en del av den japanska själen. Kanske förskönar man historien, eller så finns det ett korn av sanning i detta.

Efter rundturen är sonen entusiastisk över att klä ut sig som samuraj. Tyvärr har de precis stängt denna aktivitet för dagen, vilket vi missade. Sonen blev lite besviken.

Nästa stopp är ett apotek för att köpa ny linsvätska. Apoteket ligger på vägen mot stationen. Staden känns lugn när vi promenerar genom den, och vi får tag på rätt vätska.

Nästa etapp är en restaurang för att fira frugans födelsedag. Sonen bläddrar på mobilen och hittar en restaurang med bra betyg. Den ligger i stationsområdet, så det är bara en kort bit att gå.

Restaurangen är liten, med få gäster och lite avsides. Sällskapet beställer tempurarätter, och maten serveras efter en stund. Till maten får vi en liten skål med sesamfrön som vi får mala till pulver vid bordet, blanda med en sås och doppa köttet i. Vi får även en klick gul wasabi (karashi), som är stark. Sonen råkar ta för mycket och blir mållös en stund. Själv verkar jag tåla styrkan bättre.

Maten är god och portionerna rejäla. Vi hoppas att magen ska klara denna festmåltid.

Det börjar skymma, och sällskapet vandrar vidare till perrongen för tåg tillbaka till Hakone Yumoto. Det är glest med resande, så vi får äntligen åka utan att behöva stå. Alla är lite slitna i slutet av denna dag.

Vi når stationen i Hakone Yumoto, och det regnar. Vi går raskt mot hotellet, med ett kort stopp vid servicebutiken för lite kvällsgott. De äldre försöker gå snabbt för att undvika regnet, men att gå fort innebär en viss risk då min mage protesterar efter den rejäla middagen. Vi håller rask takt och når hotellrummet utan incidenter.

En stund senare knackar ungdomarna på, och vi tar en runda sällskapsspel för första gången på denna resa. Rummen är tillräckligt stora för att vi ska kunna spela och umgås.

Vi spelar en runda “Bonanza”, och sedan ger sig ungdomarna som också är trötta av dagens tempo. Vi hoppas att en god natts sömn ger oss nya krafter. Imorgon förväntas solen skina framåt lunch.

Toppen

Dag 11 Hakone

Det har blivit ännu en natt med ganska dålig sömn. Jag förstår inte varför jag så ofta sover dåligt. Som pensionär borde man ju inte behöva vara uppe i varv, men ibland känns det svårt att slappna av på nätterna, vilket resulterar i dålig sömn. Nåja, jag hoppas ändå överleva dagen!

Vi har ett fönster i rummet, men det är omöjligt att öppna. Det verkar som att fönstret har fastnat och inte går att rubba. Sonen försäkrar oss dock om att vi inte missar någon speciell utsikt. Jag ville ändå kika ut för att se vad det är för väder.

Frukosten har förbättrats något då det råa ägget har bytts ut mot en liten japansk omelett. Dock fick vi en minimal kanna med något som liknar sparrissoppa. Jag är inte riktigt säker på hur den är tänkt att förtäras. Jag testade att hälla den över salladen som en dressing medan de andra lät den vara.

Sällskapet har enats om att göra en rundtur i området, och första etappen går till Gora med tåg. Denna gång är vi tidiga till tåget och hamnar först i en av köerna. I Japan fungerar kösystemen mycket bra. Eftersom vi är först i kön lyckas vi få sittplatser, vilket känns väldigt bra.

Jag är trött efter natten med dålig sömn och slumrar till någon minut under tågresan. Fler resenärer fyller på vartefter, och många får stå.

Vi når Gora och ska besöka Hakone Museum of Art och den tillhörande trädgården. Vi kan välja mellan att gå 10 minuter uppför eller att ta en kabelvagn. Sällskapets äldre medlemmar, som är lika envisa, tror att det ska gå bra att gå uppför. Precis när vi har börjat gå lämnar en kabelvagn stationen – bara för att retas!

Det är en del flämtande på vägen upp till museet. Här har de rabatt för pensionärer, vilket tas emot med glädje.

Vi börjar med att besöka museet, som ligger högst upp i sluttningen, för att sedan gå nedåt i den sluttning där både museet och trädgården är belägna.

Museet innehåller mycket hantverksskicklig konst i form av fat, koppar och andra föremål. Den första avdelningen har vackra keramiska ting, målade med stor skicklighet. I nästa avdelning visas fantastiskt mönstrade skålar skapade med olika tekniker. Ibland har man använt lersträngar och bränt keramiken på olika sätt. Till exempel har man importerat lera från Nya Zeeland, då en särskild sorts lera krävs för vissa tekniker. Avdelningen är mycket imponerande.

På övre våningen visas olika föremål som skulpterats långt tillbaka i tiden, med vissa daterade till 200 e.Kr. Föremålen har naturligtvis inte samma precision som de nytillverkade, men de är ändå intressanta med tanke på de verktyg och metoder som fanns tillgängliga på den tiden.

Efter museibesöket går vi ut i den fantastiska trädgården, designad i traditionell japansk stil. Inget blommar så här års och det är endast några få höstfärger, men trädgården är ändå vacker och genomtänkt. Det blir många bilder, och jag hoppas att några ska förmedla trädgårdens skönhet.

Sista stoppet blir i souvenirbutiken, men inga inköp görs, trots att det finns intressanta föremål.

Vi vandrar vidare ner mot ”centrum” i Gora. Här finns många turister och begränsat antal matställen som är öppna vid lunch. Sonen kollar recensioner och hittar ett ställe som fått hyfsad kritik. Vi ser att det är kö till varje restaurang i området. Det verkar vara en familjerestaurang, och hela familjen verkar vara inblandad i allt.

Efter en stunds väntan är det vår tur, och vi får ett bord för fyra. Maten ser bra ut på menyn, och alla hittar något de gillar. Jag beställer en Ginger ale, och för första gången under resan smakar den som riktig ingefära, till skillnad från de konstgjorda varianterna jag fått tidigare.

Maten dröjer inte länge, och alla är nöjda med sina rätter. Jag hade tänkt beställa en ramen-rätt med husets egen chilisås, men blev avrådd av de andra då magen har krånglat de senaste dagarna. Om man väljer såsen får man även välja styrka – den starkaste styrkan är ”4”, och menyn beskriver den som ”ambulans”!

Efter maten diskuterar vi dagens nästa aktivitet. Planen är ambitiös men kan justeras beroende på hur dagen utvecklar sig. Nästa stopp är tänkt att bli ett fält med pampasgräs, som är särskilt vackert under hösten.

Det krävs en del letande för att hitta rätt busstransport till fälten. Vi hittar en buss som går upp i bergen, och på andra sidan byter vi till en ny buss. Bussen får verkligen kämpa för att ta sig uppför den backe som sällskapet tidigare vandrat uppför två gånger.

Vägarna är mycket smala och krokiga, och ibland måste bussen stanna eftersom det inte går att mötas i kurvorna.

Till slut når vi platsen för bussbyte. Området känns väldigt ödsligt, och vi hoppas verkligen att nästa buss snart kommer. Enligt tidtabellen ska det komma en buss inom en minut, men ingen buss dyker upp. Nästa buss ska anlända om 15 minuter, men även den uteblir. Sällskapet studerar skylten med tidtabellen noggrant igen för att se om det finns några undantag som påverkar bussarnas körschema.

Informationen ser korrekt ut, men fortfarande syns inga bussar till. Efter ytterligare 12 minuter dyker äntligen en buss upp, och vi kan åka de sista två stationerna till vårt resmål. Vi märker att ytterligare en buss dyker upp direkt efter vår. Det verkar som om vissa förseningar har orsakat denna situation.

Jag visste inget om platsen för dagens utflykt till Pampasgräsfälten. När vi anländer ser vi en hel del besökare. Platsen är liten, med en butik och ett café samt några Baja-Major som toaletter. Jag besökte en av dessa, och miljön var allt annat än den välstädade standard man förknippar med Japan; den var riktigt vidrig.

För att komma närmare gräsfälten finns en grusväg som sträcker sig rakt igenom, cirka en kilometer lång, och därefter vänder man tillbaka. Jag medger att gräset ser silverfärgat ut och böljande, men jag är inte särskilt förtjust i denna miljö. Besöket i parken tidigare idag var mycket bättre. De professionella fotograferna i sällskapet är däremot lyriska och tar mängder av bilder. När jag får se några av dem måste jag medge att de ser riktigt bra ut.

Besökarna är mestadels japaner, och det är få utländska turister. Japanerna verkar ha en tradition av att följa naturens skiftningar och delta i aktiviteter som festivaler när olika växter blommar vid särskilda tidpunkter på året. Just nu pågår många aktiviteter kring krysantemum, och det är också rätt tid för att beskåda pampasgräset.

Tiden har rusat iväg, men vår tidsoptimist i sällskapet föreslår att vi ska åka ner till hamnen och ta den tidigare nämnda piratbåten tillbaka till stranden där vi klev på första dagen.

Vi lyckas precis hinna med en båt som ska avgå. Resan tar en stund, och sonen konstaterar att Fuji har gömt sig bakom molnen och att det har mörknat, så det är ingen idé att ta fler bilder.

Det tar en stund att hitta information om vilken buss vi ska ta tillbaka till hotellet. Resultatet blir att vi hamnar långt bak i en lång kö. De flesta på båten vill vidare eftersom det har mörknat och det inte finns så mycket att se på platsen.

Efter en lång väntan får vi till slut, nästan som de sista passagerarna, kliva på en buss. Bussen är fullkomligt proppad, och jag står och trängs med en annan passagerare bredvid föraren.

Jag berättade tidigare om den första bussresan i detta område, som var en hiskelig upplevelse. Den här resan är ännu värre. Vi åker på en något bättre väg, men chauffören kör i sådan hög fart genom snäva kurvor att de flesta i bussen skriker och tror att vi ska välta. Man måste hålla sig hårt för att inte ramla under färden. Alla i sällskapet tycker att chauffören verkar spritt språngande galen.

Jag undrar om detta är ett sätt för de artiga och kontrollerade japanerna att få utlopp för undertryckta aggressioner och känslor?
Vanligtvis brukar jag svära när jag kör bil och hamnar bakom en långsam förare som jag inte kan köra om. Här önskar jag snarare en långsam förare framför bussen.

Efter hand börjar passagerare kliva av, och de första får verkligen kämpa sig fram till framdörren där de måste visa sina biljetter. Efter hand blir det luftigare i bussen, och till slut kan jag äntligen sitta ner.

När det återstår cirka fem kilometer tar det tvärstopp i trafiken, och vi rör oss långsamt framåt, start och stopp. Jag vet inte vad som orsakar stoppet. Alla börjar bli trötta och otåliga när det går så långsamt framåt. Det visar sig att det är genomfarten genom vår hotellort som orsakar stoppet på grund av trånga gator och hinder. Detta skapar köer långt utanför orten.

Väl framme skiljs sällskapet åt. De yngre, som fortfarande har energi, går för att äta kvällsmat medan vi äldre nöjer oss med lite bröd och yoghurt.
I morgon checkar vi ut, och färden går vidare till Tokyo, där vi kommer att tillbringa de sista dagarna på resan.

Toppen

Dag 12 Hakone – Tokyo

Frukosten blev okej efter att det första råa ägget bytts ut. Idag serverades äggröra till frukosttallriken. En annan person serverade idag, och hon hade lite bättre känsla för service och frågade om någon ville ha mer kaffe.

Idag är det dags att åka till Nippori i Tokyo för att spendera de sista dagarna av denna resa. Sällskapet har kommit överens om en tid, men jag vill gärna lägga till lite extra tid eftersom saker ibland kan gå fel. Sonen menar dock att vi har gott om tid.

Hotellet har mycket branta trappor, och eftersom vårt rum ligger på tredje våningen så startar de äldre i sällskapet lite tidigare för att bära ner sina resväskor. Strax innan överenskommen tid för avfärd från hotellet ber frugan att få gå i förväg. När sonen älgar fram blir det svettigt. Sonen och hans sambo kommer ner till markplan och ber honom lämna sin rumsnyckel innan de själva startar resan mot tågstationen.

Planen är att ta lokaltåg ner till Odawara och sedan byta till ett regionaltåg som går till Tokyo.

Vi ser att det finns ett annat tåg som går direkt till Shinjuku i Tokyo och där vi slipper byta. Sonen tycker att det kan vara en bra idé, så vi betalar biljetterna. Det finns dock ytterligare information som känns oklar.

På perrongen är det väldigt få resenärer som ska med detta tåg. Sällskapet kan ställa in väskorna på en plats för bagage och välja sittplatser i en nästan tom vagn. Detta känns för bra för att vara sant – och det är det också. En tågvärd kommer fram och meddelar att man även måste betala för sittplatsbiljetter.

Det blir stressigt då tåget snart ska gå. Sällskapet tar sina väskor och skyndar sig till en automat på perrongen för att köpa sittplatsbiljetter. Efter lite knapptryckande i nästan panik rusar vi tillbaka till tåget, hittar våra platser och lägger in väskorna i samma bagageutrymme.
Det är bra att vara ute i god tid…

Resan är bekväm, och tåget håller nästan samma klass som ett Shinkansen-tåg. Det blir några fler stopp än det brukar vara på Shinkansen-resor, men sällskapet har inte bråttom att komma till Tokyo.

Vi anländer till den enorma tågstationen Shinjuku, där miljontals resenärer passerar varje dag. Vid automaterna för biljettkontroll uppstår problem. Alla har två biljetter: en för resan och en för sittplats. Sonen passerar spärren utan problem, men ingen annan i sällskapet gör det. En japan förbarmar sig över situationen och försöker hjälpa, men han förstår inte heller hur man ska göra. Vid denna biljettspärr finns ingen personal.

Plötsligt kommer frugan igenom. Övriga får olika instruktioner om hur de ska göra för att ta sig igenom, men ingenting verkar fungera. Till slut meddelas att vi ska sätta in res biljetten, och även om spärrarna stoppar oss kan vi gå igenom. På detta sätt lyckas de kvarvarande komma igenom spärren. Jag får tillbaka min res biljett medan sonens sambos biljett slukas av maskinen. Vi väntar bara på att en insatsstyrka ska rycka ut och arrestera oss för illegal passage genom spärren.

Sällskapet befinner sig fortfarande inom området för resande med lokaltåg i Tokyo och kan i princip åka vart som helst med tågbolagets tåg. Problemet kommer vid spärren när vi ska lämna stationerna.

Japan Rail har en ringlinje i Tokyo som stannar vid de mest ”betydelsefulla” platserna. Sällskapet kliver på tåget och reser en stund till Nippori för att sedan promenera vidare till det bokade hotellet.

Vid passagen genom biljettkontrollen för att lämna stationen stoppas vi. Dock finns här en bemannad disk där man kan betala den extra avgift som borde ha hanterats vid stationen där vi anlände.

Personalen vill också ha alla res biljetter, och eftersom sonens sambo fick sin konfiskerad händer något ovanligt för att vara Japan. Personalen rycker på axlarna och säger ”shit happens” och låter oss passera!

Hotellet ligger några hundra meter bort och sällskapet rullar in med resväskorna i den mycket stora receptionen. Det känns lovande – kanske är rummen stora? Incheckning är dock inte möjlig förrän klockan 14:00, så väskorna får lämnas i bagageutrymmet.

Vädret är fint i Tokyo, och sällskapet bestämmer sig för att spendera eftermiddagen med någon utomhusaktivitet. Först är det dags för lunch, och sonen leder oss till Ueno och vidare till en restaurang han ofta besökte när han studerade i Japan.

Det blir en kort promenad till byggnaden där restaurangen ligger. För att komma dit måste man ta hissen.
När hissen anländer till restaurangen kommer sällskapet knappt ut, eftersom ett antal gäster trängs i en minimal hall och väntar på att få bord. Restaurangen har ett system där man skriver upp sig på en lista med namn och antal gäster, och sedan betas listan av när bord blir lediga.

Det tar ett tag innan vi får bord, och några köande gäster tröttnar och går. Eftersom det är lunchtid är det många gäster som fyller restaurangen. Med tiden lämnar dock fler ur kön, och när sällskapet har ätit klart är restaurangen halvfull och inga gäster står längre i kö.

Sonen letar i menyn efter sin favoriträtt som han rekommenderar. Alla beställer samma rätt och väljer ”dryckesdisk” där man kan gå fram till en automat och trycka på knappar för att få dryck och dricka hur mycket man vill. Beställningar på de flesta restauranger sker genom att man skannar en QR-kod och beställer maten i en app.

Maten är en rejäl portion med både huvudrätt och tillbehör. Alla i sällskapet blir mätta. Maten är god, och vi konstaterar att vi betalar mindre än 100 SEK per person. Vi har fått bra mat till en låg kostnad. Det enda obekväma var att köa för att få bord samt den höga ljudnivån i lokalen.

Nästa stopp blir en park några stationer bort med tåg. Parken ligger bredvid Tokyos baseboll stadion, där jag vid mitt första besök i Japan köpte en supportertröja i stadionbutiken.

Det visar sig att vi har besökt denna park (Korakuen) tidigare, under den första resan. Parken är liten men erbjuder några vackra vyer. Tyvärr blommar inget och det finns inte heller några höstfärger; klimatet är för varmt i år.

Efter parkbesöket fortsätter sällskapet med tåg till Akihabara, som kallas ”den elektroniska staden” på grund av de stora varuhus som erbjuder all möjlig elektronik.

Jag försöker hitta ett skalskydd för min äldre Samsung-telefon (S10), men det är slutsålt. När vi står och konstaterar det kommer en annan kund som också letar efter samma produkt. Uppenbarligen säljs inte produkter för äldre modeller längre. Jag försöker även hitta en mer iögonfallande musmatta, men det finns bara enfärgade modeller.

Jag ger upp men följer med ungdomarna, som vill undersöka vad som finns i form av foto- och kamerautrustning. Här finns mängder av alternativ i alla prisklasser. Ungdomarna hittar mycket de anser vara användbart, men inga köp görs.

Eftermiddagen lider mot sitt slut, och sällskapet tar tåget tillbaka till hotellet för att checka in. Receptionisten verkar oerhört stressad av någon anledning, och vi får en ganska omständlig genomgång om rummen och alla faciliteter.

Till slut ordnar sig allt, och sällskapet beger sig till sina rum. Tyvärr har hotellet använt fotografiska trick för att visa rummen i samband med bokningen. I verkligheten är rummen, som i detta fall, mycket små. Vi blir lite irriterade eftersom vi hade hoppats att rummen skulle vara lite större och ge mer utrymme att röra sig på.

Trots att det inte blivit så mycket vandrande idag är alla i sällskapet lite trötta. Vi tar en stund på respektive rum för att hämta krafter inför eventuella aktiviteter senare. Frugan har gett upp för dagen och känner inte för några fler aktiviteter. Jag erbjuder mig att gå till affären och köpa något enkelt till kvällsmat. Ingen av oss äldre orkar äta middag, särskilt inte efter dagens rekordstora lunch.

Jag går ner till Seven-Eleven och köper några artiklar. Intressant att utländska kedjor har etablerat sig i Japan; jag tycker att japanerna borde kunna hantera detta själva.

När jag kommer tillbaka till rummet står sonen och hans sambo och pratar med frugan. De tänker äta middag ute och fotografera stadens ljus i mörkret. De är skickliga på detta och har visat upp mycket fina bilder. Bland annat ska de fotografera en bro som sonen tidigare fotograferat.

Vi äldre har beställt en förstoring av en mycket vacker bild av bron, men sonen har inte kommit sig för att fixa den än. Nu säger han att han ska ta en ännu bättre bild med sin nuvarande, nyare kamera. Får se om det blir någon bild till oss?

Ungdomarna erbjuder oss äldre att följa med ikväll, men vi tackar nej. Personligen är jag lite sugen eftersom det lilla rummet känns en aning deprimerande att vistas i. Men, eftersom jag inte kan äta middag och egentligen inte kan bidra med något när det ska fotograferas, så avstår jag.
I morgon ska vi köpa regionalt tåg kort och åka till olika sevärdheter.

Toppen

Dag 13 Karuizawa

Vaknar efter en natt med hyfsad sömn. Den är inte perfekt men bättre än tidigare nätter. Sällskapet går ner till gemensam frukost klockan 08:30. Frukosten är den bästa hittills vad gäller utbud och mängd. Det enda att anmärka på är de andra gästerna, som verkar ha väldigt bråttom och flänger omkring bland maten.

Planen för dagen är att köpa ett regionalt tåg kort för tre dagar, vilket ger möjlighet att resa runt i Tokyoregionen och en bit utanför. Kortet gäller för tillräckligt många linjer och typer av resor.

Sällskapet åker till Ueno och köper de nämnda korten. Resmålet idag är en ort som heter Karuizawa, en slags skidort som liknar Åre. Många välbärgade Tokyo-bor har fritidshus i området. Orten ligger på 900 meters höjd, så det finns hopp om att få se höstfärger.

Kortet gäller för snabbtåget Shinkansen, och resan tar en timme. Sonen kollar tidtabellen och nästa tåg går om 40 minuter.

Jag föreslår ett besök i en elektronikaffär för att ersätta de strömadaptrar som frugan glömde på det förra boendet. Japan har helt andra strömkontakter.

Japans elnät är värt en egen avhandling. Efter kriget började man utveckla kraftnätet från Tokyo respektive Osaka. Tyvärr kommunicerade man inte för att få en gemensam standard. Båda bestämde sig för 110 volt, men strömfrekvensen blev olika. När kraftnätet senare byggdes ihop krävdes utrustning mellan nätverken för att hantera skillnaderna i frekvens.

Sällskapet besöker en “mindre” elektronikbutik. Butiken har lika många våningar som det kända varuhuset i Akihabara, men våningsplanen är mindre. Det var dock utmanande att hitta strömadaptrarna.

Sällskapet arbetade sig uppåt, våning för våning, och på den fjärde våningen gav vi upp och frågade var produkterna fanns. Vi blev hänvisade till källaren! Rätt produkt hittades, och vi kunde återvända till stationen och Shinkansen-perrongen.

Medan vi väntar stannar andra tåg på andra linjer, och ibland är tågen så långa att ett extra lok medföljer i tågsättet.

Alla lyckas få sittplats, vilket gör resan bekvämare. Tåget stannar på två stationer innan vårt resmål, och så många kliver på att sittplatserna inte räcker till. Att stå på längre tågresor är inte att rekommendera – något sällskapet fick erfara under resans första dygn, vilket var mycket ansträngande.

Efter en timme är vi framme. Det är svalare här, trots att solen är framme, vilket verkar bero på höjden. Många stiger av, men det är mest japaner och få utländska turister. Bredvid stationen har man anlagt en skidbacke med snökanoner, och utförsåkning pågår trots att omgivningen är snöfri och temperaturen över noll på dagen.

Sonen har en lista med aktiviteter att uppleva. Första stoppet är en vandring runt en damm, cirka 1,5 kilometer från tågstationen. Avståndet är inget problem, så sällskapet börjar gå längs en av huvudgatorna i den lugna orten, som är sparsamt befolkad med få affärer och restauranger.

Närmare dammen syns flera fritidshus i olika former, de flesta obebodda.

Vi når området med dammen, som egentligen är en del av en mindre flod i området. Här finns höstfärger, men sällskapet har otur och kommer något sent för att uppleva dem i full prakt. De flesta besökare tar sina bilder vid rundvandringens start och går sedan hem. Sällskapet går runt hela dammen och försöker fånga bilder, även om växtligheten är lite vildvuxen, till skillnad från den ordnade museiparken i Gora. Sonen är lite besviken, då den långa resan inte riktigt motsvarade förväntningarna på fotomöjligheter.

Nu är det dags för lunch, och sonen hittar en restaurang med höga betyg som serverar enbart ramen. Alla gillar ramen, även om det inte är något för varje dag.

Restaurangen, som ligger längs vägen tillbaka till stationen, är liten och verkar vara en utbyggnad till ett privat hus. En skylt meddelar att det är fullt och att vi får vänta på ledigt bord. Efter en kvart får vi plats vid en disk med insyn i köket. Restaurangen rymmer högst 40 gäster, och personalen består av två personer. Maten tar en stund att få, men den är välgjord och smakar utsökt. Alla är nöjda, och vid betalningen konstaterar vi att maten också var “skitbillig”.

Nästa planerade besök är en utsiktspunkt, men sista bussen dit gick redan klockan 14:00, så det blir omöjligt att åka dit.

Bruttolistan krymper, och till slut beslutar vi att åka till en mindre ort, Nakakaruizawa, för att besöka en stenkyrka, vilket låter som ett lite “skumt” resmål.

Eftersom ett annat tågbolag trafikerar linjen gäller inte vårt regionkort, så vi köper biljetter till den närliggande stationen.

Så fort sällskapet slappnar av i tågstolen är det dags att kliva av. Kyrkan ligger cirka 1,7 kilometer från stationen, och även om bussar går passar inte tidtabellerna, så vi går. Vägen går längs en huvudled, och det är inget trevligt att promenera i vägkanten när bilarna susar förbi.

Vandringen känns tung, eftersom vi inte vet vad som väntar, och det går sakta uppför. Sista biten är en rejäl backe uppför, och andhämtningen blir tung.

Det är fler besökare vid kyrkan än på tidigare resmål, men fortfarande få turister. En gångväg leder ner till kyrkan, som är spektakulärt byggd med stenvalv och glas emellan som släpper in ljus.

Själva kyrkorummet är mycket vackert designat. Tyvärr får man inte fotografera. Rummet är litet, så få personer ryms. En film visar arkitektens tankar om att skapa en brygga mellan natur och byggnader.

Kyrkan var ett intressant och vackert resmål, men det krävdes en hel del för att ta sig dit. Sonen är lite besviken över att mycket transport gjorde att vi inte hann med så mycket från bruttolistan. Jag uppmuntrar honom genom att säga att det vi faktiskt upplevde var bra.

Vägen tillbaka till stationen är lättare då den går nerför. Shinkansen stannar inte på denna station, så vi tar regionaltåget tillbaka till Karuizawa. Tågens tidtabeller är synkroniserade, så vi behöver bara vänta kort för att kliva på Shinkansen till Ueno i Tokyo.

Det är få passagerare på tåget, och vi får sittplats. Tåget susar fram genom det bergiga landskapet med passager genom långa tunnlar. En digital skylt i varje vagn visar information om att tågpersonal och polis har extra mycket uppmärksamhet just nu. Vi undrar vad som kan ha hänt, men informationen är bara på japanska.

Resan till Ueno går bra utan missöden. Vi går genom den stora stationen för att byta till ringlinjen som går runt Tokyo. Det är mycket folk som är på väg hem denna sena eftermiddag, och det är trångt i vagnarna. Vi ska bara åka två stationer, så det är uthärdligt.

På väg till hotellet meddelar de yngre att det inte blir något kvällsfotograferande. De är också trötta efter dagens aktiviteter och behöver vila. Strax innan hotellet skiljs vi åt – ungdomarna går till hotellet för återhämtning och middag, medan vi äldre går ytterligare 200 meter till “Fabric town”. Nippori är ett slags centrum för tyger, och frugan, som börjat intressera sig mer för att sy, vill gärna köpa japanska tyger.

Vi besöker några affärer, och i en butik hittar vi flera vackra, lokalt inspirerade motiv. Frugan tar bilder med mobilen för att senare bestämma vilka tyger som kan köpas. Hon blir mycket entusiastisk.
Tyg-gatan är enligt uppgift 1 km lång och består av 90 butiker.

Tillbaka på hotellet känner jag att benen har fått en rejäl omgång idag. Det har varit jobbigt men trevligt, och jag märker sakta att orken blir bättre efter sjukdomarna.

Toppen

Dag 14 Kamakura

För första gången här i Japan känner jag att jag sovit hyfsat bra. Jag har annars haft ganska dålig sömn under vistelsen. Hostan efter lunginflammationen minskar, och det verkar också som att diarrén har slutat eftersom magen har känts normal de senaste dagarna.

Läser på nätet att det just nu härjar tre sjukdomar i Japan: mykoplasma (lunginflammation), covid och vanlig influensa.

Glädjen över att vara frisk var dock kort, då frugan upptäckte en röd ring vid armhålan – ett typiskt tecken på borrelia, som jag haft några gånger tidigare. Får väl be om blodprov när vi kommer hem, och om det är borrelia så blir det en penicillinkur. Det är mycket nu!

Dagens utflykt ska gå till Kamakura, en ort med många historiska sevärdheter. Resan sker med regionaltåg och tar cirka en timme.
Tåget stannar vid nästan alla stationer på vägen, men endast ett fåtal passagerare går av. När vi når Kamakura kliver däremot en hel drös av tåget. Känner en viss oro för att detta är en turistort med massor av besökare.

Första målet på orten är ett tempel som ligger cirka 800 meter bort. Ingen mer än vårt sällskap vandrar åt det hållet. Vi når en park innan templet och passar på att ta några bilder.

Vi fortsätter en bit till, men väl framme konstaterar vi att templet är stängt!

Sonen blir lite irriterad över att oflytet han upplevde igår verkar fortsätta. Sällskapet drar sig tillbaka mot stationsområdet för att hitta något nytt objekt att utforska. På vägen upptäcker sonens sambo ett intressant kafé.

Det visar sig kanske vara mindre ett kafé och mer en plats för att umgås med djur. På andra våningen träffas hundägare och umgås med varandra och sina hundar medan de dricker te eller kaffe.

Har tidigare stött på kattkaféer, men här finns på översta våningen en ”uggle-skog”! Man betalar en avgift för att få komma in och umgås med olika ugglor som sitter och vilar på sina pinnar. Man får klappa ugglorna försiktigt på bakhuvudet, förutsatt att de inte är nybörjare. Senare märker vi att vissa ugglor kan bitas om man försöker klappa dem.

Kaféet ligger på en gågata med massor av affärer och människor. Det är några få turister som inte är japaner, men de flesta på gatan är unga skolelever som verkar ha någon form av aktivitet på orten.

Detta är ett av de mest säregna museer/kaféer jag har stött på. Tycker detta är en riktig höjdpunkt, och det blir mycket fotograferande och försök till att klappa ugglorna. Några uppskattar det, medan andra verkar tveksamma och visar sin vassa näbb.

Sällskapet drar vidare till Starbucks för en fikastund. Sonen har spanat in två mål att besöka: en stor Buddha-staty och ett tempel. För att nå dessa kan man antingen gå cirka 2 km eller åka ett lokaltåg. Ingen i sällskapet känner sig pigg på att gå, så vi köper biljetter för att åka tre stationer. Tågbolaget ingår dock inte i det regionala kort vi har köpt.

Vid biljettautomaterna är det fullt av unga elever som ska köpa biljetter. På perrongen är det packat med ungdomar, och alla vill med just detta tåg. Vi blir packade som sardiner i tågvagnen.

Vi når platsen för vårt besök, och en stor mängd ungdomar kliver också av tåget. För att nå templet och statyn måste man gå en bit längs huvudgatan. Det är fullkomligt fullpackat på trottoaren.

Sällskapet når parken med Buddha-statyn, och det kostar inträde för att se den. Här är det mycket turister och skolelever. Jag vägrar gå in då jag inte vill trängas med en massa människor. Övriga går in och försöker ta bilder.

Efter en stund återvänder de andra och jag meddelar att det är så mycket besökare att även tempelbesöket avstås. Frugan känner inte heller någon motivation att trängas, så sällskapet delar på sig. Ungdomarna går till templet medan vi äldre promenerar tillbaka till stationen i Kamakura och väntar på dem.

Det blir en stunds väntan innan ungdomarna dyker upp. De är nöjda med templet och har som vanligt tagit många bilder. Tåget tillbaka till Kamakura var lika packat som på ditvägen.

Sällskapet kliver på tåget tillbaka till Tokyo, och efter några stationer får de äldre sittplatser. Några stationer senare får även ungdomarna sittplatser. Många klev på tåget i Kamakura.

Dagen blev ingen succé, även om ungdomarna var nöjda med besöken i Buddha-parken och templet. En liten aktivitet blev dock en succé: besöket i uggleskogen!

På hotellet blir det personvård och ombyte till lite finare kläder. Ikväll ska det bli middag med Kobe-biff. Sonen har hittat en restaurang i Ginza-området med priser i den ”lägre” skalan. Även om priset är lägre jämfört med andra restauranger är det ändå en ansenlig kostnad för en middag med Kobe-biff.

Middagen är en mycket trevlig upplevelse. Maten tillagas vid disken där vi sitter och är fantastiskt god. Kobe-köttet smälter bokstavligen i munnen. Det är en trevlig atmosfär, då sonen kan japanska och restaurangpersonalen kan några svenska fraser. Det tas en massa bilder på maten, och personalen hjälper till med fotograferingen. Middagen blir en enda lång njutning.

Ginza-området består av många butiker som säljer exklusiva och dyra produkter. Det är gratis att fönstershoppa, men inte billigt att köpa något. Nu på kvällen är det många upplysta reklamskyltar, och dessutom har man börjat med juldekorationer.

Vid ett övergångsställe dyker ett gäng upp som tar sig runt i Tokyo på ett annorlunda sätt – de kör gokart i den vanliga trafiken! Ser lite annorlunda ut, men förutsätter att det är tillåtet.

Efter middagen skiljs sällskapet åt, då ungdomarna ska ”göra stan” medan vi äldre känner att middagen räcker för denna kväll.

Sonen har bränt sig på att hitta utflyktsmål utanför Tokyo, så imorgon ska vi hålla oss i Tokyo och se vad som kan upplevas.

Toppen

Dag 15 Tokyo

Idag blir det inga resor utanför Tokyo eftersom sällskapet upplever att det har blivit mer resande och gående än faktiska upplevelser. Dagens program är ett besök på Tokyo Nationalmuseum. Vädret är mulet på morgonen, och det har regnat, men regnet har upphört lagom till att sällskapet ger sig iväg efter frukost.

Det blir en kort resa till en mindre station på den så kallade ringlinjen. Nästan ingen kliver av tåget, och sällskapet vandrar knappt en kilometer till entrén.

När vi närmar oss entrén ser vi massor av människor som väller in på museet. Det är en blandning av turister, lokalbefolkning och skolklasser. Mittemot museet pågår någon slags festival som också drar till sig besökare.

Det går ganska snabbt och smidigt att få biljetter i kassan, och sällskapet
släpps in på museiområdet, som är stort och består av flera byggnader med olika museer. Vi går till den byggnad som verkar ha minst besökare.

Museet visar en blandning av olika länders och regioners kultur: Japan, Kina, Korea, Thailand, Indien, Egypten och Mellanöstern, inklusive Iran och Irak. Byggnaden har utställningar på nio våningar, och det tar tid att gå igenom allt. Sällskapet börjar högst upp och arbetar sig neråt, våning för våning.

Utställningen består av en blandning av intressanta och mer vardagliga föremål. Det visar sig vara ansträngande att beta av hela museet. Diskussion uppstår om huruvida fler byggnader ska besökas. En byggnad, med ett ”Hello Kitty”-tema, avfärdas snabbt då den passar bättre för yngre besökare.

Sällskapet går istället till det japanska galleriet, som fokuserar på Japans kulturarv. På våning 1 finns en permanent utställning, och på våning 2 en tillfällig utställning som kräver extra inträdesavgift. På våning 1 lockar särskilt utställningar med samurajutrustning och kimonos.

Krafterna börjar sina hos några i sällskapet, men de peppas att ta sig upp till våning 2 för att se specialutställningen som vi redan har betalat för.

På våning 2 är det otroligt många besökare. Utställningen, som verkar vara den mest populära hittills, handlar om utgrävningar där man har hittat statyer och föremål liknande Kinas terrakottaarmé. Statyer av människor, vardagsföremål och djur visas. Alla vill ta bilder, och det är alltid någon som står i vägen när vi försöker fotografera. För första gången under resan blir den yngre delen av sällskapet klara först – de är helt slut.

De framgrävda objekten är imponerande, särskilt med tanke på hur de skapades med enkla metoder långt tillbaka i tiden.

Efter tre timmar beslutar sällskapet att det är tillräckligt med museibesök. Det är dags för lunch, och vi går mot Ueno. De flesta som besöker museet verkar ha kommit från den stationen. Sonen vill gärna återvända till den restaurang vi besökte tidigare, känd för sin goda och rikliga mat.

Vi går genom Ueno-parken, där det rör sig massor av människor. Vid restaurangen ser vi dock att kön börjar redan på gatan, långt innan man kan ta hissen upp till själva restaurangen. Sällskapet vänder och föreslår istället att vi åker till Akihabara, där vi vid ett tidigare besök hade en positiv restaurangupplevelse.

I Akihabara är det också mycket folk, men inte lika trångt som i Ueno. Vi tar oss upp till våningen där restaurangerna ligger och börjar leta. Efter en stund tröttnar alla och går in på en restaurang som kanske inte var det bästa valet.

Den valda restaurangen serverar varianter av en rätt kallad ”Ome-rice”. Det är en omelett fylld med ris och valfria tillbehör, exempelvis räkor eller kött, tillsammans med en sås. Maten är billig, men jag tycker personligen att det är den sämsta rätten vi ätit under resan.

Efter lunchen vill sonen besöka en souvenirbutik i Shibuya som ska ha bra utbud och kvalitet. Det blir en tågfärd till Shibuya, där tåget töms på nästan alla passagerare. Området är fullpackat med folk, och det är knappt möjligt att röra sig.

Sällskapet lyckas ta sig till butiken, som har bra utbud men höga priser. De yngre i sällskapet hittar flera artiklar, medan vi äldre bara köper en påse te med yuzu-smak. Vi blir irriterade när momsen läggs på i kassan – i Sverige är momsen redan inkluderad i priset.

På vägen tillbaka till stationen är det lika trångt, och folk poserar flitigt för att bli fotograferade vid den berömda Hachiko-statyen (hunden från filmen/myten) framför stationen.

Nästa stopp är en spritbutik i Ikebukuro, där sonen vill köpa japanskt plommonvin. När vi kommer fram visar det sig att det är slutsålt. Butiksägaren rekommenderar istället ett vin baserat på yuzu, som han menar är ännu bättre. Sällskapet köper varsin flaska.

På vägen tillbaka besöker vi Bic Camera, en butikskedja som säljer allt från kameror till sprit. Vi köper en flaska japansk whisky till dottern som inte kunde följa med på resan. Den är rätt dyr men kan köpas tax-free.

Efter inköpen bestämmer vi oss för att åka tillbaka till hotellet, men de yngre vill fortsätta sina aktiviteter. Sällskapet splittras, och vi äldre tar tåget till Nippori, där vårt hotell ligger.

Dagen kändes ganska trist efter lunchen. Att jaga runt i affärer utan att köpa något är inte så roligt, och trängseln gjorde det inte bättre. Vi bestämmer oss för att avsluta dagen med ett besök i en tygaffär som vi varit i tidigare.

Trots att sonen inte är med för att tolka går det bra med lite engelska och teckenspråk. Frugan köper fyra stycken tvåmetersbitar med vackra japanska mönster till ett mycket bra pris jämfört med hemma i Sverige.

Nu återstår bara att köpa någon ytterligare present till dottern. Jag hoppas själv hinna titta på lite sportartiklar, men vi får se om vi måste dela upp oss imorgon – sonen har som vanligt väldigt ambitiösa planer.

Toppen

Dag 16 Tokyo

Idag är första dagen utan något planerat upplevelseprogram – enbart shopping står på agendan. Planen är att köpa japanska matknivar samt plommonvinet som sonen så gärna vill ha.

Efter frukosten beger vi oss till tågstationen. Vid biljettköpet passar vi på att analysera om det är värt att skaffa dagskort. Efter lite efterforskningar visar det sig vara fördelaktigt, och därför köper vi varsitt kort för hela sällskapet.

Första stoppet är en gata som bland annat säljer knivar och andra hantverksföremål. Gatan är naturligtvis välbesökt av turister och ligger nära Tokyos enda tempel, Asakusa Hanayashiki. Templet är dock en riktig turistfälla enligt sonen, som lockar enorma folkmassor.

Vi promenerar drygt en kilometer från Ueno till gatan för bl.a. knivar. Längs vägen passar vi på att ta bilder av Tokyo Skytree, ett radiotorn som också används för TV-sändningar. Tornet är 634 meter högt och har observationsdäck som bjuder på en fantastisk utsikt över området.

Vi är tidigt ute på gatan och slipper därför trängas med andra turister. Knivinköpen går smidigt. Vi köper några knivar till rimliga priser, även om de är dyra. Det finns dock knivar som kostar tio gånger mer än de vi köpte.

Bredvid butiken vi besökte fanns en annan affär där det kostade 500 yen (cirka 35 kronor) bara för att få gå in! Kanske en reaktion på turister som bara tittar utan att köpa något.

Efter knivinköpen tar vi tunnelbanan till Akihabara istället för att gå tillbaka till Ueno-stationen. Ungdomarna har en längre lista på saker de vill köpa, så vi delar upp oss. Jag tänkte köpa en fotbollströja som souvenir, men det verkar inte finnas några sådana i Akihabara.

Under resan har vi använt internet via en hyrd router. Tyvärr glömde jag routern på hotellet och måste åka tillbaka för att hämta den. Internet är nödvändigt för att vi ska kunna kommunicera med varandra och bestämma mötesplatser via e-post. Roaming är uteslutet på grund av de höga kostnaderna. De äldre i sällskapet passar på att åka tillbaka till hotellet för att lämna av hittills köpta souvenirer.

Vi är snabbt tillbaka på hotellet och bestämmer oss för att ta en tur till tygbutiksgatan för att titta runt lite. Vi har inget behov av att köpa mer tyg, men det är alltid intressant att se vad som erbjuds.

Sedan återvänder vi till Akihabara och meddelar ungdomarna var vi väntar. Efter en stund dyker de upp, och det är dags för lunch. Sonen vill äta på en restaurang där maten steks vid bordet. Kön till restaurangen är dock enorm, så vi återvänder till Akihabara centrum och går till samma elektronikvaruhus som igår.

Den här gången hittar vi en bra restaurang. Vi får vänta en stund innan vi får bord, men maten är värd det. Vi äter kött respektive lax, serverat ”medium rare”. Vill man ha maten mer genomstekt går det att göra på den lilla plattan på bordet, som värms av ett ljus.

Nästa stopp är utkanten av Ginza, Tokyos lyxkvarter, där sonen hoppas hitta sitt plommonvin. Vid stationen finns ett köpcenter med en spritbutik, men de har inte det han söker. Frustrerad googlar han fram en annan butik, vilket innebär en promenad på 1,5 kilometer genom folkmassorna. Ginza är fullt av folk trots de höga priserna, och många butiker säljer dyra schweiziska klockor.

Den nya butiken ligger på en mindre gata. Sonen hittar en flaska av den sort han vill ha, men han söker också en annan variant. Hans fokus är nu helt inställt på att hitta detta vin. De äldre i sällskapet meddelar att vi avbryter letandet efter nästa butik, då det börjar kännas meningslöst.

Sista försöket blir i Nippori, där vårt hotell ligger. Det finns en butik och några hantverksaffärer på andra sidan stationen. Vi promenerar dit och upptäcker att det är en marknadsgata fylld av människor.

Ingen av oss känner för att trängas i folkmassorna, så vi vänder om och går till ett café för lite fika och återhämtning. Cafét är trevligt och har utmärkt personal.

Vi bestämmer att ungdomarna får fortsätta jakten medan vi äldre återvänder till hotellet. Vi önskar sonen lycka till i sitt sökande och hoppas att han hittar det han letar efter.

Väl tillbaka på hotellet kopplar vi av. Imorgon väntar utcheckning kl. 10:00, en heldag med aktiviteter, och sedan transport till flygplatsen för avresa till Finland/Sverige kl. 23:10.

Toppen

Dag 17 Tokyo

Det är sista dagen i Japan för den här resan. Det krävs lite extra planering eftersom vi måste checka ut från hotellet kl. 10:00, medan flyget inte avgår förrän kl. 23:10 på kvällen. Dagens väder ser ut att bli soligt och varmt.

Jag har svårt att bära långbyxor i varmt väder, så det får bli vandringsshorts. Jag planerar att byta om innan vi åker till flygplatsen. I en broschyr om Tokyo hittade jag en park som vi inte besökt tidigare – Rikugien. Den ligger nära järnvägsstationen Komagome, en station vi inte heller stannat vid tidigare.

Väl framme vid stationen är det cirka 1 km att gå till parken. Vid entrén upptäcker vi att man kan köpa en kombinationsbiljett till två parker – Rikugien och Kyu-Furukawa – för endast 1 600 yen (112 kr) för fyra personer.

Den första parken, Rikugien, är fantastiskt vacker med en välkomponerad trädgårdsdesign. Det är dessutom få besökare, och de flesta är japaner.

Det finns många fina vyer att fotografera, men höstfärgerna är sparsamma. I broschyren ser vi dock bilder på parken med otroliga färger under blomningstid. Båda parkerna kretsar kring en damm och är mycket rofyllda.

Det är varmt i solen, och jag försöker att inte anstränga mig för mycket eftersom det inte finns någon möjlighet att duscha innan flygresan.

Vägen mellan de två parkerna är trevlig, med många blomsterbänkar och krukväxter längs trottoaren. På grund av den ovanliga hösten blommar växter som normalt inte blommar vid den här tiden.

Kyu-Furukawa, den andra parken, har liknande utformning men skiljer sig genom att den har ett västerländskt hus och en rosenträdgård. Rosorna blommar om, och några sorter är särskilt vackra.

En familj med två små barn i kimono fotograferas i parken. Föräldrarna och släktingarna försöker få barnen att posera, men deras tålamod är kort, och de vill hellre leka.

I mitten av parken finns en damm med ett träd i stark höstfärg. Traditionella sten monument pryder också omgivningen. Det blir många bilder vid dammen, men jag känner mig lite underlägsen ungdomarna med sin mer avancerade kamerautrustning.

Frugan sätter sig vid en utsiktsplats och betraktar parken på avstånd. Efter flera dagar med intensivt promenerande börjar benen kännas tunga.

När ungdomarna blir hungriga bestämmer vi oss för att åka till Shinjuku och äta ramen. Shinjuku-stationen är enorm och extremt livlig. Vi navigerar till en ramen-restaurang där man beställer och betalar via en automat. Det är kö till både automaten och borden, men maten smakar bra även om miljön är lite trång och stökig.

Efter lunch besöker vi Shinjuku Gyoen-parken. Det är mycket folk både vid ingången och inne i parken. Tokyo-borna har picknick på gräsmattorna, som är fulla av folk. Det finns dock inte mycket att se just nu, då det varken blommar eller finns många höstfärger. Sällskapet börjar bli trötta, så vi gör ett kort besök.

Sonen vill avsluta dagen med ett trumspel han lärde sig under sin studietid i Japan. Spelet kräver precision och snabbhet, och det ser roligt ut.

Trötta och nöjda återvänder vi till hotellet för att byta om och ta oss till flygplatsen. Resan till Narita går snabbt, och vi anländer flera timmar före avgång. Eftersom vi är så tidiga kan vi inte checka in bagaget direkt. Det är dåligt med allmänna sittplatser i avgångshallen. Vi hittar ett café där vi spenderar tiden med fika och sällskapsspel innan det är dags att checka in.

Incheckningen är långsam, men vi kommer till slut igenom. Det är alltid någon som skall krångla extra mycket vid incheckningen och detta tar tid.

Efter säkerhetskontrollen passar vi på att äta en sen middag innan ombordstigningen börjar. På flygplatsen har man anammat den internationella kulturen att allt skall kosta mycket.

Flyget avgår kl. 23:10, och vi blir informerade om att middag kommer att serveras efter start, trots den sena timmen.

Turbulens försenar serveringen flera gånger, och det tar tid innan maten och drycken når oss. Jag lyckas somna en stund innan serveringen.

Efter middagen är det svårt att slappna av och det kryper i kroppen innan jag till slut somnar av ren utmattning.

Toppen

Dag 18 Tokyo – Eskilstuna

Jag vaknar till och inser att jag befinner mig på norra halvklotet. Vet inte hur länge jag har sovit, men känner att det blev åtminstone någon timme. Jag vill vara någorlunda pigg eftersom jag ska köra bil från Arlanda.

Försöker få fram flygkartan på skärmen där jag sitter, men systemet hakar upp sig och jag kan inte se något. Som tur är har jag en ljudbok som jag får nöja mig med. Måste dock säga att det är väldigt tråkigt att sitta still i flera timmar på ett flygplan.

Cirka två timmar innan landning serveras frukost. Tyvärr måste jag säga att maten som serveras av Finnair inte är någon höjdare. Portionen är liten, och det finns inte kaffe efter maten. Jag äter en kycklingrätt, men den smakar inte bra. Trist att alla flygbolag verkar dra ner på allt.

Vi landar i Helsingfors före tidtabell. Strax innan landningen får alla passagerare ett intyg som visar att vi passerat Nordpolen, med angivna koordinater för latitud och longitud. En rolig liten detalj!

I Helsingfors blir det lite extra kontroll för mig och sonen. Han har köpt en bok med manga-innehåll, och tullen vill säkerställa att den inte innehåller något opassande. Själv larmar jag på grund av min nya höftled. Säkerhetskontrollen godkänner dock alkoholen vi köpte på taxfree i Japan. Där hade vi blivit varnade för att vissa vätskor kan beslagtas vid säkerhetskontroller, men här accepterar de förpackningarna så länge de är korrekt förslutna.

Nästa steg är immigrationskontrollen, som fungerar automatiskt för de yngre, men inte för oss äldre. Min fru tycker att instruktionerna är alldeles för dåliga. Här har de verkligen något att lära av japanerna, som är mästare på tydliga anvisningar. Fast jag måste erkänna att även Japan hade sina brister – till exempel när vi skulle köpa tågbiljett till flygplatsen. Sonen fick ett utbrott över hur otydligt det var. Man var tvungen att göra två separata köp: en resebiljett och en platsbiljett.

Efter att ha tagit oss igenom alla kontroller går vi till gaten och väntar på att få gå ombord på planet till Stockholm.

Jag är förvånad över hur många som reser mellan Helsingfors och Stockholm. Det går till och med två flyg samtidigt. Jag hade inte trott att det var så vanligt att resa denna sträcka.

När vi går ombord på planet känner jag verkligen av den råa novemberkylan. Det är mörkt eftersom ingen snö lyser upp, och solen går upp sent och ner tidigt. November är verkligen en dyster månad. Eftersom vi reser västerut är det fortfarande mörkt när vi landar på Arlanda.

Planet landar enligt tidtabell, och väskorna kommer snabbt, vilket är ovanligt enligt erfarenheter från tidigare resor via Terminal 5.

Vi föräldrar tar avsked från ungdomarna som reser vidare hem till Umeå, medan vi själva åker till Eskilstuna. Det har varit 18 dagar av umgänge, och det har känts riktigt bra. Hemresan till Eskilstuna går smidigt, och jag hoppas att detsamma gäller för barnens resa till Umeå.

Toppen

Reflektion

Alla i familjen tycker Japan är ett trevligt resmål och vi funderar lite hur saker och ting skiljer sig åt mellan oss i Sverige och Japan. Hur har Japan ändrats sedan vårt första besök?

När man som turist vistas i Japan känns det tryggt och människorna är mycket artiga och trevliga. Man är väldigt traditionella i sitt umgänge med andra. Detta är något som uppskattas mycket av oss i sällskapet.

Maten är nästan oavsett ställe bra och billig.

Visst finns det mörka sidor i det Japanska samhället som diskriminering av kvinnor och vis dold främlingsfientlighet. Vi i sällskapet har bara märkt detta då det t.ex. finns kvinnovagnar på tågen. Där kan man resa utan att bli tafsade på. Under en tidigare resa så stod det vid en mindre bakgata att det är varning för perversa män!

Japanerna själva får slita hårt i både skola och arbete.

Mycket av det som vi tycker är bra med Japan håller på att devalveras lite. T.ex. importerar man arbetskraft på grund av det lägre barnafödandet. Den importerade arbetskraften har ofta tyvärr inte samma serviceanda, kunnande eller traditioner som Japanerna själva vilket börjar märkas i servicenäringarna.

Massturismen har också drabbat Japan där det är stark trängsel på platser som finns nämnda i guideböcker och tio i topp mål som man kan hitta på nätet.

Om man vill undvika turistträngsel krävs mycket mer grävande efter resmål som inte är lika kända men värda att besöka. På denna resa hittade vi några sådana men drabbades också av massor av turister.

Blir det fler Japanresor. Sonen kommer svara ett rungande JA medan vi äldre får ta ett år i taget för eventuella beslut om resor.

Veteran VM i orientering går t.ex. i Japan 2027!

Toppen