Dag 0 Eskilstuna – Funchal

Har blivit ganska van att resa med åren och mycket av det som sker går på den så kallade autopiloten.
Det är bra med rutiner och checklistor, för då behöver man inte belasta hjärnan med onödiga saker. Resan blir mera avslappnad och misstag undviks.

Men så finns det något som heter Murphys lag – Slå upp det på nätet så får du kära läsare veta mer. Denna mening får blir en så kallad ”Cliffhanger” innan vi kommit lite längre i texten.
Reskamraten hade förresten misstagit sig på ovan begrepp och myntade uttrycket ”hangover”. I princip är det väl samma sak?

Vaknar på avresedagens morgon och ser ett riktigt grisväder utanför fönstret.
Sällskapet får årets sämsta väder just denna dag när resan bär av mot Madeira.

Det är blötsnö och vägarna är moddiga, då man inte hunnit salta eller köra med snösvängen.

På vägen finns moddiga mittremsor samt även mittremsor i respektive körbana. Detta medför att det blir lite pirrigt att bl.a. köra om, de som kanske är väl försiktiga i trafiken.

Är på helspänn hela tiden och kör försiktigt till Arlanda. Det tar en betydligt längre tid än vanligt att ta sig dit.

Det är sportlov men parkeringen är inte full. Det är kanske de dåliga tiderna som bromsar resandet? Kliver på parkeringsbussen till terminalen och anländer i god tid.

Flyger med det portugisiska flygbolaget TAP. Tyvärr har de inga inga incheckningsautomater och man kan inte lämna bagaget själv vid disken. Det är bara att ställa sig i en ringlande kö till incheckningsdiskarna. I kön upptäcker jag att en ”grej” har glömts i bilen och blir lite ställd.

Det är bara att gå ur kön och åka bussen tillbaka till bilen. Det är gott om tid men det kanske inte är så ”populärt” i sällskapet.

Det är en bit att gå till parkeringsbussen, då terminal 5 (bussparkeringen) fortfarande är stängd på grund av ombyggnad. Bussen kommer efter någon minut och åker till parkeringen. Kliver av och går sista biten till bilen. Saken är fixad.

Går till busstoppet och ringer ”övriga” resesällskapet för att lugna eventuella utanpå-liggande nerver. Taktiskt är det nog bra att det går några minuter för att svalka eventuella heta känslor samt rensa luften från eventuella starka invektiv.

Når till slut incheckningsdiskarna och sällskapet är ett av de sista som checkar in. Det finns dock fortfarande god tid att hinna få en lunch.

Säkerhetskontrollen går rätt så snabbt, men det har naturligtvis blivit en längre kötid (8-12 minuter) jämfört 10 minuter tidigare (1 minut).

Dags för lunch på en restaurang som sällskapet ofta besöker.
Man har sedan senaste besöket etablerat en mycket modern och teknisk lösning för att beställa och få mat/dryck. Det skall väl skapa ett bättre flöde men oklart är för vem?

Priserna har dock inte förändrats trots en automatiserad beställningsprocess. 199 spänn för en mellanstor ordinär pizza.

Systemet är enligt sällskapets åsikt skit och rekommenderar:
1. Besök inte stället
2. Om ni måste, undvik att beställa pizza.

Det tar låååång tid att få maten. De som beställer burgare får en mycket snabbare betjäning och många som beställt efter sällskapet får sin mat innan sällskapet.

Om de nu har infört ett bra system, så kan de också visa på en skärm hur lång tid det kan ta att få maten. Algoritmen för denna beräkning kan inte vara så svår.
Har börjat i skolan igen och kan skriva den åt dem! Annars kan de kopiera den som finns i säkerhetskontrollen. Är de rädda att kunder inte beställer om tiden är lång? Vilket väljer man – En missnöjd kund som inte kommer tillbaks eller en kund som väljer ett annat alternativ?
Det är naturligtvis lättare för säkerhetskontrollen då alla måste passera!

Det är annars intressant med strategier för försäljning. Deltog i mitt tidigare liv i ett möte där handlare och en bank diskuterade ett gemensamt kundkort och gemensam bonus. Det sprack på grund av att bl.a handlare uttryckte den krassa verkligheten. En handlare vill bara ha in en kund i sin butik, vända upp och ner på kunden och skaka ur alla dennes pengar! Ibland är den nakna verkligheten långt ifrån den drömvärld som vi/jag vill befinna sig i.

Gaten till planet är mittemot restaurangen och reskamraten blir mer och mer stressad när ombordstigningen närmar sig och ingen mat anländer. Maten kommer till slut och det är bara att gå loss på pizzorna. Tyvärr så passar inte vanliga bestick till att skära bitar av denna mycket sega pizzadeg och brutalt våld måste brukas. Stresspåslaget hos ”vissa” bidrar till lite extra kraft för styckningsövningarna.

Det blir en snabblunch med betoning på det första adjektivet.

Det visar sig dock att det fanns tid för en behagligare lunch då det tar en stund att komma på planet innan gaten stänger. Vill dock lämna de sämsta rekommendationerna på denna restaurang.

Sällskapet skulle istället, som det brukar bli, äta i sushirestaurangen Sky City.
Har varit en fröjd de flesta gångerna.

Planet lättar till slut (försenat) och hoppas att
1. Spädbarnet/lite äldre barnen är tysta, dvs inte skriker, hela vägen.
2. Hinner till anslutande flyg i Lissabon.

I dessa tider av sviktande passagerarunderlag fanns det inga passande direktflyg Stockholm – Madeira.

Det ständiga debattämnet angående små barn på publika transporter är känslig och väcker mångas åsikter i frågan. Lämnar detta ämne öppet men kan erkänna att det var mycket störande barnaskrik under resan. Spädbarn kan vara svåra att ”hantera” men några år äldre barn kanske kan ”uppmuntras” att leka tysta leken av sina föräldrar.

Det är förvånansvärt många passagerare på ett ganska stort plan som flyger till Lissabon.

Som uppmuntran till de tidigare lite omtumlande händelserna meddelar kaptenen att vi kommer att landa 20 minuter senare än tidtabellen.

Sällskapet hade enligt resplanen 50 minuter för att byta plan men som nu har minskat till 30 minuter. Får ladda för språngmarsch om vi kommer av planet i tid…….

Det är också stressande att få meddelande från flygpersonalen att ”Vi har påbörjat nedstigningen till Lissabon, Spänn fast säkerhetsbältena”.
Det tar över en halv timme innan planet når landningsbanan. Känns som en evighet då tillgängliga minuter för att byta plan tickar på. Tiden har minskat ytterligare när planet landar.

Det tar en stund att komma av planet och känner ett visst hopp att hinna med nästa plan.
Det skall gå från samma terminal och flygplatsen är inte en av de största/modernaste.

Vid ingången in till terminalen står en man och frågar avstigande om de skall till Funchal.
Meddelar att så är fallet, varvid denne meddelar att vi ska gå 50 meter till nästa gate!

Vid gaten är det en stillastående kö för att gå ombord på planet. Efter en stund meddelas att planet blir försenat! Det skapar ingen ytterligare stress utan mest dålig stämning att den långa resan skall förlängas ytterligare tidsmässigt. Planet kommer till slut iväg 50 minuter försenat.

Resan blir händelselös förutom ett ytterligare mindre barn som med regelbundna tidsintervall meddelar sitt missnöje. Planet är helt fullt och märker att andra resande har svårare att visa sig opåverkade av det lilla barnets röstresurser. Ack ja, vad skall vi göra här i världen angående detta område?

Madeiras flygplats sägs vara utmanande trots att landningsbanan har förlängts för några år sedan.

Dagens landning får rankas som nummer två avseende sällskapets skräckupplevelser avseende flygplan och landningar. Vinden verkar vara stark samt omväxlande och planet kastas åt olika håll både under inflygningen och på landningsbanan.

Piloten är skicklig, har kontroll och inga fysiska missöden. Dock blir det nog ett och annat kvarvarande trauma hos mer känsliga personer. För ett antal år sedan var vi svenskar ”bonniga töntar” som applåderade piloten när han landade på vår tids ”Sällskapsresor”.
Denna gång så upprepas detta spontant och med rätta efter kvällens mycket omtumlande upplevelse. Flygrädda tar nog båt hem efter kvällens upplevelser.

Sällskapet hade tur och fick sitta på sista raden i planet! Varför är det tur frågar sig ni kära läsare? En fördel var ett större avstånd till det skrikande barnet.
Det bästa är att dörren längst bak öppnas och sällskapet är först ut!
Men, inte behöver man väl ha bråttom av planet? Väskorna brukar ta en stund att dyka upp på rullbandet?

Jo, ”resvan” som jag är, vet att det alltid är kö vid disken för att hämta ut hyrbil.
Det brukar alltid vara någon/några beställare som skall krångla med kreditkort, försäkringar, priser, ansvar diskussioner, etc, etc,

Sällskapet är därför ”smarta”! Reskamraten går till bagagebandet och själv sprintar jag till biluthyrningen.

Sedan finns det också nackdelar att sitta på bakersta raden. Toaletterna finns där och ibland får man en röv i ansiktet då folk köar i gången. En andra nackdel är som även sällskapet råkar ut för, är att önskade maträtter i serveringsvagnen är slut.

Jag märker att flygplatsen har moderniserats något jämfört med tidigare resor. Numera är det ett mera tydligt flöde av resenärer som lämnar och kommer.
Det är också förvånansvärt många resande i terminalen fast det är sent på kvällen.
Satsar resebolagen på nattflyg för att pressa kostnader?

Anländer hyrbil disken och där står det några nybörjare. 3 unga polska grabbar krånglar och diskuterar i evighet.

Några ytterligare hyrbil kunder står även framför mig i kön. Det blir en lång kväll?
,
Reskamraten hinner få väskor och komma till uthyrningsdisken långt innan den Polska riksdagen är avslutad.

De Polska ynglingarna försvinner och önskar dem en trevlig semester.

Har turen att de övriga före i kön inte har beställt bil innan, utan vill spontant boka en hyrbil.
Dessa avfärdas snabbt då det inte finns några beställbara bilar på flygplatsen hos detta biluthyrningsföretag.

Har alla nödvändiga saker i ordning och får ganska raskt nycklar och dokument för hyrbilen.

Känner att tröttheten började komma mer och mer då resan redan pågått i 12 timmar.

Sällskapet har lite luddiga minnen angående gångvägen till hyrbil parkeringen.
Har ett minne av att man åker upp en våning och går därifrån via en gång till hissen ner till parkeringen. En viss Polsk riksdag uppstår i sällskapet och ingen part är till sin fördel efter ackumulerad stress och trötthet.

Når till slut parkeringen och hyrbilen är en ganska ny och fin Kia.

Efter de vanliga utmaningarna att lyckas öppna dörrar/bagageutrymme så äntrar sällskapet bilen.

Jag trycker på start och inget händer? Det blinkar till en massa lampor på instrumentbrädan som skall vara förklarande (läs obegripliga).
Söker om nyckel skall stoppas in i någonting men uppfattar startproceduren som ett ”keyless” system.
Prövar att lägga i Drive (fick en automatväxlad bil) och vad händer? Motorn hörs inte men bilen rör sig framåt!

Funderar hur bilen kan vara så tyst medan sällskapet sakta kör till nästa utmaning. Utmaningen är att få upp bommen vid parkeringens utfart. Har fått instruktion att använda ett kort som scannas och bommen går upp.

På instrumentbrädan hänger en lapp/kort med QR-kod och texten ”Scanna mig”.
Försöker flera gånger men bom-djäveln går inte upp. Tänder lampa i bilen och läser hela den mindre texten på kortet. QR-koden är till för att kontakta Hertz!

Letar i bilen och hittar det riktiga passerkortet i handskfacket. Sesam öppnar sig!

Det är mörkt ute men har programmerat in resan till hotellet via Google maps.

Kör försiktigt och det gör en del andra också och som någon anledning beslutar sig att bromsa tvärt framför sällskapets bil. Är alert och undviker att köra in de framförvarande bilarna. Håller mycket stort avstånd till ytterligare ”skumma” bilar med konstiga körsätt.

Når hotellet och lastar ur väskor. Har ringt hotellet innan för att försäkra mig om att det underjordiska parkeringsgaraget framför hotellet är öppet. Har fått ett positivt besked innan.

Har parkerat i garaget tidigare och åker iväg till den bortre infarten. Kör nedför en tillfart och stoppas av en bom. På apparaten bredvid för öppning av bom står det inget om hotellet utan kontaktuppgifter till EuropeCar. Det verkar inte som hotellet inte använder denna parkering längre?

Måste backa uppför för att komma ut från garaget. Det är mycket trixande att backa en helt annan bil och i en aning skum belysning. Lyckas nå marknivån och får köra runt hela parkeringsgaraget och kör ner i nedfarten som ligger närmast hotellets reception.
Det är målade bilar på golvet som visar körriktningen.

När jag kommer ner till själva parkeringsområdet försvinner pilarna på golvet och antar att jag skall köra rakt fram. Fastnar i en återvändsgränd och får backa tillbaka.

Svänger vänster och anländer äntligen till parkeringsrutor för hotellets gäster.
Det är en del bilar men jag hittar en ledig ruta.

Allt detta trixande har tagit en stund och reskamraten undrar var ”f-n” jag har hållit hus.
Förklarar vad som har hänt.

Får information om hotellet av hotellets värd i receptionen och förstår att man har anpassat hotellets affärside för att möta kunderna i den nya ekonomiska verkligheten.
Tycker det är kreativt och imponerande.
Det kan vara lätt att fastna i gamla hjulspår och bli olycklig när kunderna sviker som hotellchefen Basil i tv-serien Fawlty Towers.

Sällskapet kan äntligen slappna av på rummet efter 13 timmars resa med utmaningar, stress och tröttsamt resande. Satsa på direktflyg!
Dagen har tagit mycket på krafterna för mig och undrar om jag ev. håller på att bli gammal?

Båda i sällskapet är uppe i varv trots den sena timmen. Madeira har sin dygnstid en timme efter Sverige.

Klockan är 00:30 då sällskapet beslutar sig att dela på den flaska vin som hotellet bjuder på då sällskapet betraktas som prioriterade gäster?!

Det är inte att rekommendera att dricka vin vid denna sena timme.

Somnar som en klubbad oxe men vaknar med sur mage och en smula förvirrat medvetande påverkat av vinet. Mår inte bra men somnar om efter någon timmes kval.

Nattsömnen blir dålig.

Dag 1 Vandring levada Nova

Vaknar efter en mycket dålig nattsömn. Reskamraten har sovit som en stock och länge.
Vädret är grått men inget regn. Utetemperaturen är utmärkt för oss isbjörnar från norr.
Det går att äta frukost ute.

Det är mycket gäster på hotellet och förvånansvärt många barnfamiljer. Har uppfattat att de i dessa svåra ekonomiska tider är nära konkurs?

Matsalen dämpar ljud dåligt och det låter som i en skolmatsal. Frukostbuffen har devalverats och är mera standard jämfört med tidigare år. T.ex serveras inga ägg/äggrätter, utan man måste gå fram till två kockar och be dem göra en omelett eller steka några ägg.
Detta fungerar naturligtvis inte med så många gäster, så äggomsättningen minskar för hotellet?

Man har ”moderna” kaffeautomater som fixar alla sorters kaffe som en skicklig Barista gör. Skillnaden är dock att hotellets kaffedrycker smakar beskt och dåligt.

Det går naturligtvis att få en bra och rejäl frukost, men anar att nuvarande svårare ekonomiska tider har påverkat.

Hoppas sova bättre den kommande natten. Skall hänga på låset när frukosten öppnar och få chansen till en omelett!

Packar upp resväskan och får alla medförda ting på plats. Jag har valt ut en lagom vandring för dagen, då jag är sliten, trött och höften är stel samt öm. Vandrar ner till garaget och får se hyrbilen i dagsljus.

Får en förklaring till den tysta motorn. Bilen är en Kia Ceed laddhybrid! Den kan köras på både el och bensin! Detta var det ingen som förklarade för sällskapet igår. Bilen är ljudlös då elmotorn går i gång först.

Har aldrig kört en sådan bil och den Suzuki Vitara som sällskapet har som privatbil, är en mild-hybrid vilket väl inte räknas som elbil.

Ser att batteriet för hyrbilen också laddas i nedförsbackarna. Nu borde man kanske kanske tanka el, vilket blir en ny erfarenhet? Bilen kan köras på bara bensin (tror jag). Om så inte är fallet, lär väl sällskapet bli varse detta på någon öde grusväg i bergen?

Sällskapet körde iväg till startplatsen för dagens vandring. Det fordras lite goda nerver att köra på de små och trånga vägarna på ön. Det finns några motorvägar som tar bilister snabbt till olika platser runt ön men åker man av motorvägarna så blir det mera nervkittlande bilfärd.

Sällskapet når startplatsen för vandringen och det är redan en del bilar där. Verkar vara en populär vandring.

Denna tid på året är det vår på Madeira och vandringarna på lägre höjd erbjuder idag en hel del vackra blommande växter. Dagens bilder blir mycket blommor.

Är sliten, trött och har ont i höften. Har svårt att gå jämfört normalt, men värken släpper en del när vandringen har pågått ett tag. Har dock svårt att vandra i trappor och tunnlar som har låg takhöjd. Ibland finns det trappor för att passera vissa ställen och även en och annan tunnel.

Mentalt känns det bra att vandra i denna miljö. Det är vackert, utsikter, blommor och lagom varmt. Det blir också vandring till största delen på mycket plant underlag då höjdskillnaden för levadan är försumbar. Det skall vara lagom så att vattnet rinner.

Mycket vackra blommor blir det.

Når vändpunkten där det finns ett cafe uppe i backen. Skylten till caféet har ändrats. Vid förra besöket stod det att avståndet var 100 meter. Det är missvisande då det nog är höjdskillnaden som är 100 meter! sträckan var ca 700 meter uppför till cafeet.
Det kändes i benen efter vandringen på levadan.

Avstår ett besök denna dag då jag inte är i form och kan inte gå normalt uppför.

Vid byn så har en husägare varit påhittig. Han har hägnat in stora burar som kan uppfattas som fågelburar. Gallren har täckts med presenningar varför Ingen kan se om det finns fåglar eller inte i burarna.

Men ägaren har troligen monterat högtalare och spelar en slinga med en mängd fågelljud.
Fågelljuden har sällskapet aldrig hört på denna ö men troligen på Nya Zeeland. Det är dock trevligt med lite kvitter även om det inte är äkta vara.

Sällskapet vänder och vandrar tillbaka mot bilen. Reskamraten är alltid till sin fördel när det gäller vandringar på släta underlag. Hon får upp en hiskelig fart och får bita ihop lite för att hänga med.

Får om det blir för ”jobbigt”, hitta en vandring med uppförsbackar. Dessa brukar stilla resekamratens vandringseufori.

På slutet skall ovan nämnda tunnel passeras igen och har mycket svårt att röra mig hukande. Tappar balansen och ramlar i stenläggning. Slår i knät, hakan och handen samt ramlar ner i levadans vatten. Det blir lite blodvite men inga allvarligare skador.

Sällskapet når bilen och har som vanligt mycket svårt att baxa in det försvagade benet i bilen. Väl på plats fungerar det att köra. Åker nedför de hisnande trånga gatorna och når helskinnad huvud/motorvägen.

 

I Ribeira Brava som ligger nära det hus sällskapet hyrde vid förra resan finns en större affär för att köpa lite enkel lunch, dryck samt plåster. Hungriga magar medför alltid att en del onödigt slinker ner i varukorgen. Vill inte äta för mycket då middagsbuffen ingår i hotellvistelsen.

Har gjort framsteg på hyrbilen och lyckats ställa in alla sidospeglar samt förstått navigationssystemet. Programmerar in hotellet och det fungerar. Dock är vägvisningen diffus på denna bil jämfört med till exempel. Google maps. Koreanerna är mer avancerade än oss?

Anländer parkeringsgaraget, kör in i rätt infart men bommen till garaget öppnas inte. Finns en knapp att få hjälp och personen säger att nyckelkortet till rummet öppnar bommen. Försöker, men lyckas inte. Personalen öppnar bommen och kan parkera. Får undersöka kortet.

Anländer till rummet och klockan är 15:00. Ingen städning är genomförd. Städerskan knackar på en halv timme senare.

Vädret är skönt i Funchal och det går att sitta och njuta på balkongen. Tyvärr så försvinner solen bakom väggen under sena eftermiddagen.

Tar omedvetet en powernap och vaknar lite piggare efter en stund. Får börja ladda för kvällens middag. Det blir nog inget besök på nattklubben eller sena alkoholhaltiga drycker denna afton.

På senare eftermiddagen hör jag att sällskapet får en familj med små barn som närmaste grannar. Få se om det kommer att finnas något att ”gnälla” om senare? Jag låter bli att göra detta till en ”hangover” och meddelar att jag inte hörde ett minsta knäpp från familjen under kvällen!

Sällskapet har försökt att hålla igen med ätandet på dagen. Hotellets middagsbuffe brukar vara omfattande. Försöker hänga på låset när restaurangen öppnar. Vill inte äta mycket mat sent på kvällen. Inte bra för mage och nattsömn.

Det finns ett antal buffebord och en disk som serverar varma rätter som kött, fisk, varma grönsaker etc.

Varje gäst har valet att antingen äta bara nyttig mat eller späka sig helt fördärvad.

Sällskapet fokuserar på den nyttiga maten även om det slinker ner lite från ost- och efterrättsbuffe bordet.

Matintaget blir mer än normalt, men som tur är det mest nyttiga saker.

Åter på rummet är det lite svårt att hålla ögonen öppna på grund av bristande sömn, en vandring i solen samt en full mage. Kämpar med att titta på en playkanal och en serie sällskapet följt. Serien är ganska seg och amatörer till skådespelare varför det endast blir ett avsnitt denna kväll.

En i sällskapet somnar som en klubbad oxe medan den andre i sällskapet, har lite svårare att komma till ro. Vaknar som vanligt en stund på natten och ligger kvar i sängen för att somna om.
På hemmaplan brukar de olika medlemmarna i sällskapet antingen lägga pussel eller titta på någon serie i play som den andre inte vill se. Följde till exempel säsong 2 av ”Gangs of London”, 8 avsnitt, kontinuerligt brutalt våld och ingen direkt handling. Slutet blev också ett jaså.

Ett intressant område är minnen, som vi snappar upp i våra liv. Har observerat att ljud kan skapa minnen. När jag var aktiv och sprang i skogen, så lyssnade jag på radio/musik.
Ljuden fastnade på något sätt och dök sedan upp igen när jag sprang i ett område och där en viss musik spelades upp vid det förra tillfället.

Sällskapet bodde på detta hotell senast 2012. På natten kommer jag ihåg ett ljud från denna gång. Det är pumpar som aktiveras på natten och dränerar systemet på avlopp! Inget ljud att minnas men det fastnade 2012 och minns det i natt! Kanske ointressant vetande?

Dag 2 Vandring levada dos Cedros

Vaknar på morgonen och känner mig för en gång skull utsövd. Reskamraten vaknar en stund senare. Sällskapet har planerat att vara bland de första gästerna i frukostmatsalen.
Det fungerar bra och beställer som första gäst en omelett vid tillagningsdisken.
Måste be om ursäkt till hotellet. Det finns kokta ägg för den som vill ha.
Dock i en skål vid tillagningsdisken som nog inte alla upptäcker. Tog ett ägg och kan erkänna att det verkade gammalt?

Frukosten innebär samma utmaningar som middagen. Det gäller att välja saker från rätt buffebord om frukosten skall bli hälsorik. Det finns mycket som frestar och säkert är onyttigt gott. Man serverar bl.a. mousserande vin för den som vill ha en ”kickstart” på dagen.
Erbjuder reskamraten denna möjlighet, då jag är registrerad som enda förare av hyrbil och kan därför vara ”fyllechaffis”. Reskamraten avböjer dock denna möjlighet.

Vädret är soligt och inget regn är utlovat. Det är en fördel att starta vandringarna tidigt på denna ö. Förmiddagarna brukar vara soliga och regnet kan dyka upp på eftermiddagar. Dock kan det vara riktigt ösregn dygnet runt om det vill sig illa.

Det gjorde så i samband med en decemberresa till ön ett antal år tillbaka i tiden. Träd blåste omkull, det rasade sten, sand, lera över vägarna, byar blev isolerade. Det regnade så mycket att vattnet samlades upp på sluttningarnas gator och man skulle i princip kunna åka surfbräda på dessa. Den gången kan man säga att vi hade otur med vädret!

Det soliga vädret gör att sällskapet åker upp i bergen för att gå en vandring som inte blev som det var tänkt vid ett tidigare besök på ön. Vandringen genomfördes en gråmulen dag med dimma och det gick inte att se mycket av omgivningarna.
Vandringen innehöll en trappa med några hundra trappsteg (stigning 380 meter). Vandringen var klassificerad som lätt.

Vandringskamraten hade en betydligt sämre fysisk förmåga vid detta tillfälle och fick en rejäl knäck av denna trappa upp till himlen. Hon var också en aning förgrymmad att vandringen klassats som enkel.

Själv hade jag denna gång stora smärtor på grund av skavsår på en lilltå samt en liktorn på samma. Det smärtade fruktansvärt när jag vandrade nedför eller gjorde plötsliga rörelser i sidled.

Tanken var att denna gång nyttja det bättre vädret, se utsikterna samt att vandra rundslingan i motsatt riktning. Detta innebär att i början vandra på landsvägen 2,5 km och stadigt uppför. Sedan vandra över alpängar till högsta punkten och därifrån vandra nedför de nämnda trapporna och avsluta med en lätt levada vandring tillbaka till startpunkten.

Vandring på landsvägen är ansträngande för mig. Jag sackar efter och förstår inte varför.
”Normalt” så brukar reskamraten ”dö” på hemmaplan, när det bär uppför och jag brukar
trots den dåliga höften vandra utan problem. Trots att det går uppför så sackar jag efter hela tiden. Var har resesällskapet fått sin energi ifrån?

Jag gissar att höjden kan påverka prestationen? Detta blev en liknande upplevelse i samband med vandringsresan till Dolomiterna förra sommaren. Man brukar prata om den svåra tredje dagen när det gäller höghöjdsanpassning. Idag rörde sig sällskapet från 1000 meter och upp till 1300 meter.

Min syreupptagningsförmåga har vissa brister/defekter varför jag är kanske extra känslig för den tredje dagen?

Får finna tröst att även reskamraten ledsnar på den kontinuerliga vandringen uppför.
Strax innan man skall svänga av från vägen så dyker det upp en rastplats med bord, bänkar och utsikt. Reskamraten dunsar ner på en bänk och undrar hur långt det är kvar av den ”djävla” vandringen uppför. Kan meddela att det är 300 meter innan sällskapet ska svänga ut på alpängar.

Efter en stunds pustande fortsätter sällskapet och svänger av på en jordig körväg.
På denna höjd så visar sig våren genom att ginsten blommar gult.

Alpängarna erbjuder en helt annan utsikt jämfört med tidigare besök i dimman.
Kor med ganska nyfödda kalvar betar, det växer ceder-träd (tror jag) på ängarna och det är en hel del besökare som promenerar bland träden samt på ängarna. Kalvarna är populära att klappa.

Leden är intressant då den går på en lavaväg.
I samband med ett utbrott från underjorden så har lavan runnit utefter ängen och ytterkanterna har svalnat vartefter. Kanterna ser ut som snödrivor på en vinterväg. Lavan syns inte utan allt är överväxt med ängsgräs.

I den bortre kanten av ängen finns någon form av hus. Vet inte vad det har för funktion men det verkar som folk kommer hit för att besöka området. Detta är högsta punkten och muntrar upp reskamraten med att det fortsatt bär det nedför eller är plant.

Vandrar en bit på landsvägen för att svänga in på leden och strax därefter ta oss an de berömda trapporna. Möts av en skylt att leden är avstängd.

Har tidigare köpt en app som ger all information om Madeiras vandringsleder. Den brukar ge brukar också information om ledens status. I appen finns det ingen information om att den är avstängd. Det är bara att vandra tillbaks eftersom det kan finnas risker med att vandra
om det varit ras eller riskerar att bli ras.

Det är lättare att vandra nedför, men på landsvägen känns det i låren. Märker hur brant det är på vissa ställen och känner lite stolthet att Detta har vi vandrat uppför. Känner också en betydlig skillnad jämfört med den tidigare resan där varje steg var förknippat med starka smärtor i lilltån.

Muttrar att varför det inte fanns en skylt om avstängd led i andra änden som låg nära startpunkten. Ser när vi vandrar nerför att det finns en skylt som meddelar att leden är avstängd! HÄPP!

Sällskapet baxar in sig i bilen och åker nedför en serpentinväg till Ribeira da Janela som ligger på nordvästra delen av ön. Den norra kusten är lite mer spektakulär jämfört den södra. Dock är det mindre sol på öns norra del. Här i nordväst har det också etablerats en hel del remote arbetsplatser. Ön har etablerat en strategi att erbjuda sådana arbetsplatser
och en hel del har nappat på detta. Nackdelen är att det finns för få lediga bostäder.

Ön har under de senaste åren tappat antal invånare då unga söker sig till andra möjligheter, bort från ön. Skulle saker förbli status quo så skulle öns sista invånare släcka ljuset cirka 20-30 år framåt.

Sällskapet når Sao Vicente som ligger ca mitt på norra kusten. Här går öns första längre tunnel rakt genom berget till den södra kusten och Ribeira Brava.

Sällskapet observerade en liten trädgårdsaffär strax norr om Sao Vicente. Stannar för att se om det finns några exotiska frön/växter att ta med hem. Tyvärr är de plantor som erbjuds, för stora att frakta till Sverige så det blir några fröpåsar. Bl.a. Protea frön som jag gett mig f-n på skall gro någon gång. Köper 4 påsar med frön som säkert kostar det fyrdubbla hemma i Sverige jämfört vi betalar idag. 6 Euro för fyra påsar med exotiska växter.

Åker vidare genom tunneln till Ribeira Brava för shopping av en enklare lunch. Som vanligt medför tomma magar att det man inte borde köpa ändå slinker det ner i matkorgen.
Lunchen avnjuts senare i lugn och ro på rummets balkong.

Här är det skönt att vara med utsikt ut över Atlanten, sol, värme och lugn.

Det mulnar på lite framåt den sena eftermiddagen, men nu är vandringen genomförd, så det spelar ingen roll. Får en ide att titta i vandringsappen igen. Tittar på kommentarer avseende dagens avstängda vandring. Den första kommentaren som skrevs i början av januari, meddelar att man också avstod på grund av skylten. Den andra som skrevs i slutet av januari meddelar att man såg lappen, tittade i appen som inte meddelade att leden var avstängd och tog beslutet att vandra leden ändå. Inte fan fanns det några faror eller hinder på leden enligt senaste kommentaren.

Hoppas på bättre leder imorgon.

Ikväll är det brakmiddag igen.

Det verkar vara mer stimmigt eller mer folk på kvällens middag. Får trängas lite grann när man skall hämta rätter från buffeborden. En del verkar ha så bråttom? Är de rädda att maten ska ta slut?

Blev lite missnöjd med maten när jag fick ett grillspett från kocken som stod och stekte. Det såg färdiggrillat ut men när jag vände på en köttbit så var det helt rå förutom ovansidan. Antar att detta kan vara farligt och man kan åka på matförgiftning? Det såg inte aptitligt ut men å andra sidan äter folk råbiff och som skall vara en kvalitetsmat?

Jag var försiktig när jag åt lunchen men reskamraten hade lite svårt att hejda sig. Vi blev därmed lite olika ”mat-stinna” efter middagen.

Dag 3 Vandring Caminho Real

Ännu en natt med ganska bra sömn förutom en vaken-period. DNs korsord fick lösa detta.
Det är ett härligt ljud utanför balkongen. Vågorna brusar och skapar ett lugn. På morgonen kvittrar fåglarna. Undrar om det finns Svenska ”invandrare” som tillbringar vintersäsongen på Madeira? Då kanske man får höra dem igen när de flyttar ”hem” till Sverige.

Använder ”hem” på samma chauvinistiska sätt som Engelsmännen, då de menar att VM-bucklan i fotbollen skall komma ”hem”. Dvs hem till England! Tror inte jag måste vänta lika länge på fåglarna som Engelsmännen på VM-bucklan.

Väderprognosen är som vanligt här nere, skapligt på förmiddagen och risk för regn på eftermiddagen.

 

Har valt ut en vandring som många är mycket positiva till. Den är avstängd, men det brukar den vara vid området närmare Enqumeada. Här är det branta stup ovanför leden och det har ofta rasat ner sten, sand, jord. Den del som sällskapet avser vandra är mera säker.
Det innebär lite stigning också och hoppas att ”tredje dags” effekten har passerat?

Vi kommer som vanligt att hänga vid frukostens öppnande, tillsammans med en del andra äldre! Det är oftast äldre och avancerade vandrare som är först. De avancerade vandrarna vill ha sol i bergen och slipper trängas med ”vanliga” vandrare på bitvis smala stigar längst upp.

Iakttar vad det är för människor som bor på hotellet. Äldre par eller grupper är vanligt. Nutidens pensionärer reser ofta till Madeira med sin blommande skönhet och en del lätta vandringar.

Ser någon barnfamilj och även några ensamma mammor med tonårsbarn.

En grupp Tyskar fångar min uppmärksamhet. De är pratsamma men inte bullriga. Min “fördom” om Tyskar är att de är pratsamma, högljudda och “tar plats”. Gruppen ser ut som en grupp hippies eller kårhusockupanter under tiden 60/70-talet. På denna tid skulle man revoltera med intryck från länder i öst.

Var själv en ungdom av denna tid men ansåg mycket av dessa aktiviteter som flummiga. Poliser skulle ha helskägg och man skulle bo i kollektiv på landet. Det var också mycket att kröka och röka på. Kröken var ganska vanlig bland utövare i min sport. Generellt var problemet ganska omfattande inom idrotten att Systembolaget började med sin kampanj “Spola kröken”.

Goda avsikter förvrängs ofta och blir till något åt det extrema hållet. Då ockuperade man /kårhus enligt öststaters modell och numera stormar man parlament med västliga förebilder.
Tyvärr är det de som ligger längst ner i näringskedjan som får bära skulden medan de som eldar på i toppen är osårbara.

Tvekar om det blir en vandring i bergen enligt plan. Det kommer lite duggregn och vinden är kylig från norr.

Beslutar ändå att försöka och det blir lite av ett äventyr. Resan till vandringenns start är kort enligt kartan men att hitta dit är desto svårare. Efter några kilometer på motorvägen svänger sällskapet av och direkt blir det problem. Bisittande kartläsare hamnar i stark stress då hon har svårigheter att tolka vägvisningen på mobilen.

Det blir också lite extra krydda:
Det är rusningstrafik med emfas på rusning
Vägarna är mycket smala och bilar är parkerade utefter dessa vilket gör att körfältet begränsas till ett
Vägar avstängda/finns inte på grund av vägarbeten.
Skyltar som visar på ”kör annan väg”.

Till slut blir det stopp och sällskapet vet inte var man skall köra för att komma till vandringens startpunkt. Det löser sig till slut genom att följa en skylt ”desvio”/omväg. Via mycket smala vägar nås vägen upp till leden.

Det är bara en bil parkerad vid startplatsen. Parkeringen brukar vara proppfull då denna vandring är populär på grund av sin skönhet. Det är en isande vind och duggregn, varför det får bli långbyxor och vandringsjacka.

Vandringen är rätt så jobbig eller mycket jobbig för sällskapet. Det känns som att denna vandring blir längre och backigare varefter åren går! Det är omväxlande branta stigningar, nedstigningar och hala stenar. Det är lätt att halka eller snubbla.

Utsikterna är fantastiska. Molnen går lågt och skapar ytterligare dramatik i landskapet. Orkar lite bättre idag men det känns fortfarande mer ansträngande än ”normalt”. Kan det vara åldern?

Tar lite bilder men den gamla och tilltufsade kameran som verkar börja ge upp. Får analysera bilderna i lugn och ro. Tar bilder med mobilen för säkerhets skull.

Leden är som sagt avstängd längre fram på grund av ras, men så långt tänker inte sällskapet vandra. Leden går vidare med 100-tals meter stup ovanför och vill inte få något i skallen.

Ginsten blommar gul på ställen där det är sol. Det är tidig vår på denna höjd.

Kommer till skylten som visar leden till Nunnornas dal. Man ser den längst ner i dalens botten när man vandrar. Byn var en av de som blev isolerade i samband med tidigare års nämnda oväder.

Sällskapet kämpar väl i uppförsbackarna tillbaka till startpunkten. Möter fler vandrare som har vaknat senare på morgonen. Det är bra att vara tidig. Man får en parkeringsplats och klarar sig från eftermiddagens regn.

Vädret förändras under vandringen tillbaka och det blir omväxlande riktigt varmt solsken.
Det blir varmt med vandringsjacka.

Når bilen och bilfärden nedför berget blir lite stillsammare även om nerverna sitter utanpå kartläsaren på de smala vägarna. Det är inte längre rusningstid men möten med lokalbussar och sopbilar skapar viss anspänning.

Sällskapet når motorvägen och det känns lite lugnare/tryggare. Svänger av för att göra lite shopping av lunch i det stora shoppingcentret som ligger I sluttningen ovanför Funchal.

Här är det stort utbud men sällskapet håller igen för att orka med kvällens middag.

Färden tillbaka till hotellet går också bra även om vägvisningen vill att sällskapet ska åka på mindre vägar. Dock är de tvåfiliga på ”riktigt” jämfört de i bergen.

Stela och nöjda kan lunch och dryck avnjutas i solen på balkongen. Ett gott dagsverke är genomfört. Hoppas som vanligt på bra väder imorgon.

Middagen är snabbt avklarad. Det är inga sensationer avseende rätterna men det är ganska nyttigt. Det var längesedan jag ätitt så mycket frukt och grönsaker och det är väl bra. På detta sätt blir det inte lika mycket plats för onyttigheter.

Matsalen är som sagt bullrig och en del gäster låter ganska mycket så man sitter inte kvar och kopplar av efter maten.

Dag 4 Vandring levada dos Marocos

Idag blir det sovmorgon. Jag vaknar 07:00 men reskamraten sågar mycket grovt timmer så sällskapet blir nog inte först till frukosten. Få se vad det finns för krafter idag när det är dags att ge sig iväg till vandringarna.

Det finns inte så mycket att göra mer än att äta och glo på de andra gästerna. Prata är omöjligt då reskamraten har nedsatt hörsel och allt, sorl, stolskrap, porslin som klirrar, etc i bakgrunden försvårar möjligheten att höra.

Själv hör jag hyfsat ännu och uppfattar lite “sjungande” språk som norska, finska och framförallt finlandssvenska.

Intressant att höra när storasyster läxar upp lillebror på finlandssvenska.

Ser en finländsk familj vid bordet strax framför och fascineras av mannen i familjen som har SEX glas juice/dryck framför sig. Antingen har han uppfattat att vätskebalansen är viktig i värmen (nåja, värme för en skandinav) eller så har han haft en intensiv “Finsk” afton igår?
Han ser inte så sliten ut så han kanske sköterr vätskebalansen?

Det är lite segt för reskamraten denna morgon. Det blir ett sent beslut vad som skall vandras idag. “Late binding” som man säger i den distanskurs jag går just nu!

Det blir en vandring utan backar idag. Vi har vandrat denna för ett antal år sedan men nu är det dags igen. Enligt den officiella appen jag köpt, slutar etappen vid det “berömda” caféet. “Hangover” tills detta utreds senare!

Fastnar i morgontrafiken och får köa. På bilen framför i kön fungerar ca hälften av de lysen som skall finnas/fungera baktill på bilen. Det värsta är dock att bilen spyr ut fruktansvärt illaluktande avgaser. Antingen kör föraren på något “hemkört” bränsle eller så är motorn helt kass avseende avgasrening. Kanske är det båda som gäller?

Lyckas till slut komma ut på motorvägen. Försöker hålla avstånd och köra enligt hastighetsbegränsningar. Dock är förare på denna ö maniska och gasar som det gäller livet och kastar sig in/ut mellan filerna. Håller avstånd även om alla kör om.

Sällskapet når helskinnade till starten för vandringen. Tyvärr har de parkeringar som fanns förra gången försetts med skyltar, privat och bussparkering. Hittar en liten infart till ett privat planteringsområde och kan lämna bilen där.

Vandringen går i början på betongunderlag. Ibland känns det som att man går igenom de boendes hem då hus/lägenheter är etablerade mitt på Levadan. Levadan kallas för Mimosa-levadan och beror på att just mimosan växer på många ställen utefter Levadan.

Det märks att det regnat mycket på ön. Vattnet strömmar ner intensivt uppifrån bergen. Det blir också blött och lerigt att vandra Levadan där betongen slutar.

Levadan ligger på lägre höjd och här finns det bitvis vackra blommar. I och med att det är djupt in i dalen så kommer inte solen åt på samma sätt som vandringen första dagen. Bergen söder om levadan skymmer också. Annars hade det funnits förutsättningar att det skulle vara lika blomrikt.

Längst inne i klyftorna är det ofta intensivt strömmande vatten som flödar ner från bergen. På ett ställe så har man etablerat någon slags minnesplats med små altare med blommor och ikoner till minne av någon tidigare levande person.

Man har satt ut olika vackra blommor. Ser en avfallshög med vissnande blommor och det känns lite som helgerån att se vackra strelitzia ligga och bli till kompost!

Vandrar vidare i lervällingen och det blir successivt varmare. Solen når upp högre och allt längre in i dalen.

Vi ser väldigt få vandrare på denna etapp som annars är uppskattad av vandrare i sällskapets “ålder”.

Förra gången det begav sig hade det varit ett stort ras och leden var avstängd på ett ställe. Man fick gå ner i dalen och sedan upp på andra sidan för att komma vidare.

Idag är det samma situation men raset är inte lika omfattande. På utvägen så jobbade ett team med att ta bort nedfallna träd och reparera den del som försvunnit av gångstigen. På tillbakavägen var det fixat.

Är lite nervös när man skall passera intensivt rinnande bäckar inne i dalgångarna. Man har anlagt stenar att vandra på för att passera. Är lite rädd att halka och tar det försiktigt. Upplever på tillbakavägen att strömmen av vatten har ökat.

Vid sidan av Levadan har några affärsidkare satt upp stånd för försäljning av frukt. Man tar det man vill ha och stoppar pengarna i en burk. Hoppas det fungerar!

Utsikten mot havet är vacker och man ser regelbundet flygplan som lättar från flygplatsen. Avfärden är oftast inte lika dramatisk som landningen.

Passerar en krök och ser slutmålet – Baren!

Kommenterar att vandringskamratens steg/fart ökar då hon får se oasen. Detta förnekar hon bestämt.

Når baren och här är det mycket bra väder med strålande sol. Beställer kaffe, kaka och dricka till mycket humana priser. Vi är just nu enda gästerna och damen i caféet är en aning kärv. Försöker vara extra trevlig och hoppas det bidrar till att göra hennes dag bättre.

Nu till nämnda “hangover”. Vid det förra tillfället då denna etapp vandrades så var detta ett delmål. Den tidens vandring fortsatte ytterligare 3 kilometer. Naturligtvis kan man göra detta även idag men då blir det strax över 20 km vandring. Sista delen är inte så charmig.

Men, förra gången beställdes något liknande och när sällskapet satt och njöt på samma sätt som denna dag som det ut en herre med en urholkad frukt och ett innehåll av tärnad frukt. Detta bjöd man på helt gratis!. Detta blev ett minne som etsat sig fast hos sällskapet och caféet är ihågkommet på grund av denna händelse.

Den intressanta frågan är om det är samma dam som serverar då och nu?

Det dyker upp lite fler gäster efter en stund. Ett Engelskt par som sällskapet gick förbi kommer och tar sig en fikarast. Damen i sällskapet har garderat sig för att inte få tråkigt och har en stickning med sig. Hon passar på att genomföra ett antal “stygn” eller av det heter.
Senare kommer det bilar med lokala boende som vill ha en fika.

Sällskapet sitter bra i solen med det är dags att ta sig tillbaka. Det går raskare tillbaka med färre stopp för fotografering. Vandringen är helt slät men tiden/längden gör att benen känns stela när sällskapet återkommer till bilen.

På tillbakavägen möter sällskapet fler vandrare som också fattat tycke för denna vandringsled.

Sällskapet når bilen och det blir lite trixande för att vända den och komma iväg.

Sällskapet beslutar att åka ut på den östra udden. Här finns det en plats där man säljer plantor och blomsterlökar. Har köpt dessa artiklar tidigare men det mesta har misslyckats på grund av att de inte grott eller i en del fall haft sjukdomar.

Jag köper ändå några även denna gång, då jag har gett mig den på att lyckas någon gång. På bilderna så är växterna fantastiska.

Artiklarna skulle kosta 14 Euro och hade bara en sedel på 10 och en på femtio. Damen tog tian och sade att det var jämnt! I Sverige hade tian inte räckt till någon enskild artikel.
Hoppas att läkarna/växterna skall gro i Sverige!

På vägen tillbaka har polisen etablerat en kontroll. De tittar mycket skarpt på sällskapet som ser oskyldigt blå ut. Slipper kallas in och bli undersökt.

Trafiken är gles i början med tätnar ju närmare Funchal man kommer. Det gäller att titta i backspegeln och hålla avstånd. Påfarterna till motorvägen är löjliga med noll accelerationssträcka. Det gäller att vara observant ifall någon kastar sig ut.
Det är så mycket trafik att tålamodet ibland brister för de som väntar att köra på motorvägen.

Når hotellet utan några incidenter.

I Funchal är det för ovanlighetens skull sämre väder jämfört där sällskapet varit. Det har regnat och är nu mulet samt kyligt.

Det är tröja som gäller om man vill sitta på balkongen och njuta.

Idag blev det ingen lunch utan bara en kaka/frukt.
Hoppas på bättre aptit vid middagen.

På sena eftermiddagen hör jag att någon går omkring och bankar på dörrar i korridoren. Hör inte vad som sägs och en stund senare så bankas det på vår dörr. Kan knappast vara någon säljare från något larmbolag som springer till och från på vår gata.
I dörröppningen står en “desperat” dam med en vinflaska och en vädjan om en korkskruv. Hon har bankat på ett antal dörrar utan framgång.

Vad ska man säga? Damen är framfusig/törstig/desperat/i fasen förspel/etc. Vet inte vad som kan passa så överlämnar till er kära läsare att tolka situationen. Korkskruv ingår i sällskapets normalutrustning på semestrar, varför vi kan bistå med flasköppnandet.
Damen tackar och försvinner snabbt.

Kvällens middag blir rekord avseende att äta den så snabbt som möjligt. Det var lite påvert med både nyttig och god mat.

Dagens lite längre men släta vandring har tagit på krafterna trots inga backar. Sällskapet försöker att titta på ett avsnitt av serien Cypher men den är så tråkig att klockorna stannar.
Håller ut en stund men sedan däckar sällskapet.

Dag 5 Vandring Porta da Cruz – Boca do Risco

Det verkar vara ett mindre antal gäster vid dagens frukost. Få se om det kommer nya under helgen. Behöver inte trängas vid omelett-beställningen och det blir en ganska lugn frukost.

En familj med en liten son charmar alla. Pojken blir överlycklig när pappa har hämtat en gurkskiva! Barn kan ibland vara anspråkslösa.

Har ett familjeråd om vilken vandring som skall genomföras denna dag. Som vanligt är det utlovat regn på eftermiddagen. Vädret verkar mest lovande på östra sidan av ön.

Sällskapet är lite trötta i benen men chansar på att orka vandra en etapp på nordöstra sidan av ön. Tror att det ska bli vackra utsikter.

Det är lördag vilket innebär mindre trafik. Det är skönt då öborna kör förbaskat aggressivt. Tyvärr verkar det som att hornen växer ut extra nu i helgen och medför ännu högre fart. Har snabbt en mycket otålig bilist bakom när det blir enfiligt och måste desperat köra om så fort det bara går.

Det är också utmaningar då bilister kör på motorvägen på obefintliga påfartssträckor. Man måste in på motorvägen så snabbt som möjligt till vilket pris som helst. Håller avstånd framåt och byter fil men kan inte göra något åt dem som ligger centimeter bakom.

Lyckligtvis blir det inga missöden.

Sällskapet är tidigt ute och det finns gott om plats att parkera vid dagens startpunkt, stranden vid Porta da Cruz. Jag har informerat att det ska bli en rejäl stigning efter en kilometer men den ska tas under fler kilometer jämfört med vandringen på tidigare nämnda väg.
Bergen tornar upp sig i öster och känner en viss osäkerhet om jag har uppfattat ledbeskrivningen rätt.
Vandrar första biten utefter stranden och ser surfare ligga i vattnet och väntar på vågen. Det är ganska lite vågor just nu.

Vid slutet av stranden börjar stigningarna. Måste erkänna att de är brutala. Branta trappor till en början, en liten stunds slät vandring på en levada och så en av de brantaste bilvägar jag någonsin stött på. Sällskapet nästan kryper uppför och skulle inte våga köra en bil i denna backe heller.

 

Stigningen tar hårt på reskamratens krafter. Själv har jag en hyfsat bra dag och tar mig uppför utan att känna att det är alltför utmanande.

Stigningen fortsätter på en bilväg med omväxlande lutning. I öster syns en mycket hög bergskam och vandringskamraten meddelar att om den ska bestigas så vänder hon.
Kollar i vandringsappen och konstaterar att leden kommer att gå nedanför bergskammen.

Vid 300 höjdmeter börjar leden plana ut och allt blir frid och fröjd i sällskapet.
Där vägen slutar och övergår i stig så dyker det upp bilar och minibussar som lastar av vandrare som startar härifrån! De “fuskar” med andra ord allihopa och går inte hela vandringen!

En intressant observation är att sällskapet möter endast ett par under dagen som startar från havsnivån. Dessa är också betydligt yngre än sällskapet. Detsamma gäller också för alla som börjar vandra med start uppe på 300 meter. Alla är betydligt yngre än sällskapet.

Vad skall man eventuellt dra för slutsats av detta? Ja, det vete fan, om det finns någon anledning att göra detta?

Guide Appen har beskrivit att från vägslutet till punkten Boca do Risco bör man vara van vandrare och inte gå när det är vind/fuktigt/halt på den smala stigen. Stigen går på en brant sluttning och den kan inte observeras av den som försöker se den på bergssidan.

Sällskapet börjar vandra på stigen. I början är den bred och slät men längre fram blir den smal, lerig och lutar utåt bergssidan, där det är fritt fall 300 meter ner till havsnivån. Jag måste erkänna att detta klarar inte mina nerver. Är numera klumpig och stel på grund av utsliten höft och vill inte riskera att snubbla till.
Frågar om det är OK att vända tillbaks och vandringskamraten medger att även hon har en obehagskänsla att vandra här.
Vi möter en del vandrare på tillbakavägen och några uppfattar jag inte ens har ordentliga skor utan verkar vara mera på söndagspromenad. Det går säkert bra för dem att vandra men jag/vi vill inte som sagt riskera något.

Möter en tysk vandringsledare som undrar varför vi vänder och erkänner att det är på grund av det hala underlaget. Detta verkar inte bekymra honom och hans grupp. Han tycker att det är synd att vi vänder och missar den angivna slutpunkten.

Berättar att denna punkt besöktes av sällskapet för 1,5 år sedan, då sällskapet vandrade ett annat alternativ och passerade punkten ifråga vid detta tillfälle. Fick därmed godkänt svar av reseledaren som passerade med sin grupp. Man fick dra in magen när man skulle mötas på denna smala stig. Tycker ändå det känns en aning riskabelt att utsätta en grupp för detta.

Kommer tillbaka till säkrare stigar/vägar och kan slappna av. När man vandrar i den andra riktningen och senare nedför, så får man möjlighet att beundra de fantastiska vyer som erbjuds här på den norra kusten. Utsikterna idag blev precis som det var förväntat.

Längst i nordöst skymtar ön Porto Santo som är intressant i sig. Den skall ha 9 km sandstrand medan Madeira har nära 0 meter sandstrand. När sällskapet åkte till Madeira första gången, så var inte Madeira flygplatsens landningsbana förlängd som idag. Planen som lyfte kunde bara ha delvis fyllda tankar och var tvungna att mellanlanda på Porto Santos för påfyllning.

Möter några bilar som forslar upp fler vandrare som skall ”fuskvandra” från 300 meters starten. Möter sedan det enda par som vandrar uppför enligt samma modell som sällskapet har gjort.

Sällskapet blir imponerad av att observera den stigning som vandrades uppför när man ser dessa i ett översiktsperspektiv. De ser mycket jobbiga ut. Den tidigare nämnda backen ser omöjlig ut från ovansidan. Minst svart pist! Sällskapet vandrar nedför mycket försiktigt för att inte tappa fotfästet.

Under dagens vandring har sällskapet observerat skyltar som verkar ange att ett slags tävlingslopp pågår. Ser på skyltarna att det finns två sträckor – 19 respektive 34 km.

Precis när sällskapet är på väg nedför den branta vägen springer en löpare förbi utan att sakta in i nämnda backe. Själv tänker jag att samtliga leder skulle brista om någon i sällskapet skulle göra samma sak!

Ytterligare löpare passerar senare så det verkar vara något lopp på gång.

Fotograferar den ena vackra översiktsvyn efter den andra. Tycker vandringen är en lyckträff avseende utmaning, ansträngning och utsikter. Får dock betala ett pris då låren känns som klubbor när ssällskapet når stranden. Detta uppenbarar sig i de sista trappstegen ned till stranden.

Staplar fram de första stegen på den släta stranden.

Vinden har ökat och det är mer vågor och surfarna har det bra.

Ser några grabbar som håller på att förbereda sig för surfandet och ser skitviktiga ut. De kanske är stjärnor för beundran på denna strand?

Når bilen och dricker det sista vattnet. Lastar av och sällskapet beger sig till ett strandcafé.

Orten är mycket liten och ger ett visst turistigt intryck även om det är i liten skala. Fler besökare/vandrare har dykt upp och tar sig en förmiddags/lunch fika.

Ser ingen starta sin vandring här nere ifrån! Minsann!

Priset på caféet igår och även idag, på ett lite mera turistigt ställe är mycket humana jämfört med Sverige. Tror att det är mellan 1/3 till hälften så billigt.
Madeira är kanske ingen ö för jet-set besökare?

Det finns också en liten mataffär i detta lilla samhälle. Köper lite enkel lunch för att äta på balkongen i hotellet. Det går inte att proppa i sig en lunch när hotellets frukost- och middags buffer ingår.

Färden tillbaka går utan besvär, men irriteras över den hetsiga körstilen att ligga centimeter
bakom sällskapet, trots att det inte går att köra om. När bakomvarande väl kommer om så satsar de så mycket som bilen klarar av och kör vansinnigt fort.
Portugiserna är trevliga när man möter dem öga mot öga, men djävlar när det gäller bilkörning.

Sitter på balkongen och njuter. Ser inga tecken på det utlovade eftermiddagsregnet. Ännu en dag med bättre väder än förväntat.

Jag upptäcker när jag duschar på eftermiddagen att en fästing har bitit sig fast i höger vad. Trodde att man var befriad från denna olägenhet här på Madeira, men det verkar inte vara fallet. Bara hoppas att fästingen inte bär på något “skit”.

Middagen är inte några överraskningar idag heller. Det blir inte nytt rekord avseende snabbaste middagen, men inte långt ifrån. Grönsaksbordet är bra, förrätterna är sådär, varmrätterna är sådär och efterrättsbordet är mycket innehållsrikt, men det mesta förutom ren frukt smakar inte mycket.

Det blir några play serier som Cypher och Grand Design UK senare på kvällen.

Dag 6 Vandring levada do Castelejo

Tidig frukost som vanligt. Berömmer den kvinnliga kocken som gör omeletter. Hon är duktig. Det ser så lätt ut när hon fixar till rätterna. Hon sjunger samtidigt som hon jobbar vilket indikerar att hon trivs på jobbet? Hon verkar uppskatta berömmet.

Dagens vandring är på den norra sidan och en bit upp på bergssidan. Inte så högt utan ca 200 – 300 meter över havet. Resonerar med vandrings-kamraten om vi gått denna vandring tidigare men ingen vet säkert.

Bilfärden är nästan densamma som till gårdagens vandring. Den enda skillnaden idag, är att det bär uppför en bit från motorvägen. Enligt en gammal guidebok skall det finnas ett café vid starten men det är en öde byggnad. Guideboken i pappersformat har några år på nacken,

Vandringen är lätt vad gäller stigningar. Den enda märkbara stigningen är från bilparkeringen ner till levadan via tre trappor. De är dock branta!

Vandringen är som sagt lätt men jag själv känner mig låg idag och höften/låret är stelt samt svagt från gårdagens tuffare vandring.

Låter vandringskamraten ta tyglarna och bestämma vändpunkten. Detta skapar en viss osäkerhet hos henne. Tiger och låter henne “hållas”.

Det är lerigt på levadan efter allt regnande. Denna ö är verkligen fördelaktig för växtligheten med den ständiga leveransen av vatten från bergen. Vattnet kommer delvis via levadorna men också via alla de vattendrag som bildas.

I början av dagens vandring är det mest vildvuxet och inte så mycket blommor. Mycket av de växter/blommor som finns på ön har importerats och tagit över till stor del. Det blir vackert
men känsligt att rubba balansen i naturen.

Vandringskamraten är mycket pigg/alert när det är slät vandring. Låter henne hålla takten. Passerar några vackra små vattenfall längst inne i dalarna och det börjar dyka upp mer och mer hus utefter levadan. Många av husen visar upp fina trädgårdar och många krukor med blommor som står på levadan.

En och annan hund vill visa upp att de bestämmer vid husen. Den mest aggressiva verkar lida av någon åkomma, då denne blir hes i samband med skällandet och verkar få andningssvårigheter. Hunden har återhämtat sig på tillbakavägen och skäller mycket morskt igen.

Idag är sällskapet tidiga och ser inga vandrare förrän efter 4 km. En Tysk grupp skall vandra i motsatt riktning. Vid 4 kilometer blir det fler hus, mycket vackra trädgårdar, vacker utsikt samt en stenlagd levada.

Ungdomar spelar på en inhägnad fotbollsplan och hör periodvis jubel när någon är framgångsrik. Fotbollsplanerna är beroende av höga staket, då det blir mycket lång väg ner för att hämta en bortsparkad boll.

Levadan viker norrut in i en djup dalgång. Det blir brant på sidorna och fallhöjden är hög.
På de flesta ställena finns det räcken, men vissa passager är helt öppna och där gäller det att skärpa sig. En stel och otymplig senior vandrare får bli extra skärpt/försiktig.

Det rinner vatten från bergen och på denna del har levadan en större lutning varför det är bra fart på det forsande vattnet.

Tiger och väntar på beslut när det är dags att vända. Passerar några äldre Engelska vandrare på vägen. På andra sidan dalen forsar ett vattenfall med hög fallhöjd. Det känns lite mäktigt att vandra i denna dal.

Levadan avslutas inne i dalen vid några vattenfall. Det blir dock lite för långt för sällskapet att vandra hela denna sträcka. Det går naturligtvis men innebär senare viss stelhet/trötthet/smärta. Vad är gränsen mellan “träningsläger” och semestervandring? Jag tycker att sällskapet är mycket ambitiösa enligt nuvarande vandringsnivå.

Dags att vända och det går i ganska raskt tempo tillbaka till startpunkten. Plockar några lökar med vita blommor som växer vilt. Växten luktar lök och gissar att det vara Ramslök?

Möter allt fler grupper som kommit igång med sina vandringar. Alla försöker undvika lervällingen på levadan men det är omöjligt. Ju fler som vandrar orsakar att det blir ännu kladdigare. Ser en vit Afrikas lilja och försöker rycka upp en växtdel, men misslyckas då den sitter fast i marken. Måste nog ha en spade för att få upp ett rotskott. Har blå varianter hemma men saknar vita.

Väntar på att vandringskamraten skall “gnöla” då det varit en lång vandring. Inget hörs då hon har fått mycket bättre kondition i samband med pensioneringen. Det svårt att orka/hinna motionera under arbetslivet.

Enda svaghet tecknet är de sista trappstegen från levadan upp till bilen. Måste medge att det är mycket trögt även för mig. Höger lår har inte mycket krafter kvar.

Skorna är leriga och försöker slå bort leran men det är svårt. Ser att sulorna håller på att släppa och får se hur många mil som finns kvar i skorna.

Det blev ju ett ganska abrupt slut på den tidigare resan till Italien när sulan lossnade helt på en vandringssko i samband med en vandring.

Eftermiddagen innehåller inga extravaganta aktiviteter och det blir några minuter inre tankar när huvudet anländer tungt på en kudd i soffan.

Sällskapet stannar vid en bensinmack på vägen för att handla lite lunch, men utbudet är mycket påvert. Det blir bara några bullar och kex. Det går dock att leva på endast frukost och middag på denna resa, då det egentligen är ett något i överkant frossande.

Det får bli ett Beach2023 program vid hemkomsten.

Vädret har varit mycket bra idag och kinderna känns varma.

Middagen är enligt temat Portugisisk afton. Märker inget av detta och undrar vad är det för eventuella rätter som är traditionella!

Det är liknande skåpmat som det brukar vara.

Dag 7 Vandring levada da Ribeira da Janela

Idag är det utlovat dåligt väder. Sällskapet tänker ändå chansa att åka till den nordvästra delen av ön – Porto Moniz och vandra levadan Janela. Har vandrat den en gång tidigare och upplever den som lättvandrad samtidigt även om den inte erbjuder lika fantastiska vyer som andra vandringar.

Fastnar en stund i morgonens rusningstrafik, men det går rätt bra att ta sig ut från Funchal utan speciellt långa kötider. Vädret skall vara mulet och disigt men det är soligt.

Norra sidan är som sagt mer spektakulär med lodräta klippväggar mot havet. Förr i tiden var man tvungen att slingra sig fram på små vägar uppe i bergen och det tog lång tid. Sällskapet åkte lokalbuss runt ön vid sitt första besök. Det tog tid och var spännande på de små vägarna med bråddjupa stup.

Som extra krydda denna gång så tog bussens motor slut mitt uppe i bergen! En ersättningsbuss kom efter ytterligare någon timmes väntan.

Numera går vägarna via tunnlar rätt genom bergen. Restiden har minskat avsevärt.

Vid Porto Moniz svänger sällskapet av huvudvägen och upp mot bergen.

Reskamraten är kartläsare och följer Googles anvisningar. Hon meddelar att enligt vägvisningen ska vi svänga av vänster vid ett vägkors. Är tvivlande men vågar inte ifrågasätta direktiven.

Vägen blir smal och mycket brant. Bilens tappar greppet i den branta backen och slirar på vägbanans stenbeläggning. Vägen fortsätter att vara brant och blir ännu smalare. Jag blir mer och mer nervös av att köra på denna väg men tiger.

Når en skylt som det står enkelriktat. Rund skylt med ett brett horisontellt band. Det står något på Portugisiska som verkar informera att vägen är endast för??????

Vägen övergår till slut i en kostig och då ger även reskamraten upp. Lyckas vända bilen och åker sakta samma väg nedför.

Vid förra besöket hade jag minne av att det var en ganska stor och bra väg till startpunkten för vandringen och där skulle det även finnas en stor parkering.

Återkommer till slut ner till vägen där sällskapet svängde av och fortsätter uppåt på den större vägen. Google accepterar denna väg och ändrar vägvisningen enligt detta vägval.

Inser att detta borde vara det bästa alternativet men google hittade väl en genväg?

Det är inga bekymmer att köra nuvarande väg och når till slut en stor parkering precis enligt det vaga minnet från förra besöket. Sällskapet är tidigar och hittar en parkeringsplats.

Vandrar iväg på levadan som är som en motorväg i början. Den är bred, väl underhållen och vattnet forsar intensivt i fåran.

Första delen går genom en eukalyptusskog och det doftar gott. Leden kantas av massor av Afrikas liljor som tyvärr inte blommar ännu. Denna del av ön erbjuder mycket växtlighet av arterna Afrikas lilja samt hortensia.

Jag känner att kroppen är trött idag och det är segt att vandra trots den lätta vandringen.

Det pågår en del underhållsarbete på leden och de som jobbar är så artiga och vänliga när sällskapet passerar.

Det intensiva vattenflödet i levadan har åstadkommit slitage på kanter som måste repareras. Ras har tagit med sig räcken som skall skydda vid stup och en del av dessa håller på att repareras/ersättas.

Hela denna led är 22 kilometer och innebär vandring genom långa tunnlar. Sällskapet har tänkt att bara vandra till den första tunneln om finns efter 5 km.

Leden är inte för personer med höjdskräck. Det är bitvis lodräta kanter ovanför och under leden. De flesta delarna har skyddsräcken men de finns inte överallt.
De sista kilometrarna blir leden smalare, sämre underhållen och kräver vaksamhet att inte snubbla till.

Det är mycket växtlighet som skymmer så det erbjuds inga utsikter utan man får njuta av floran.

Man imponeras av hur träd och buskar kan klänga sig fast på de lodräta klippväggarna.

Naturen förändras vilket visas enligt ett exempel inne i en floddal. Här finns det en rejäl gjuten stensättning där vattnet tidigare forsat fram men som nu är helt torrlagd.

Det blir mer och mer mörkt då vegetationen tätnar och man kommer längre in i en dal.
Kommer ifatt två franska tjejer som stannat precis där den första tunnel går genom berget. För sällskapet är detta vändpunkten. Tjejerna sätter på sig pannlampor och vandrar vidare in i tunneln.

Sällskapet vänder tillbaka och återigen är det fortsatt skärpning, på den smala delen av vandringen.

Vi möter allt fler vandrare som startat lite senare. Tror att de flesta vänder vid tunneln.

Anländer något sliten till parkeringen där alla parkeringsplatser är upptagna.

Sällskapet byter skor och packar in i bilen. En bil anländer och väntar på att få sällskapets parkeringsplats.

Frågar en extra gång om vägvisningen nedför är enligt den stora vägen. Reskamraten blir stressad av frågan och kollar extra gånger. Det blir rätt väg.

Båda chockas dock av bensinmätaren. Innan sällskapet kom hit så meddelade instrumentbrädan att man kunde köra ytterligare strax över 200 km. Nu meddelar den att bensinen bara räcker strax över 70 km. Vad har hänt?

Reskamraten blir nervös vilket i sig inte finns någon anledning till då bensinen räcker de 50 kilometer som det är till hotellet. Det finns ett antal bensinstationer på vägen.
Detta är ett mysterium och undrar om någon Hybrid-bilägare har ett svar?

Stannar och tankar vid Sao Vicente. Macken drivs av endast en person som både tankar bilar och tar betalt. Trevligt men det tar tid. Alla i sällskapet känner sig trygga när tanken är full och färden går vidare genom tunneln till öns södra sida.

Som vanligt är det disigt och lite duggregn i dalgången där Ribeira Brava ligger. Stannar vid köpcentret för att köpa lite lunch. Poncha är en lokal likör som Portugiserna nyttjar och köper en flaska som souvenir.

Fortsätter färden mot Funchal och efter några kilometer ändras vädret rejält. Det blir ovanligt nog tät dimma, då det på sydsidan nästan alltid är sol.

Dimman lättar närmare Funchal, men det är ingen klar himmel där heller. Vädret brukar som sagt vara bra på sydsidan men dåligt på den norra. Idag hade vi vandring i strålande sol på den nordvästra sidan. Tänk att väderprognoserna alltid ska bli fel!

Det är varmt och eftermiddagen blir softande på balkongen.

Tidvis kommer solen fram. Reskamraten förmanar att jag inte skall ställa glasen så nära bordets kant, då det kan krascha på balkongen stenläggning. Lyckas hålla glaset intakt trots två st eftermiddagsöl. Någon timme senare kraschar reskamraten sitt glas. Häpp!

Kvällens middag tema är “Land”. Har ingen aning vad detta innebär men kanske får vi veta senare?

Dag 8 Vandring Levada Nova och Levada do Moinho

Sällskapet är sega denna morgon. Båda vaknade i natt och åsikterna går isär vem som väckte vem.
Åtta dagars “träningsläger” sätter sina spår även om sällskapet vandrar nästan dagligen på hemmaplan. Själv har jag tappat både benstyrka och kondition nu när höften hindrar att springa.
Vid frukosten ser jag vad jag tror vara en bekant från Torshälla Nyby Bruk. Annars är det någon som liknar personen väldigt mycket. Vi arbetade ihop på ett kallvalsverk där rullar av stål klipptes till avsedda längder.
Det var ett av mina första fasta arbeten och det är en tid att glömma då arbetet var innehållslöst, monotont och urtråkigt . Var inte speciellt framåt avseende jobbsökandet i dessa unga år. Var ganska vilsen i livet efter gymnasieskolans avslutning.
Det ordnade sig ganska bra ändå senare i livet, även om det pressande arbetslivets klimatet satte spår på hälsan. Förr slet arbetare ut sig fysiskt och i “modern” tid gör man det via stress/press. Det måste vara någon form av systemfel när vi inte kan få det bättre avseende vår hälsa varefter världen utvecklas? Det verkar alltid finnas ett system/någon som skall pressa oss maximalt. Detta känns inte utvecklande.
Frukosten klaras av snabbt då ingen i sällskapet har någon speciell aptit.
I dagens “schema” finns ett antal vandringsalternativ, från lite utmanande till lättare.
Sällskapet väljer ett lätt alternativ. Vandringen har genomförts tidigare, men de vattenfall som upplevs är alltid lika imponerande. Den “övre” vandringen är dock påfrestande på nerverna, då det är bråddjupa stup på sidorna.
Det fordras maximalt fokus att vandra på de avsnitt där skyddsräcken saknas. Själv har jag blivit mer och mer osäker då koordination, styrka och stelhet medför ett sämre rörelsemönster och balans. Vill inte kliva fel på grund av att höften/låret viker sig.
Vandringen innehåller begränsad växtlighet avseende blommor trots att dalgången vetter mot söder.

Levada Moinho som går på den lägre nivån är sliten och ojämn. Det går bra att vandra eftersom det inte är några bråddjup på sidorna.
Jag känner ingen energi idag, men gnetar på mot vändpunkten och byter till den övre levadan inne i dalen.

Stannar till vid ett vattenfall som ligger under det mer berömda. Här forsar det intensivt. När det gäller vatten så har ön fått mycket att användas för odlingar under de senaste månaderna. Levadorna är fyllda till brädden och det strömmar intensivt.

Vid vändpunkten finns det en trappa som tar sällskapet upp till den övre levadan. Trappan är inte så lång men tar definitivt på krafterna. Vandringskamraten undrar om man inte borde gå vidare till levadornas slut inne i dalen. Meddelar att mitt minne från detta (2 besök) har visat sig att det finns noll att titta på. I slutet finns bara en dammvägg. Erbjuder att vänta medan vandringskamraten utforskar och får bekräftat att minnet från tidigare stämmer. Hon avböjer denna inbjudan.
På den övre levadan blir det lite mera spänt då den kantas av mycket djupa stup nedanför levadan. Fokus och koncentration måste vara på topp.

Efter några minuters vandring nås det berömda vattenfallet. Här finns det alltid möjlighet till intressanta bilder med kameran. Vattenfallet passeras under det forsande vattnet.

Själva leden är inhuggen under ett massivt klipphäng. På andra sidan av denna dal så tar en längre tunnel vid. Man får använda telefonens ficklampa för att ta sig igenom. Som tur är sällskapet tidiga och slipper möten som brukar uppstå under de mera “rusningstrafiken”.
Får huka ner huvudet vid vissa passager och kommer till andra sidan utan bulor i skallen. Fortsättningsvis så blir det ett flertal passager som inte lämpar sig för personer som lider av svindel. Det uppstår inga incidenter för sällskapet. På några passager erbjuds dusch då vattnet strömmar spontant ner på leden.
Möter allt fler vandrare som går leden från “rätt” håll. Sällskapet går leden motsols för att slippa avsluta med en brant klättring till bilparkeringen.
Möter på slutet ett amerikanskt par där kvinnan just genomlidit passage av det första stupet som är ett av de mindre hisnande. Tröstar henne med att det blir värre! Nåja, så elak är jag inte men mera för att förbereda henne att det kan bli jobbigt.
Plötsligt så tar leden slut. Passerar några hus och viker vänster till bilparkeringen.
Försöker få bort den mesta leran från vandringsskorna, men det lyckas inte speciellt väl. Skorna får kapslas in under hemresan.
Det blir en biltur nedför berget som lyckligtvis inte är så dramatisk som tidigare upplevelser. Stannar vid shoppingcentret vid Ribeira Brava för att köpa lunch. Köandet vid kassorna går sakta då tisdagar? Dagen verkar vara en dag för att storhandla. Det är flera kunder med överfyllda shoppingvagnar. Av någon anledning är även betalningen mycket omständlig.
Fortsätter vidare till hotellet och packar ur allt material som vilat i bakluckans utrymme.
Mycket är som sagt skitigt på grund av det fuktiga vädret. Dock har sällskapet klarat sig nästan helt från regn under denna resa. Detta är bättre än förväntat.
Resten av dagen innebär “softande” samt packning för en något tidigt avfärd hemåt i morgon.
Middagen är enligt italienskt tema med pasta, Ossobucco, såser, etc.
Har ätit så mycket denna vecka att det är svårt att hinna få någon aptit mellan måltiderna.
Städningen är sen idag och jag undrar varför. Kan det vara en omen?
Kanske var det ett omen då nyckelkortet inte längre fungerade när sällskapet återvände till rummet efter middagen. Försöker ett antal gånger men får till slut ge upp och gå ner till receptionen för ett nyladdat kort. Ingen förklaring ges.
Jag har fått information via e-post att incheckningen stänger 09:15 på flygplatsen och gör en plan för att hinna med det som ska fixas på morgonen.
Imorgon bär det hem till Sverige.

Dag 9 Funchal – Eskilstuna

Jag vaknar och det är fortfarande mörkt ute. Packar det sista, checkar ut och kör upp bilen från garaget.

Det är avsevärt mindre trafik denna morgon. Det är skönt med lite trafik när det blir mörkerkörning.

Stannar för att tanka och fyller på tanken med hela 5 liter! Hyrbilen måste återlämnas fulltankad för annars blir det dyrt.

Har fått meddelande att biluthyrningen inte öppnar förrän 07:00 och om man kommer innan kan man lämna bilnyckeln i en brevlåda.

Anländer till parkeringen strax efter 07:00 och det är tomt på personal. Går till kontoret för att lämna nyckel och där står att kontoret öppnar 09:00! Har observerat hur olika det fungerar för världsledande? (herz) biluthyrarnas kontor.

På Madeira fungerar det för det mesta mycket bra jämfört med andra kontor. T.ex. Storbrittanien där vi bara har dåliga erfarenheter och otrevlig personal.

Allt har gått helt felfritt denna morgon och inget har krånglat. Vi är i god tid på flygplatsen. Tar en fika och smörgås och ser att incheckningen öppnar. Går iväg för att ställa oss i kön och det är ingen i kö alls för ekonomiklass! Nytt rekord.

Får till och med betjäning före några som köar i premium klass incheckning.

Blir inte topsad i säkerhetskontrollen denna gång, men det blir reskamraten för ovanlighetens skull. Själv brukar jag inte se ut enligt min bästa sida på morgnarna.Brukar se ut som ett typfall att drogtesta!

Hittar inte favorit whiskyn i shoppen. Får chansa om det eventuellt finns i Lissabon om tiden ges.

Hittar en perfekt plats att vänta. Delvis avskilt, utsikt över solnedgången och havet. Ser också ned till biluthyrningen och observerar att någon tagit hand om bilen trots att de inte öppnar förrän 09:00. Får ett kvitto via mail att allt har debiterats enligt avtal och inga extra kostnader har uppstått. Hoppas att man inte hittar någon repa vid en noggrannare inspektion senare.

Hoppas att min nuvarande tur ska fortsätta! Men!

Får meddelande att flyget är 15 minuter försenat.

Får meddelande att flyget är 30 minuter försenat.

Sällskapet har 65 minuter för byte av flyg i Lissabon. Får se hur mycket är kvar när planet landar i Lissabon?

Flygtiden är ganska kort till Lissabon – 80 minuter. Landar försenat och landar ute på plattan. Detta innebär buss till terminalen. Några passagerare har inte bråttom av planet och en yngling måste rusa på planet för att hitta något som glömts kvar. Det är bara att stå och vänta på att bussen ska åka någon gång.

Några av passagerarna ska med ett flyg till Frankfurt och dessa körs med en separat buss till sin flight.

Bussen rör sig äntligen. När bussen kommer till ett vägkors så känns det som tar en väg ner på stan! Tänker att denna landningsplats ligger långt från huvudterminalen?
Minuterna tickar och bussen bara kör och kör.

Bussen når till slut en avstigningsplats och vandrar trappor upp till terminalbyggnaden. Vid ingången står det en person som ger upplysning vilka gater som gäller för anslutande flyg. Avståndet blir inte bara några steg som vid resan till Madeira, men det blir ett rimligt avstånd. Enligt tidsschemat skulle boarding till anslutet flyg börjat för mer än trettio minuter sedan men när sällskapet ankommer gate så har ingen ännu fått gå ombord.

Det ordnade sig till slut.

Blir dock nervös på alla som på något sätt måste krångla vi visandet av boardingkort. Samma personer blockerar effektivt gången innan de lyckas sätta sig. Sölkorvarna är äldre och verkar var från något slags förbund. Då brukar det bli omständigt och diskussioner!

Kommer på plats och sällskapet får sitta längst in. Nu startar den 4 timmar långa resan till Stockholm.

Inga skrikande barn idag! Däremot en pappa som verkar hela tiden ha skitviktiga erfarenheter och verkar vilja ha sin röst hörd. Vet inte vem om någon lyssnar.

Han är enligt min erfarenhet en person som aldrig skulle ge sig i en diskussion och alltid ska ha sista ordet.

Resan till Arlanda är lite dryg. Försöker när det är molnfritt orientera mig var vi befinner oss. Känner igen den belgiska och holländska kusten och senare de Frisiska öarna. På slutet av resan kan Vänern identifieras. Sista biten är låga moln och man ser inget förrän vi kommer ner under dessa. Inflygningen verkar ske från annat håll än ”normalt”. Man ser mer av de samhällen som ligger utefter E4 Norr Stockholm.
Hade tänkt att köra hem över Stockholm men ser uppifrån planet att det är kilometerlånga köer. Det verkar ha skett en olycka. Detta bekräftas när jag kan slå på telefonen i terminalen och kollar vägvisning i Google Maps. Restiden anges till 12 timmar om man väljer att åka över Stockholm!

Planet landar enligt tidtabellen och sista utmaningen är att få bagaget som brukar ta en evighet på Arlanda.

Får vänta en stund men plötsligt händer det!!!!!
Min väska kommer först och reskamratens tvåa!!

Dag att köpa en trisslott?

Bilkörningen hem går utan problem då vägarna är fria från snödrivor.

Så var denna resa slut!