Umeå tur och retur – vilket resealternativ är bäst? 

Avståndet mellan Eskilstuna och Umeå är cirka 67 mil och det finns flera olika sätt att resa mellan orterna. Vilket alternativ är egentligen bäst?

I detta dokument listar jag de olika resealternativen och delar med mig av mina erfarenheter av dem. Större delen av beskrivningen handlar dock om det mest ambitiösa alternativet.

Provade resealternativ

Under åren har jag provat att resa mellan Eskilstuna och Umeå med bil, tåg och flyg. Här följer en kort sammanfattning av mina erfarenheter av de olika alternativen.

Bil

Detta har varit det alternativ som jag använt mest.

Fördelar

• Det billigaste alternativet om man endast räknar drivmedelskostnaden.
• Full frihet att själv bestämma när man vill rasta, köra vidare eller övernatta.
• Stor frihet på plats eftersom man inte blir beroende av lokala transporter.
• När resan fått ta lite längre tid har vi haft trevliga hotellövernattningar, bland annat i Mellanfjärden och vid Höga Kusten-bron.
• Jag har däremot ännu inte hittat något riktigt bra lunchställe längs vägen.

Nackdelar

• Att köra 67 mil är tröttande och det brukar ta en dag att återhämta sig.
• Bilresor innebär alltid en större risk än andra transportsätt.
• Trafiken kan vara besvärlig på vissa vägavsnitt:
  • Gävle–Söderhamn: 2+1-väg där trafiken blir ryckig när det är mycket bilar.
  • Nordanstigs kommun: smal väg där det ofta bildas långa köer.
  • Härnösands kommun: även här förekommer det ofta köer.
  • Örnsköldsvik: köer uppstår lätt eftersom E4:an går rakt genom staden.
• Att ladda elbil bjuder tyvärr fortfarande på en del överraskningar. Det är inte ovanligt att appar eller laddstationer strular.
• Jag undviker helst detta alternativ vintertid på grund av halka och svåra vägförhållanden.

Tåg

Detta har varit det alternativ som jag använt minst.

Fördelar

• Bekvämt. Man kan göra mycket annat under resan, det finns möjlighet att köpa mat och kaffe, och man kan röra på sig.

Nackdelar

• Förseningar är ganska vanliga, vilket är extra besvärligt när man måste byta tåg.
• Den längsta restiden av alla alternativ. Om man dessutom behöver längre bytestider blir resan ännu längre.
• Många resenärer har tyvärr dåliga mobilvanor. Högljudda samtal och högtalartelefon gör resan mindre trivsam. Det fungerar betydligt bättre i de tysta vagnarna.
• Man blir beroende av lokala transporter i Umeå.

Flyg

Detta är det snabbaste alternativet.

Fördelar

• Mycket kort restid mellan Arlanda och Umeå.
• Man kan äta frukost på flygplatsen, både före avresan och efter ankomsten.

Nackdelar

• Transporten mellan Eskilstuna och Arlanda samt parkeringen tillkommer. Att åka tåg till Arlanda är dyrare men kan vara ett säkrare alternativ vintertid.
• Det finns flera moment på flygplatsen som tar tid, exempelvis transferbuss från parkeringen, säkerhetskontroll och ibland långa köer.
• Det är ganska trångt att sitta i flygkabinen.
• Man blir beroende av lokala transporter i Umeå.

Bil och färja

Detta alternativ tar längre tid men är tänkt att vara mer av en upplevelse än bara en transport. Nedan beskriver jag mina erfarenheter från denna resa.

Resan

Anledningen till den här resan är, förutom att träffa delar av familjen, något som framgår av bilden nedan.

Resan upp till Umeå gjordes med bil och de flesta av bilresans för- och nackdelar kunde bockas av.

Förra året bytte jag till elbil av flera olika skäl. Ett av dem är att jag, trots min höga ålder, gärna vill vara en del av den nya tekniken. Samtidigt blir jag ofta besviken över hur krångligt det fortfarande kan vara att ladda bilen. Jag vill helst använda en app, men det händer alltför ofta att något inte fungerar som det ska.

Hemresan blir däremot något helt annat:

• Bilresa Umeå–Holmsund
• Färja från Holmsund till Vasa i Finland
• Bilresa Vasa–Åbo
• Övernattning i Åbo
• Färja från Åbo till Stockholm
• Bilresa Stockholm – Eskilstuna   

Dag 1 – Umeå–Åbo

Umeå – Pori

Det blir en tidig morgon då färjan avgår från Holmsund klockan 08.00 och man ska vara på plats senast en timme före avgång. Vädret är grått och regnigt.

Sällskapet är bland de första på plats och tänker att om man är först ombord så kommer man också först av båten. Gissa om det stämmer!

Båten är liten men har det nödvändigaste: lekrum, butik, cafeteria och restaurang. Man kan även uppgradera till en bekvämare och mer avskild lounge. Det är rent och utbudet är helt okej. Jag kan tänka mig att det blir betydligt stökigare under högsäsongen. Idag är det däremot lugnt.

Överfarten till Vasa tar cirka tre och en halv timme och bjuder mest på öppet hav. Har man inget emot sällskapsspel är det ett bra sätt att fördriva tiden.

När båten väl lägger till visar det sig att den som körde ombord först också kommer av bland de sista. Avkörningen stannar upp flera gånger och luften blir snabbt hemsk. Fossilbilarna, som fortfarande dominerar, spyr ut avgaser i det begränsade utrymmet. Fläktarna går, men de hjälper inte särskilt mycket.

För att ta sig vidare måste man köra genom centrala Vasa. Det blir köer och stopp vid flera trafikljus.

Kontrasten blir stor när man lämnar staden och kommer ut på motorvägen mot Jyväskylä där hastighetsgränsen är 120 km/tim. Glädjen blir dock kortvarig. Några vägarbeten bromsar upp trafiken och ganska snart måste man svänga av mot riksvägen i riktning mot Pori.

Vägen mot Pori håller god standard och har för det mesta hastighetsbegränsningen 100 km/tim. Bara några enstaka samhällen passeras där hastigheten sänks till 80 km/tim.

Vägen är mycket rak, landskapet känns öde och sevärdheterna verkar vara få. Några vägarbeten med tillfälliga trafikljus stör flytet, men annars finns det egentligen inget att klaga på.

Det finns nästan inga rastställen längs vägen, förutom en stängd bensinstation vid infarten till Närpes. Först när man närmar sig Pori dyker det upp lite mer civilisation och några rastplatser. Vill man ha storslagna vyer från bilfönstret får man nog leta någon annanstans, men trafiken är gles och körningen går smidigt.

Sällskapet planerar att stanna i Pori för att äta lunch och ladda bilen. Staden känns ganska stor och det blir många rondeller innan vi hittar fram till laddstationen.

Nästa avsnitt är kanske mest intressant för den som funderar på att köra elbil på längre resor.

Laddningen

Vi har bara gjort två längre resor där vi behövt använda publika laddstationer. Hemma är laddningen både enkel och prisvärd.

På båda resorna har det däremot uppstått problem. Ibland fungerar allt precis som det ska, men ibland fungerar ingenting alls.

Beror det på att jag är en gammal teknikokunnig gubbe? Nja, det tror jag faktiskt inte. Samtidigt börjar jag bli så gammal att jag kanske inte längre är rätt person att avgöra det själv.

Jag tycker om ny teknik och vill gärna ta del av de möjligheter den ger. En anledning till att jag köpte elbil var just att få följa den tekniska utvecklingen och samtidigt bidra till en bättre miljö. För att förstå tekniken bättre har jag de senaste åren läst högskolekurser inom IT och studerar just nu till webbmaster.

Jag tycker ändå att laddapparna kan bli betydligt bättre ur användarsynpunkt. Själva tekniken är komplicerad med bilens elektronik, kommunikationen mellan bil, app, laddoperatör och betalningssystem. Dessutom kan apparna ha egna buggar. Trots komplexiteten borde lösningarna vara betydligt mer tillförlitliga om elbilen ska kännas trygg även på längre resor.

Idag blev det en sådan dag då ingenting ville fungera.

Jag gjorde precis som man ska. Anslöt kabeln, valde laddstation i appen och tryckte på Ladda. Laddaren funderade länge och avslutade sedan med ett kort felmeddelande – utan någon förklaring.

Frustrationen steg snabbt. Vi måste ladda bilen för att kunna ta oss vidare till Åbo.

Vi försökte tre gånger med samma resultat. Sedan flyttade vi bilen till en annan laddare, men fick exakt samma fel där också.

Jag ringde supporten. Först fick jag välja språk. Jag valde engelska men möttes i stället av norska. Sedan följde några minuters väntan med en musik som nog kan beskrivas som ett straff. Ingen svarade.

Svenska politiker och myndigheter diskuterar just nu krav på att företag ska erbjuda riktiga supportfunktioner. Jag hoppas verkligen att det blir verklighet, för detta känns som ett ganska tydligt exempel på varför det behövs.

Stressnivån började stiga. Jag hann till och med se framför mig hur jag skulle få ringa efter bärgning och åka hela vägen hem.

Jag sökte därför efter andra laddstationer i appen och hittade en vid ett hamburgerställe. Där gick det inte heller att starta laddningen med min vanliga app, trots att stationen fanns med i listan.

Då började nästa kapitel.

• Ladda ner operatörens egen app.
• Installera.
• Registrera konto.
• Registrera betalningskort.
• Försöka igen.
• Felmeddelande.
• Registrera betalningskortet en gång till.
• Sedan ett nytt försök.
• Plötsligt började bilen ladda.

Jag är fortfarande inte säker på vad som egentligen löste problemet. Behövde jag godkänna något i den första appen? Eller hade något helt enkelt vaknat till liv?

Oavsett vilket föll en stor sten från mitt bröst.

Jag hade nu lagt mellan en och en och en halv timme på något som borde ha tagit två minuter. Den tiden hade vi hellre använt till en lugn lunch.

Ska det verkligen behöva vara så här? Ska slumpen avgöra om man lyckas ladda eller inte?

Jag inser att jag nog måste ha appar från de flesta större laddoperatörerna installerade i telefonen. Inte för att jag vill – utan för att ha reservlösningar när den första inte fungerar.

Till slut kunde sällskapet gå in på hamburgerrestaurangen och njuta av en riktigt nyttig och kulinarisk lunch.

Läs gärna den meningen med en stor portion ironi.

Ganska snart fick jag dessutom ett meddelande om att laddoperatören nu började ta ut en minuttaxa utöver elpriset. Det var bara att acceptera ännu en oväntad kostnad.

Till slut kunde vi fortsätta mot Åbo, något efter tidsplanen.

Pori – Åbo

Några kilometer utanför Pori kommer man ut på motorväg, men den lämnar vi snart för en riksväg som är lite krokigare men ändå tillåter 100 km/tim, förutom genom samhällen och korsningar.

Landskapet känns fortfarande glest befolkat, men små samhällen dyker upp lite oftare. Den sista biten in mot Åbo går åter på motorväg ända fram till stadens centrala delar.

Väl framme checkar sällskapet in på hotellet och parkerar bilen i ett garage med ovanligt små parkeringsplatser och stora betongpelare som verkar stå där enbart för att ge bilägare dåligt självförtroende. Jag kör försiktigt och bilens kameror visar sig vara ett mycket bra stöd.

Rummen är rymliga och trivsamma.

Jag känner att både kropp och huvud behöver varva ner efter dagens äventyr och ger mig därför direkt ut på en joggingtur över Åbos kullar. Vädret har blivit fint och många människor promenerar omkring i de centrala delarna. Resten av sällskapet rekommenderas under tiden ett glas vin i hotellbaren.

Efter kvällens aktiviteter är alla nöjda och glada. Dagen bjöd på en tidig start, ett litet teknikäventyr och många mil bakom ratten. När det väl var dags att sova somnade vi snabbt – helt ovaggade.

Imorgon väntar en betydligt lugnare dag med sightseeing och upptäckter i Åbo.

Dag 2 – Upptäckter i Åbo

Sällskapet vaknar efter en god natts sömn, något som verkligen behövdes efter gårdagens utmaningar. Dottern planerar en löp- och promenadrunda före frukost, medan de äldre i sällskapet styr stegen mot hotellets gym.

Gymmet är inte särskilt stort och utbudet av maskiner är ganska begränsat, men det som finns räcker gott för att trötta ut åldringarna.

Efter morgonens olika aktiviteter sammanstrålar hela sällskapet i frukostmatsalen. Där är det livligt och välbesökt, men vi lyckas hitta ett bord lite vid sidan av, där vi slipper ha ett ständigt flöde av hungriga gäster passerande intill.

Frukostbuffén håller mycket hög klass. En mycket energisk ung kvinna serverar kaffe vid borden och röjer undan disk och rester i ett imponerande tempo. Det är alltid trevligt att se unga människor ta sitt arbete på allvar – dessutom med ett leende på läpparna. All heder åt henne!

Det finns mycket gott att välja på, men berättaren håller sig mest till det nyttiga. Övriga i sällskapet verkar däremot lyssna mer på den så kallade gotte-tarmen.

Efter frukosten väntar en promenad längs Aura å som rinner genom Åbo. Längs kajerna ligger mängder av restauranger och caféer, och lite senare på dagen fylls området av flanörer. Det märks att detta är en mycket populär plats att vistas på.

Dagen ska bli varm, men just nu känns luften sval och behaglig.

Promenaden går vidare till Åbo stadsbibliotek, en byggnad med mycket tilltalande arkitektur. Här har man lyckats kombinera det gamla och det moderna på ett smakfullt sätt, och miljön känns både inbjudande och harmonisk.

Dottern, som gärna läser fantasy, upptäcker snabbt att biblioteket har ett imponerande utbud inom just den genren.

Efter biblioteksbesöket vandrar sällskapet vidare till Salutorget mitt i staden. Här finns ett stort utbud av råvaror, blommor och små trevliga caféer.

Nästa stopp blir ett besök på ett apotek för att köpa plåster till min partners fingrar. Hon fick nämligen erfara att dotterns japanska kökskniv – inköpt under en resa i Japan – inte är något man handskas med utan största respekt. Partnern är visserligen ingen novis i köket, men den japanska kniven visade sig vara en värdig motståndare. Som tur var blev skadorna ytliga och fingertopparna kunde räddas.

Därefter går vi vidare till Saluhallen, där de äldre i sällskapet åt lunch vid ett tidigare besök i Åbo. Dagens fisk är fortfarande favoriten. Förutom fisk finns mat från flera olika länder att välja mellan. Det är fortfarande ganska tidigt på dagen och glest med besökare, men det kommer att förändras framåt lunchtid.

När klockan närmar sig 11.00 återvänder sällskapet till hotellets garage för att köra vidare till Åbo botaniska trädgård.

Trädgården är väl värd ett besök. Här finns många vackra och intressanta växter att både studera och dofta på. Det finns även en japansk trädgård. Ambitionen har uppenbarligen varit hög, men resultatet känns kanske något blygsamt.

Dottern hittar dessutom en bergssluttning med pioner och rhododendron. Inget blommar vid den här tiden på året, men det måste vara en fantastisk syn under våren och försommaren.

Nästa stopp blir en skulpturpark med betongskulpturer. Konstnärlig kreativitet kan verkligen ta sig många och ibland ganska säregna uttryck.

Vi återvänder sedan till växthusen vid entrén och sjunker ner vid ett bord i skuggan med kaffe och läsk. Temperaturen har stigit ordentligt när solen nu skiner från en klarblå himmel. Det blir en välbehövlig stunds avkoppling.

Tillbaka vid hotellet parkeras bilen ännu en gång och sällskapet promenerar därefter till Saluhallen för dagens lunch. Nu är det betydligt fler gäster än tidigare under dagen.

I sista stund bestämmer sig dottern för en fransk rätt medan vi andra väljer bland dagens fiskrätter.

Fiskrätterna har varit mycket goda vid tidigare besök, men den här gången blev det inte riktigt fullträff. Partnerns fisksoppa var mycket god, medan min fiskrätt tyvärr föll lite på en ganska smaklös sås. Dottern däremot var mycket nöjd med sitt franska val.

Efter lunchen, med mätta magar, varmt väder och något trötta ben, bestämmer sig sällskapet för att återvända till hotellet. Där väntar några omgångar sällskapsspel i baren, och för den som känner för det även ett glas vin.

Spelet blev ovanligt spännande och kanske bidrog även värmen till att några deltagare nöjde sig med en enda omgång innan behovet av en liten vilopaus gjorde sig påmint.

Jag har inte full kontroll över övriga deltagares aktiviteter, men på det rum där två av oss är inkvarterade råder för tillfället ett påfallande lugn. Det enda som hörs är det stillsamma knappandet på författarens dator.

Vi får väl se om dagen bjuder på fler äventyr innan kvällen tar över.

Dag 3 – Åbo turistupplevelser

Morgonen börjar med ett löppass i grönområdet runt Nurmi stadion. Kroppen tar en stund på sig att vakna, men det går bättre än förväntat. Det känns skönt att ha klarat av dagens träning och sedan kunna koppla av resten av dagen.

Sällskapet har bokat en guidad båttur på Aura å. Det känns som ett bra sätt att starta dagen.

Många gäster lämnade hotellet igår och frukostbuffén hade krympt något. Utbudet var detsamma, men det blev lite trängre runt bufféborden. Idag arbetade inte den energiska unga kvinnan som serverade kaffe och plockade undan disk dagen innan.

I stället var det annan personal. De gjorde sitt arbete utan anmärkning, men de gav inte samma positiva utstrålning och energi som gårdagens servitris.

Det där med arbetsglädje är egentligen ganska intressant. Många verkar tappa en del av sin gnista efter några år på samma arbetsplats eller med samma arbetsuppgifter. Det känns lite sorgligt. Livet borde väl bli roligare om man lyckas behålla arbetsglädjen under hela yrkeslivet? Eftersom man bara lever en gång borde man försöka göra det bästa även av de år man tillbringar på jobbet. Kanske borde fler våga byta arbetsuppgifter eller rent av arbete när glädjen börjar försvinna?

Vi hinner spela en omgång sällskapsspel innan båten avgår klockan 11.00. Jag får storstryk eftersom de övriga i sällskapet lyckas blockera nästan alla mina försök att vinna.

Livet är hårt.

Båten avgår från kajen vid det gamla apoteksmuseet. Det känns skönt att bara slå sig ner och låta guiden berätta medan man tittar på omgivningarna.

Det enda störande är att båtföraren sitter och pratar med några passagerare under stora delar av turen. Ibland blir det svårt att höra informationen från högtalarna.

Dessutom sitter han ofta vänd bakåt mot passagerarna i stället för framåt. Visserligen är farleden inte särskilt komplicerad, men det känns ändå inte helt professionellt.

Jag frågar övriga i sällskapet om det skulle vara okej om jag satt bakåtvänd och småpratade när jag kör bil.

Mitt skämt passerar helt utan kommentarer.

Båtturen bjuder inte på några spektakulära vyer och båten vänder vid ett tidigare småbåtsvarv på Runsala. Stadens historia känns på många sätt bekant. Varvsindustrin har blomstrat för att sedan minska eller försvinna. Industrier har kommit och gått. Staden har bombats under de moderna krigen och sjöfarten har förändrats från handel och industri till dagens färjetrafik mellan Finland och Sverige med taxfree, kryssningar och smörgåsbord.

Åbo är däremot en mycket gammal stad med ett välkänt universitet. Universitetet har funnits länge och studentlivet sätter fortfarande en tydlig prägel på staden.

Det kanske mest speciella inslaget är ändå den lilla färjan som transporterar fotgängare och cyklister över Aura å. Det finns ingen bro just där behovet verkar vara som störst. Färjan går bara en mycket kort sträcka och skulle nog kunna vara en kandidat till rekordboken över världens kortaste färjelinje.

När vi kommer tillbaka till land har temperaturen stigit ordentligt. Vi tar en sväng till en sportaffär för några inköp och fortsätter sedan till Saluhallen för lunch.

Idag blir det japanskt. Dottern väljer skål med något japanskt i, partnern sushi och jag beställer ramen.

Det känns dock nästan som att sitta i en bastu inne i Saluhallen. Jag äter ovanligt snabbt för att komma ut i skuggan och få lite svalkande vind.

Ramen smakar bra, men innehållet känns ganska lokalt anpassat. Flera ingredienser som man normalt förknippar med en klassisk ramen saknas.

Nästa stopp blir hotellet för en kort vila och för att ladda telefonen – och kanske även batterierna hos resenärerna.

Banksy har en utställning här i Åbo. Eller rättare sagt – någon arrangerar en utställning med Banksys verk och historia. När det gäller Banksy är gränserna ibland lite otydliga eftersom konstnären valt att förbli anonym.

Utställningen ligger ungefär 1,8 kilometer bort och sällskapet bestämmer sig för att promenera dit trots värmen. Den ligger på andra sidan Aura å, vilket innebär att vi får åka med den lilla färjan som vi tidigare spanat in. Det blir en lite annorlunda men trevlig upplevelse.

Vi har tur när vi kommer fram. Tidigare under dagen har det varit fullbokat, men nu kan vi gå in direkt. Det hade känts snopet att behöva vänta en timme eller vända tillbaka.

Konst har aldrig varit ett av mina största intressen. Jag har ibland svårt att känna den där starka upplevelsen som många andra verkar få. Banksy är däremot annorlunda. Hans verk innehåller ofta humor, ironi och samhällskritik, och dessutom dyker de upp på de mest oväntade platser.

Det som berör mig mest är bilderna från det krigshärjade Ukraina, där Banksy skapat konst bland sönderbombade byggnader. Det är svårt att inte känna starka känslor inför det lidande som Rysslands angrepp orsakat. Jag hoppas innerligt att Ukraina, med stöd från omvärlden, får möjlighet att försvara sig och återta sin frihet.

Det finns flera verk i utställningen som verkligen berör. Tyvärr är det också mycket varmt i lokalen, och efter en stund känns det som om värmen suger musten ur besökarna.

På vägen tillbaka mot hotellet känner hela sällskapet ett akut behov av något kallt att dricka. Precis intill färjan ligger – mycket strategiskt – både en restaurang och en glasskiosk.

Glass och kalla drycker införskaffas.

Det visar sig vara precis vad som behövs. Lite skugga, en lätt bris och något kallt i handen kan ibland göra underverk.

Vi fortsätter promenaden längs Aura å tillbaka mot hotellet. Området sjuder av liv. Människor promenerar, cyklar och njuter av sommarvädret. Ibland uppstår det små incidenter när gångtrafikanter och cyklister försöker samsas om samma utrymme, men det verkar höra till.

Tillbaka på hotellet blir det lite vila och personlig omvårdnad.

Dottern har lovat att först vila en stund och sedan ge sig ut på en löprunda.

Vi får se om löftet håller.

Det gjorde det.

Dottern gav sig ut och sprang, precis som utlovat. Kvällen avslutades med ännu en omgång sällskapsspel och, för den som önskade, ett glas vin.

Imorgon väntar hemresan till Sverige.

Hemresan Åbo – Eskilstuna

Färjan till Stockholm avgår tidigt på morgonen, så det blir frukost så snart restaurangen öppnar.

Innan vi lämnar hotellrummet går jag noggrant igenom att allt är med och att inget glömts kvar. Jag känner mig ganska nöjd över min noggranna kontroll.

Körvägen till färjan är kort, bara några kilometer. Däremot blir det en liten extra sightseeing då skyltningen är något oklar och vi hamnar vid terminalen för passagerare utan bil.

Föraren i baksätet upptäcker skylten som visar rätt infart – men först när vi redan har kört förbi.

Därmed blev det ett extra besök vid personterminalen.

Väl framme hamnar vi återigen mycket tidigt i kön. Frågan är om det innebär att vi får köra av bland de sista även den här gången?

Föraren i baksätet frågar plötsligt om jag tog med de tre läskburkarna som stod i kylskåpet på hotellrummet.

Då inser jag att min noggranna kontroll trots allt hade vissa brister.

Ganska snart får vi checka in och köra fram till kön för ombordkörning.

Efter en stunds väntan står bilen på bildäck och vi kommer ombord bland de första. Vi hittar ett bra bord i närheten av cafeterian där vi kan slå oss ner och njuta av utsikten.

För mig är utsikten över Åbo och Stockholms skärgårdar en stor del av behållningen med att resa mellan Finland och Sverige. Det är svårt att tröttna på den naturen.

Dessutom väcker båda skärgårdarna många personliga minnen.

För några år sedan cyklade familjen från Mariehamn till Åbo och tillbaka. Det var en fantastisk upplevelse.

Stockholms skärgård påminner mig också om militärtjänstgöringen. Vi tillbringade mycket tid där ute, även om upplevelsen då färgades av gröna uniformer, militärövningar och betydligt mindre semesterkänsla.

Överfarten tar ungefär tio timmar, så frågan är hur man bäst fördriver tiden.

Man kan njuta av utsikten, läsa, äta, dricka kaffe, strosa runt i taxfreebutiken, spela quiz eller bara koppla av.

Vi tillbringade en stor del av tiden i vår lilla hörna där vi tittade ut över havet, läste och löste korsord. Lunchen blev ganska enkel eftersom vi hade bokat bord i restaurangen senare på eftermiddagen.

Den här resan hade vi dessutom bokat något som vi aldrig tidigare provat – en timme i gymmet följt av två timmar i spaavdelningen.

Det visade sig vara en riktigt lyckad kombination.

Först lite nyttig träning för kroppen och därefter ren avkoppling i bubbelpoolerna medan vi blickade ut över havet.

Vi gick in i gymmet när färjan lade till i Mariehamn och tillbringade sedan överfarten över Ålands hav, fram till de yttersta öarna i Stockholms skärgård, i spaavdelningen.

Alla var mycket nöjda med den här nya aktiviteten.

Efter spaet blev det en kort paus innan middagen i restaurangen. Hungern hade gjort sig påmind efter den lätta lunchen och träningspasset.

Restaurangen bjöd på lugn atmosfär, god mat och trevlig service.

Förrätten var fantastiskt god, huvudrätten mycket bra – till och med utmärkt enligt en i sällskapet – medan desserten var helt okej.

Det blev visserligen ett ovanligt långt uppehåll mellan förrätten och huvudrätten. Den äldre servitrisen kom själv och bad om ursäkt eftersom det blivit ett missförstånd i kommunikationen med köket.

För oss gjorde det egentligen ingenting. Det var bara trevligt att sitta kvar och njuta av utsikten över Stockholms skärgård.

Som plåster på såren bjöds vi dessutom på ett brödfat som annars kostade extra.

Jag imponeras av alla hus som ligger utspridda i skärgården. Det ser väldigt lockande ut att sitta på en altan en varm sommarkväll och bara njuta av livet.

Samtidigt inser jag att sådana hus kostar en hel del, kräver mycket underhåll och i många fall bara används några månader om året.

Jag kom att tänka på ett ordspråk som passar ganska bra:

”Ting tar tid.”

Vi anländer till Stadsgården i Stockholm och kommer av färjan ungefär mitt i fordonskön.

Hamnens läge är kanske inte det mest praktiska. De kollektiva transporterna är begränsade och biltrafiken får snabbt köa när alla ska ut genom samma trafikljus mot väg 222.

När jag väl kommit ut från hamnområdet går det däremot förvånansvärt smidigt att hitta ut till E20.

Trots att det är kväll är trafiken in mot Stockholm fortfarande tät. Kanske är det många semesterfirare som är på väg hem den sista julidagen.

Farten ökar ute på E20 och jag blir återigen förvånad över hur aggressivt vissa kör.

Filbyten, omkörningar på insidan och tvära kast tillbaka ut i ytterfilen verkar vara vardagsmat för en del förare. Marginalerna känns ibland väldigt små.

Jag kan inte låta bli att notera att det ofta är bensindrivna BMW, Mercedes och Audi som står för den mest offensiva körstilen.

Efter Skärholmen lugnar trafiken ner sig betydligt och vid Södertälje är det glest mellan bilarna.

Den sista sträckan till Eskilstuna går helt problemfritt.

Dottern sover nästan hela vägen hem.

Kanske var den goda middagen ovanligt sövande.

Resan blev precis det vi hoppades på. Hemresan från Umeå blev inte bara en transport utan en upplevelse i sig. Färjor, Åbo, nya platser, några tekniska motgångar, god mat, träning, spel och många skratt gjorde att resan blev minnesvärd. Det här sättet att resa kommer vi säkert att göra om. 

Kvällen avslutas dock med en mindre trevlig överraskning.

Rådjuren har varit på besök och ätit av mina planteringar, medan mördarsniglarna har kalasat på krukväxterna.

Efter några dagar av avkoppling väcks plötsligt mindre fredliga tankar.

Semestern är definitivt över.