Dag 1 Eskilstuna – Warszawa

Jag har knappt hunnit hem från den alternativa hemresan från Umeå. Hemma fredag kväll. På måndagen skjutsade jag dottern till tåget för hennes hemresa till Umeå. Några dagar vila – och på torsdagsmorgonen börjar nästa resa.

Den här gången går färden till Polen och Veteran-VM i orientering. På programmet står sprint, medeldistans och långdistans. Innan finalerna väntar dock kvaltävlingar.

Morgonen blir ovanligt lugn eftersom allt är packat redan dagen innan. Jag har börjat använda checklistor för att slippa belasta hjärnan med sådant som jag egentligen inte behöver fundera på. Den kan användas till viktigare saker än att försöka komma ihåg om tandborsten verkligen ligger i väskan.

Bilresan till långtidsparkeringen på Arlanda går problemfritt. Trafiken är gles och det verkar som att många fortfarande har semester. Strax efter Enköping, på väg mot Skolsta, är ett körfält avstängt på grund av bärgning. Det visar sig vara en buss som lyckats köra ut med bakdelen på en åker. Hur det gått till kan jag bara spekulera i.

Vi anländer till parkeringen precis enligt tidsschemat och hittar dessutom en parkeringsruta där det går att öppna dörrarna på båda sidor av bilen utan att riskera grannarnas lack. Bara en sådan sak känns nästan som semester.

Det står mycket bilar på parkeringen, men inne på flygplatsen är det förvånansvärt lugnt. Incheckning och säkerhetskontroll går snabbt och smidigt och vi hinner äta frukost innan det är dags att gå mot gaten. Arlanda har byggts ut rejält sedan jag var här senast. Gången mellan de första gaterna kantas numera av restauranger och caféer.

Hittills har allt gått enligt plan. Men så börjar det vid gaten……

Planet blir 35 minuter försenat utan någon tydlig – eller åtminstone hörbar – förklaring. Personalens engelska är stundtals svårt att uppfatta och högtalaranläggningen hjälper inte direkt till. När vi väl kommer ombord märks det dessutom att flygplanet haft ont om tid mellan flygningarna. Min sittplats är ganska smutsig och det verkar inte ha funnits tid för någon ordentlig städning.

Kabinpersonalen ska däremot ha beröm. Bemötandet är vänligt och de bjuder dessutom på olika drycker och bullar/bröd som kompensation för förseningen.

Vi landar i Warszawa betydligt senare än planerat. Flygplanet stannar ute på plattan och sedan väntar en ganska lång stund innan bussen kommer och kör oss till terminalen. Precis utanför terminalen får vi dessutom se en mindre kollision mellan två bilar. Jag trodde att körningen på ett flygplatsområde var hårdare reglerad än så, men tydligen inte.

Kan det bli värre? Jo, det kan det. Trots den långa väntan ute på plattan har bagaget inte hunnit fram. Informationsskärmen visar en tid, men klockan fortsätter att ticka utan att vare sig väskor eller någon förklaring dyker upp.

Till slut börjar bagaget komma, men inte som ett jämnt flöde utan några väskor i taget med långa pauser emellan. Så småningom får vi även våra väskor och kan lämna terminalen. Man har även lyckats krossa min rätt så fina bagage tag.

Utanför väntar nästa utmaning. Temperaturen ligger på 33 grader i skuggan och värmen slår emot oss som en vägg när dörrarna öppnas. Vi promenerar mot researrangörens buss och känner en viss lättnad när vi upptäcker att luftkonditioneringen fungerar.

Bussen fylls successivt och till slut saknas bara två personer. De dröjer, och dröjer lite till. När de väl dyker upp visar det sig att de letat efter bussen på ett helt annat ställe, trots att researrangören lämnat mycket tydliga instruktioner om var den skulle stå. Vi är orienterare och vana att läsa kartor. Varför är vi annars här?

Förseningen gör egentligen inte så mycket mer än lite irritation. Hotellet släpper ändå inte in några gäster till rummen före klockan 15 eftersom det varit fullbelagt natten innan och rummen fortfarande håller på att göras i ordning. Rumsnycklarna delas dessutom ut efter hand. Först omkring en halvtimme efter 15 får vi våra rum.

Efter en snabb titt på kartan hittar vi en asiatisk restaurang ungefär 600 meter från hotellet. Promenaden känns betydligt längre i den polska högsommarvärmen.

Restaurangen ligger på en gata full av uteserveringar och människor. Fortsätter man några hundra meter till kommer man till Warszawas gamla stad. Den restaurang vi valt sticker däremot ut av en helt annan anledning. Inte en enda gäst sitter utomhus och vi misstänker först att den är stängd. Reskamraten provar dörren.

Den är öppen.

Inne i restaurangen är det nästan tomt, men servicen är god. Vi hittar en god rätt, något kallt att dricka och får äntligen dagens första riktiga måltid. Att restaurangen dessutom har en väl fungerande luftkonditionering gör inte upplevelsen sämre.

På vägen tillbaka tänker vi handla lite kvällsmat och proviant inför morgondagens resa till Rzeszów. En mindre livsmedelsbutik ska ligga på en parallellgata. Samtidigt verkar någon form av evenemang pågå i området. Det är musik, köer, poliser, plakat och mycket folk i rörelse. Vad som egentligen händer lyckas vi aldrig förstå.

Däremot lyckas vi inte hitta butiken.

Google Maps säger att vi har gått förbi den. Den ligger 70 meter bakåt.

Vi ser… ingenting.

Vi går tillbaka ett sjuttiotal meter. Det finns fortfarande ingen butik. Vi står mitt på den markerade platsen och börjar undra om satelliterna tagit ledigt.

Då öppnas plötsligt en anonym dörr och en person kommer ut med två matkassar.

Där var den.

Butiken tillhör Carrefour, men någon skylt som avslöjar det verkar inte ha ansetts nödvändig.

Själva butiken visar sig dessutom vara en av de trängsta jag besökt. Det går knappt att mötas två personer i gångarna. En i sällskapet, som gärna har ett visst säkerhetsavstånd till sina medmänniskor, ser allt annat än avslappnad ut.

Vi får till slut med oss vårt inköp och återvänder till hotellet. Nu börjar både resan och värmen att göra sig påminda. Jag bestämmer mig därför för att vila horisontellt en liten stund. Reskamraten hävdar senare att vilan åtföljdes av ett förvånansvärt ljudligt soundtrack.

Den korta vilan gör ändå underverk och jag bestämmer mig för att ge mig ut på en halvtimmes joggingtur i parken intill hotellet.

I ena änden av parken låg tidigare ett palats som bombades sönder under andra världskriget. Det finns planer på att återuppbygga det, men finansieringen verkar fortfarande saknas. Warszawa blev svårt sargat, först av tyskarna och därefter av den sovjetiska dominansen efter kriget.

I parken studerar jag de människor som befinner sig där. Känner att de nog vill likna den västerländska stilen i Europa men att det finns något av ett arv från öststatstiden. Detta är inget bevis utan bara en känsla.

Staden har återuppbyggts i imponerande omfattning och moderna byggnader samsas idag med de historiska. Ett tydligt exempel är Kulturpalatset, den 237 meter höga byggnad som Sovjetunionen lät uppföra som en ”gåva” till Polen under järnridåns tid. Den sticker fortfarande ut rejält i stadsbilden med sin öststatsarkitektur.

Överlever joggingturen utan större dramatik. Det är ett par grader svalare i parken, men skillnaden är marginell. Trots värmen är det en trevlig plats att springa på. Parken är ganska enkel i sin utformning, men här och där bryts grönskan av blomsterplanteringar och fontäner. Kastanjeträden är nog vackra när de blommar.

Staden har en ambition att moderniseras men det känns fortfarande som att det finns en viss öststatskänsla och man har kvar sin historia (som man vill glömma?). Jag har ingen erfarenhet att tala om när det gäller Polen men känner inte samma progressiva kraft i denna stad som i Wroclaw. Jag besökte Wroclaw i mitt arbete och där finns det många utländska bolag som har investerat.

Resan och värmen lockar inte direkt till något nattliv. I stället blir det en lugn kväll i det luftkonditionerade hotellrummet. Vi känner båda att vi vill samla krafter inför de kommande tävlingarna.

Imorgon klockan 10.30 går bussen vidare mot Rzeszów där Veteran-VM avgörs. Resan beräknas ta fyra timmar. För vår del blir det minst fem eftersom bussen först ska åka ut till flygplatsen och hämta ytterligare deltagare som anländer under förmiddagen.

Vi får se om de har bättre tur med flyget än vi hade.

Hittills verkar det som om den här resan bestämt sig för att bjuda på ett och annat extra äventyr.

Dag 2 Warszawa – Rzeszów

Jag vaknar i ett betydligt svalare hotellrum. Ute är det mulet och temperaturen har sjunkit ordentligt sedan gårdagen. Det tar några minuter innan jag bestämmer mig för att ge mig ut på en morgonjogg i parken.

Det är betydligt behagligare att springa idag. Staden har just vaknat, trafiken är gles och i parken finns människor som verkar ha samma goda morgonvanor som jag.

Löpturen går ändå lite trögt. Trots en god natts sömn känns benen oväntat sega. Gårdagens resa var visserligen lugn, men den verkar ändå ha satt sina spår.

Vid frukosten samlas hela resegruppen för första gången. För alla är matsalen ny och det blir ett visst organiserat kaos när man försöker hitta rätt bland alla frukostens ingredienser. Att dessutom få grepp om tängerna för ost- och korvskivor visar sig vara en oväntad finmotorisk utmaning för en del av oss med några år på nacken.

De flesta verkar inte heller ha upptäckt att man kan beställa kaffe vid bordet av den mycket vänliga personalen. I stället bildas en lång kö till hotellets enda kaffemaskin, som dessutom verkar arbeta i ett tempo anpassat för pensionärslivet. Kaffet som serveras vid bordet visar sig dessutom vara godare. Jag provar maskinkaffet lite senare, när morgonrusningen lagt sig.

Vid frukosten får vi sällskap av en äldre man från Västerås som reser ensam. Han har deltagit i de flesta resor som arrangören ordnat sedan början av 2000-talet. En av de mest dramatiska gick till Sydamerika. Där blev en del av gruppen strandsatt i Lissabon på grund av en strejk, och senare fällde lokala indianer träd över vägen för att stoppa busstrafiken mot Titicacasjön.

Kanske finns det faktiskt resenärer som har mer otur än jag.

Det är bara ungefär en timme kvar tills bussen avgår och det känns inte meningsfullt att ge sig ut på någon längre stadspromenad. Jag börjar i stället fundera över dagens fem timmar långa bussresa. Med min vanliga tur känns det nästan som om något borde hända.

Bussen rullar mot flygplatsen genom Warszawas gatunät. Om jag hade drivit ett företag som tillverkade trafikljus hade jag utan tvekan öppnat en filial här. Under rusningstid verkar ordet ”rusning” mest vara en teoretisk möjlighet.

Bakom oss sitter ett trevligt sällskap från Göteborg. Dialekten är varm och gemytlig.

Men …

Det verkar saknas punkt i meningarna.

Orden fortsätter att flöda utan avbrott. Jag är uppriktigt imponerad över hur länge man kan hålla igång ett samtal utan att någon egentligen verkar behöva säga något särskilt. Mest aktiv är en herre som kan det mesta om Polen och landets historia. Inledningsvis är det både intressant och lärorikt, men efter en stund börjar informationen återkomma i olika varianter.

Det positiva är att jag får förklaringen till gårdagens stora folksamling. Det handlade om en debatt mellan Polens president och premiärminister. Presidenten blickar österut medan premiärministern vill se landets framtid i väst. Vid sådana tillfällen brukar polisnärvaron vara omfattande.

Jag kommer att tänka på något min gamle driftchef på Lantbruksdata lärde mig på 1980-talet. För att kommunikation ska fungera behövs både en sändare och en mottagare.

Göteborgarna verkar ha hittat en tredje modell.

Vid flygplatsen går allt oväntat snabbt. De nya resenärerna kliver ombord, bagaget lastas in och några minuter senare är vi åter på väg.

Hur gick det där till?

Jag kommer samtidigt på att mina Sony-hörlurar har aktiv brusreducering.

Den funktionen visar sig ha fler användningsområden än jag tidigare förstått.

Vi kommer ut på motorvägen söderut och jag tänker att nu blir det full fart. Det blir det också – i några kilometer. Sedan går trafiken nästan helt i stå. Efter en stund visar det sig att det inte hänt någonting på vår sida av motorvägen. Orsaken är en olycka i mötande körfält och den klassiska tittkön uppstår. Jag kommer osökt att tänka på trafikrapporterna i lokalradion under åren då jag pendlade till Stockholm.

Några mil senare händer samma sak igen. Den här gången är olyckan däremot på vår sida av vägen. Efter en stunds krypkörning släpper det och bussen kan återgå till normal marschfart.

En stor fördel med den här researrangören är de kunniga och noggranna reseledarna. Under resan berättar de om Polens historia, ekonomi, kultur och samhällsutveckling. Det är både intressant och uppskattat.

Dessutom händer något oväntat.

Göteborgarna blir tysta.

Tyvärr verkar någon hitta volymknappen igen så snart guidningen är slut.

Reskamraten tar ur sina hörapparater för att minska ljudnivån omkring sig. Undantagsvis kan lite sämre hörsel faktiskt vara en fördel.

Själv sätter jag på mig Sony-hörlurarna.

Bussen fortsätter söderut. Regnet öser ner utanför rutorna. Igår var det närmast bastuvärme, idag känns hösten betydligt närmare. De varma kläderna ligger förstås väl nedpackade i resväskan längst ner i bagageutrymmet.

Landskapet är platt, glest befolkat och ganska enformigt. Som tur är har jag en ljudbok att lyssna på, även om Liza Marklunds Annika Bengtzon ibland kan bli nästan lika intensiv som bussens ljudkuliss.

Inte heller busschauffören verkar ha något emot att komma fram så fort som möjligt. Bussen lutar betänkligt i flera påfartsramper och ibland känns det som om tyngdlagen får arbeta övertid.

Efter några timmar är det dags för rast. Rastplatsen känns ovanligt välskött och ren jämfört med många svenska motsvarigheter. De flesta skyndar mot McDonald’s, medan vi lugnt plockar fram vår medhavda matsäck. Regnet har dessutom börjat avta, vilket uppskattas.

Nu får jag för första gången en ordentlig titt på mannen bakom oss – han som hållit dagens längsta föredrag.

Det kan vara bra att veta vem man eventuellt inte behöver leta efter först om vi hamnar på samma orienteringsbana.

När det är dags att åka vidare saknas naturligtvis två personer.

Den här gången är det två damer.

Inte ens deras reskamrater vet var de tagit vägen.

Jag börjar misstänka att det finns en oskriven regel som säger att ingen bussresa får avgå på utsatt tid.

Researrangören har genom åren genomfört välplanerade resor och har även en tydlig ambition att hålla en hög kvalitet. För att det ska fungera krävs också ett samarbete från deltagarna. De flesta förstår detta, men det finns alltid några som verkar anse att tider och gemensamma regler är mer av rekommendationer än något som faktiskt behöver följas.

Bussens reseledare får därför ännu en gång påminna om de grundläggande reglerna: när bussen ska gå så ska man vara på plats. Det är egentligen ganska enkelt. Samtidigt verkar just denna enkla princip vara förvånansvärt svår att tillämpa för vissa.

Det är kanske priset man får betala för att resa i grupp. Några minuter här och där blir snabbt många minuter för resten av sällskapet.

Göteborgarna fortsätter sina samtal med oförminskad entusiasm. Jag börjar fundera på om det kanske är jag som är ovanligt osocial.

Min fru gav mig en gång en T-shirt med texten:

”Member of the Anti-Social Social Club.”

Kanske säger det mer om mig än jag vill erkänna.

Till slut rullar vi in i Rzeszów. Två fullastade bussar anländer samtidigt till hotellet och den lilla receptionen fylls snabbt av orienterare, resväskor, frågor och allmän förvirring. Två reseledare försöker samtidigt dela ut rumsnycklar och tävlingsmaterial till ett hundratal förväntansfulla deltagare.

Jag imponeras över deras tålamod.

Att få plats i hissen visar sig vara ett projekt i sig. Som tur är kan reskamraten ta med väskorna upp medan jag väntar på tävlingsmaterialet. När allt är klart återstår bara promenaden upp till femte våningen.

På rummet blir det den sedvanliga organisationsövningen med packning och utrustning. Reskamraten studerar karttecken för sprintorientering medan hon konstaterar att provloppet ligger för långt bort för att motivera ett besök. Det är bara hon som springer sprint i vårt sällskap.

Hotellet är ett så kallat boutiquehotell och rummen har olika och ganska personliga designer. Vårt rum är intressant utformat, bland annat med handfatet placerat ute i sovdelen. Det finns inte heller särskilt många skåp eller andra ytor att lägga kläder och saker på. Rummet är definitivt chict och designmässigt intressant, men kanske inte det mest praktiska. Snyggt före funktion, verkar vara devisen.

Efteråt promenerade vi till stadens gågata för att äta kvällsmat. Här finns gott om restauranger och mycket folk i rörelse. Rzeszów visar sig vara betydligt större än jag föreställt mig, med omkring 200 000 invånare.

Staden har dessutom fått en viktig strategisk roll som omlastningsplats för materiel till Ukraina. Luftförsvaret lär vara förstärkt på flera platser i området.

Ibland känns världsläget betydligt närmare än man egentligen önskar.

Dag 3 Rzeszów – Sprintkval

Vaknar efter en ganska god natts sömn. Var trött igår och somnade både tidigt och snabbt.

Det är kallt i rummet och en stor kontrast mot natten innan. På båda hotellen har det funnits tjocka täcken, men med helt olika användningsområden. I Warszawa kunde man knappt ha täcket på sig och här är det nästan nödvändigt för att inte frysa. Båda rummen har AC och den har varit inställd på en lämplig temperatur.

Blev därför lite förvånad när jag upptäckte att rummets AC hade hoppat ner till 10 grader. Det gick inte att ändra inställningen, vilket hade fungerat dagen innan. Kontaktar receptionen i samband med att vi går till frukosten. Beskedet blir att vi själva måste ha orsakat problemet genom att ha ett öppet fönster.

Fönstret var stängt.

Men vi är ju gamla, så vi kanske inte vet bäst.

Efter frukosten går jag tillbaka och kontrollerar fönstret. Det är fortfarande stängt. Jag provar att trycka till det lite extra så att det verkligen sluter tätt och simsalabim – AC-anläggningen börjar fungera igen.

Det känns lite som att tanka elbil.

Tycker dock inte att AC:n levererar den temperatur som den påstår. Igår var den inställd på 23 grader, men det kändes betydligt kyligare i rummet. Kanske är det så att hotellens termometrar har en egen uppfattning om vad 23 grader innebär.

Frukostmatsalen håller ungefär samma stil som rummet: design före praktisk nytta. Jag börjar fundera på om ingenjörer och designers någon gång har träffats över en kopp kaffe och diskuterat hur lokalen faktiskt ska användas.

En stor del av matsalen försvinner genom någon slags öppning mitt i lokalen, med utsikt ner mot restaurangen. Stolarna är dessutom svåra att skjuta in, även för personalen. Vid vårt bord finns en ungefär två decimeter hög tröskel bakom några av stolarna. Den som skjuter ut stolen lite för långt får därmed möjlighet att bjuda resten av frukostgästerna på dagens första underhållning.

Borden är höga och det känns lite onaturligt att äta vid dem. Flödet vid buffén är trångt och kaffemaskinen är av samma modell som i Warszawa – uppenbarligen anpassad för människor som vill stressa ner genom att stå i kö.

Här går det inte heller att beställa kaffe vid bordet.

Belysningen är dessutom ganska svag, så när man hämtar juice från maskinen blir det nästan bingo vilken sort man lyckas få.

Personalen känns lite svalare än i Warszawa, där de var mycket hjälpsamma och trevliga. Här gör de sitt jobb utan större åthävor, vilket i och för sig också är ett sätt att arbeta.

Jag tror att lokalen skulle passa bättre sent på kvällen, när gästerna har kommit fram till ungefär den fjärde ölen och inte längre är lika känsliga för vare sig bordshöjd eller belysning.

Det här börjar låta en aning gnälligt. Vi får trots allt vår frukost, blir mätta och överlever både stolarna och kaffemaskinen. Det är dessutom få bord, så man får snabbt nya samtalspartners. Dock inga göteborgare den här gången.

Jag brukar ha ett eget kriterium för att bedöma en hotellfrukost: kvaliteten på äggröran. Den här består huvudsakligen av ägg och smakar bra. Med detta vetenskapligt grundade kriterium får frukosten därför godkänt.

Det finns dessutom behållare med färdigbryggt kaffe, så några kaffeköer uppstår inte.

Reskamraten rumsterar och kontrollerar flera gånger att allt är med inför sprintkvalet. Själv blir jag kvar en stund och ”softar”. Det blir även en joggingtur och därefter ska några artiklar inhandlas.

Kanske finns det något intressant att upptäcka i Rzeszów också?

Efter att ha fått iväg min reskamrat blir det en stunds slappande tills det är dags för en joggingtur. Springer ner till floden Wisłok och följer en väl anlagd gång- och cykelbana. Kroppen känns trög och jag försöker väcka den med tre korta ruscher. Ruscherna är kanske inte så imponerande för omgivningen, men förhoppningsvis gör de någon nytta för mig?

Tillbaka i receptionen förklarar jag hur AC-problemen löstes. Fönstret var stängt och när jag tryckte till på fönsterkarmen började AC:n fungera. Eftersom de frågade mig tre gånger om fönstret verkligen var stängt, gav jag upp och gick tillbaka till rummet. Kände inte riktigt att jag lyckades etablera något större förtroende för att jag faktiskt visste vad jag hade gjort.

Efter personvård bär det av till närmaste livsmedelsaffär. Går in genom dörren och ser bara en spelbutik. Tittar mig omkring och upptäcker en trappa som leder ner till källaren. Här finns butiken!

I storstäder är man mycket fokuserad på att få ut så mycket pengar som möjligt av varje kvadratmeter. Man ska skapa så lite död yta som möjligt. Butiken i Warszawa och den här har verkligen anammat detta tänkande. Det är trångt på de ytor som inte är fyllda med livsmedel. Jag tog en korg på hjul och det var mycket besvärligt att möta andra kunder.

Därför börjar jag fundera på hur hotellet i sin frukostmatsal lyckats slösa med så mycket död yta genom att ha ett stort tomrum mitt i matsalen, som i princip bara erbjuder utsikt till restaurangen nedanför. Snacka om slöseri med zloty per kvadratmeter!

Får några konstiga frågor från en äldre dam när jag står i kön för att betala. Säger på engelska att jag inte förstår. Det gör inte hon heller när jag svarar. Jag har för länge sedan lärt mig ett ryskt uttryck: ”Ja ne ponimaju po-russki” (jag förstår inte ryska). Jag hade kunnat byta ut det mot motsvarande på polska, men kände att det kanske inte är helt rätt klimat att som svensk börja prata ryska i Polen!

Tog med mig ryggsäcken och det går smidigt att få hem varorna till rummet. Jag fryser fortfarande trots att AC:n står på 23 grader. Det är faktiskt skönare ute.

Tittar på reskamratens sprintlopp eftersom Garmin-trackingen fungerar. Hon ser ut att inte göra några misstag och kilometertiden är hedrande!

Blir hungrig och knaprar på en brödbit som jag köpte i affären. Det var ett av de godaste bröd jag ätit på länge! Bra reklam för polskt bröd. Passerade för övrigt flera små bagerier på vägen till affären.

Nu får jag vänta och höra hur det gått för reskamraten när hon återvänder.

Reskamraten återvänder och är nöjd med sin prestation. Hon missade ingen kontroll och orkade springa hela banan. Det är faktiskt ganska imponerande. Hon har tidigare nästan ”förlorat” förmågan att springa. På de veteranträningar som vi brukar delta i har hon för det mesta gått.

I samband med att vi började med ett kostprogram för att minska vår vikt och förbättra kolesterolvärdena började hon också med ett träningsprogram för att från grunden komma igång med löpningen. På fem veckor har hon åstadkommit detta och jag får ta hatten av för henne!

Efter personvård besöker vi en italiensk restaurang för en sen lunch. Maten är god och miljön lugn och trevlig. Restaurangen ligger bara ett par hundra meter från den folktäta gågatan, men har knappt några gäster. En liten pärla att nyttja.

Här serveras ett bröd med olja som inledning och återigen det fantastiskt goda polska brödet. Jag säger till servitrisen, som verkar ha italienska preferenser, att brödet är gott. Hon tackar och säger att jag även måste prova den italienska ciabattan. Det kan vara ett gott bröd, men inte alls lika gott som det polska. Man måste ju stå upp för den lokala matkulturen!

Mätta och belåtna återvänder vi till hotellet, där dagens kartor finns i ledarhörnan. På vägen studerar vi det stora pådraget som pågår på Stora torget, alldeles bredvid vårt hotell. Man har satt upp rader av uteserveringar och en scen där det finns talare och en hel del publik som lyssnar.

Det visar sig vara ett rally som pågår samtidigt som vårt arrangemang. Bilar och förare visas upp och presenteras. Med ett manligt och kraftfullt brummande åker bilarna iväg för sitt tävlande. Riktiga män kör kraftfullt brummande fossilbilar och inte fjolliga elbilar!?

Reskamraten studerar sin karta och får åter bekräftat att hon gjorde ett bra orienteringslopp och kvalificerat sig till A-finalen.

Sällskapet återvänder ut på stan, där det under den sena eftermiddagen är betydligt mer folk i rörelse än dagen innan. Vi parkerar oss på en uteservering mitt i den största strömmen av flanörer på gågatan och beställer vin och öl.

Här sitter man och granskar alla människor som passerar. Detta är en vanlig sysselsättning som brukar vara av stort värde för mänskligheten under fritiden!?

Det är skönt att bara sitta och slappna av efter dagens aktiviteter.

Tröttheten efter kvalificeringsloppet börjar göra sig påmind hos reskamraten och vi återvänder till hotellet. Solen ligger fint på balkongen, så det blir en stund där och senare lite läsning innan det är dags att sova.

Jag får en mycket livfull natt med omväxlande konstiga drömmar och vakna stunder med grubblande över allt möjligt.

Dag 4 Rzeszów – Sprintfinal

Vaknar efter en lång men orolig natts sömn med många avbrott. Undrar varför det varit så mycket aktivitet i hjärnan denna natt?

Ser att klockan är något sen och konstaterar att reskamraten nog har försovit sig. Hon hade tänkt äta frukost tidigt eftersom det förväntades bli stor rusning i matsalen denna morgon.

Tävlingsområdet ligger mitt i centrala Rzeszów och alla tävlande som bor där måste ta sig ut ur området och till tävlingsplatsen före 08:30.

Reskamraten bekräftar kaoset i matsalen. Det finns nästan ingen plats att sitta på.

Själv ansluter jag senare eftersom jag inte tävlar. Det blir frukost när stormen har bedarrat och senare genomför jag min joggingtur utefter ån till tävlingsplatsen. Där kan jag också heja på reskamraten efter en förhoppningsvis god insats.

Går ner till frukosten och nu är det nästan öde! Endast några iskalla tävlande som räknar med att hinna ut ur tävlingsområdet på kortare tid än övriga. Det känns skönt att lugnt kunna titta sig omkring och välja ingredienser från buffén utan att vitala pensionärer står och trampar otåligt bakom!

Utbudet är okej, men lite slarvigt portionerat och utlagt. Personalen ser mycket avslappnad ut nu när de stora gräshoppssvärmarna har passerat. Lägger också märke till att de är betydligt färre än på hotellet i Warszawa. Det kan kanske också vara en förklaring till stressen tidigare.

Reskamraten kontrollerar allt tre gånger innan hon beger sig mot tävlingscentrum. Hon startar klockan 11:20 och får sitta och vänta i ungefär tre timmar på plats. Känns inget vidare! Solen håller på att inta sin plats mitt på himlen, så det blir grillning à la ”well done” under väntan.

Själv ”softar” jag på hotellet tills det är dags för min morgonjogging och att kunna heja på rumskamraten.

Dags att börja jogga och jag blir nästan omkullsprungen när tävlande stormar förbi hotellet i motsatt riktning mot mig. Det visar sig senare att reskamraten hade samma bansträckning och smet upp i den gränd som vi brukar gå igenom när vi ska till gågatan.

Det är många löpare som har kontroller här i området och det är en intensiv trafik. Springer förbi en start också, men efter det blir det lugnare när jag närmar mig floden.

Det känns tungt att springa. Jag har tidigare lärt mig att man ska ha några lugna träningsdagar och sedan kommer formtoppen. Just nu tycker jag mest att det känns tungt. Formtoppen verkar ha tagit en omväg.

Det är söndag och lite fler människor rör sig utefter floden. Det blir en halvtimmes jogging och sedan viker jag av mot tävlingscentrum. Det vimlar av folk eftersom det är omkring 2 500 deltagare, plus medföljande till evenemanget.

Tar en lov till tältet där de säljer evenemangets signaturtröjor, men av någon anledning finns det bara small och extra small kvar! Jag som trodde att alla deltagare var vältränade? Det ska komma fler tröjor till tisdagens tävling. Kanske har leverantören insett att även vältränade orienterare kan ha varierande kroppskonstitution.

På området finns en fontän som kallas ”Multimedia Fountain” och som visar upp lite olika former av strålande vatten. Vissa pumpar upplevs som lite ”slöa” och det verkar inte riktigt finnas något tryck i systemet. De yngre barnen som följt med har däremot mycket roligt bland vattenstrålarna.

Tyvärr startade inte reskamraten sin träningsklocka, så jag får ingen livetracking. Jag har uppskattat hennes måltid utifrån gårdagens prestation. Den uppskattningen stämmer ganska väl och hon stormar in mot målet som en unghäst. Det är visserligen nedför, vilket kanske hjälper lite när det gäller stormandet?!

Hennes lopp har varit bra, förutom att hon missade en avspärrning. Där blev det kanske en minut tappad tid. Annars har det gått bra hela vägen och hon har orkat springa hela tiden. Bra jobbat av medföljande dam!

Det finns inte så mycket mer att göra på tävlingscentrum, så det är bara att gå tillbaka till hotellet. Man får gå i sicksack mellan ortens söndagsflanörer och stormande och frustande seniora orienterare som tittar mer på kartan än framåt. Det blev inga incidenter, men jag har sett landslagslöpare springa in i bilar, människor och stolpar när kartläsningen blivit för intensiv. Detta kan tydligen även hända den bäste!

Ikväll blir det öl, vin och pizza i en tillställning som researrangören har anordnat. Jag funderade på hur alla skulle få plats samtidigt i den mindre frukostmatsalen, men problemet är löst: det blir fyra skift i firandet! Vi går på sista skiftet.

Det är gott om tid innan det är dags för kvällens aktivitet. Det känns lite tråkigt att bara sitta i rummet, även om man kan njuta av svalkan på balkongen. Den ligger fortfarande i skugga och solen värmer bra idag. Känner mig lite olustig inför morgondagen då det ska bli 32 grader i Rzeszów och 33 grader i Kraków.

Vi anmälde oss till resan till Kraków utan att då ha en tanke på att vi skulle få sådan här värme. Först ska vi till provloppet och pröva karta och terräng, därefter 17 mil till Kraków, fyra–fem timmars turistande i staden och sedan 17 mil tillbaka till Rzeszów. Dagen beräknas avslutas omkring 19:30. Det gäller att detaljplanera dagen noggrant för att inte vara helt utmattad när nästa dags kvalificeringslopp för skogsdistanser ska avgöras.

Man är lite kluven på sådana här tävlingsresor. Man åker till en främmande plats och vill naturligtvis uppleva den lokala miljön, samtidigt som man vill spara på krafterna till tävlingarna. Hur mycket orkar man turista och ändå ha krafter kvar för att tävla? Ska man bara tävla och inte uppleva något av platsen man har rest till?

På varje resa brukar vi diskutera den här frågan. Idag är det en mellandag med mycket egen fritid och då kan det ibland vara svårt att hitta på saker. Å andra sidan – vad är värdet av att bara vara? Att passivt ta intryck, koppla av och inte göra någonting alls? Jag har alltid haft svårt att göra rätt och vill helst göra allt!

Dags för sista skiftet!

Vi samlas utanför lokalen och det verkar vara högt i tak – både bokstavligt och ljudmässigt. Det är en stor lokal, mycket folk och en hög ljudnivå. På torget utanför är det också mycket liv. De som har sitt hotellrum med fönster mot torget kanske blir en aning störda!

Vårt skift släpps in och alla från det tidigare skiftet sitter fortfarande kvar, tillsammans med ett hundratal lokala gäster. Vi lyckas få ett bord med fyra platser och hoppas att någon vill sätta sig hos oss. Vi känner knappt någon på de här resorna och man brukar därför hålla sig till dem man känner.

Vi lyckas ragga upp två singlar, en man och en kvinna.

Det visar sig vara lyckade uppraggningar. Båda är lite yngre än oss, pratar inte om sjukdomar och verkar ha haft intressanta liv. När man i vår ålder inleder ett samtal med någon i samma ålder och frågar ”Hur är läget?” får man ofta en lång lista över sjukdomar och diverse krämpor. Tyvärr verkar dessa bekymmer vara något som många kämpar med i vår ålder.

Själv vill jag helst inte diskutera sådant utan hellre känna efter och prata om hur bra jag mår och hur kul livet är som pensionär.

Menyn består av fyra sorters lokalbryggt öl eller fyra sorters lemonad. Som tilltugg serveras pizzor. Tyvärr är det ytterst svårt att kommunicera och man måste prata några intima centimeter från åhörarens öra. Ljudnivån är direkt skadlig.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i öl från lokala bryggerier och gör inte heller det idag. Industriellt tillverkad öl smakar bättre enligt min högst subjektiva bedömning. Jag provar alla sorter men dricker inte upp dem. Man ska ju vara rädd om hälsan.

Pizzan är god och kommer in portionsvis. Vi lyckas till och med få överta andras pizzor och en av deltagarna får med sig en doggybag med två pizzakartonger. Det kan bli en bra nattmacka!

Vi har en trevlig pratstund, men ljudnivån är påfrestande och vi känner oss ändå ganska nöjda när vi lämnar festen för natten. Nästa dag väntar provlöpning och besök i Kraków.

Dag 5 Rzeszów och Kraków

Vaknar tidigt trots den livliga kvällen. Det blev inte särskilt sent, men kanske ett lite mer intensivt kvällsliv än man är van vid. Vi är på hugget och vill äta frukost bland de första och går därför ner strax efter sex.

Vi möter en dansk deltagare som säger att frukosten öppnar 06:30. Vi är alla övertygade om att reseledaren sa 06:00 när vi kom hit. Det visar sig att minnet tydligen inte alltid är en helt tillförlitlig informationskälla.

Vi återvänder 06:30 och då är det ganska lugnt och inga problem att hitta ett bord. Stämningen ligger på ungefär den lägre pensionärsnivån när det gäller ljudvolym – kanske lite dämpad av kvällen före.

Ingen är direkt hungrig. De första dygnens frukostfestande börjar avta. Det finns så mycket som man måste prova när man bor på hotell, sådant som man normalt inte äter hemma till frukost. Pizzorna från gårdagen har nog inte heller passerat genom det så kallade matsmältningssystemet ännu.

Vi äter ganska tyst och tankarna far fritt i huvudet. Jag reagerar på att jag dricker nyttig fruktjuice ur ett glas märkt Jack Daniel’s.

Är det detta som kallas återbruk?

Efter frukosten blir det tillbaka till rummet för att packa och förhoppningsvis få med allt som behövs för dagens äventyr!

Vår buss och våra deltagare är först på plats vid provloppet. Sällskapet har valt att gå runt i skogen för att studera terrängen och försöka läsa av sådant som gröna färger, småstigar, terrängtyper och annat som kan hjälpa oss att förstå hur terrängen översätts till karta på den här platsen. Allteftersom vi går kommer springande medtävlare ikapp som tydligen också vill känna av terrängen – fast i flykten.

När vi kommer tillbaka till målet är det mycket folk som trängs och ytterligare deltagare strömmar in. Det blir personvård och sedan tillbaka till bussen för färd mot Kraków. Kroppen känns lite seg och tanken på att det ska bli mycket varmt idag gör inte direkt saken bättre.

Försöker vila på bussen, men det är svårt att hitta en bekväm ställning sittande. Den sista biten in mot centrala Kraków blir dessutom ett litet äventyr. Busschauffören måste gå ut och inspektera om bussen verkligen kommer under en smal bro. I takhöjd finns nämligen luftledningar för spårvagnarna. Det är ett moment jag inte tidigare stött på under en bussresa. Bussen når till slut platsen för avstigning utan att få status ”well done”.

Hemma har jag gjort en plan för den här dagen med tanke på turistströmmarna och värmen. Strategin är att hålla sig i skuggiga områden och minimera den fysiska ansträngningen. Jag vill helst också undvika att trängas med andra besökare, som det finns gott om på denna populära plats. Kraków har dessutom ett starkt historiskt värde eftersom staden till stor del klarade sig undan förstörelsen under andra världskriget, till skillnad från många andra städer.

Alla i bussen styr mot gamla stan via Barbakan. Sällskapet styr däremot österut mot Botaniska trädgården.

Efter en stunds promenad blir vi tilltalade av en ukrainsk familj, föräldrar och ett litet barn. Vi ser förmodligen ut som turister med min blommiga hatt och våra solglasögon.

De frågar om vi kan engelska och frågar sedan om vi vill titta på bilder med barn. Jag blir häpen och måste fråga igen vad mannen menar. Jag känner mig mycket illa berörd och börjar fundera över situationen. Har jag uppfattat frågan rätt? Varför frågar de just mig? Ser jag ut som någon som vill titta på bilder på barn? Är detta verkligen en ukrainsk familj eller är det något annat bakom frågan?

Jag säger nej till erbjudandet och vi skiljs åt. Händelsen känns obehaglig och jag är lite skakad efteråt. Kanske är det bara jag som övertolkar situationen, men det är svårt att bara släppa en sådan märklig händelse.

Det är mycket varmt att vandra de cirka 1,5 kilometerna till trädgården. Reskamraten är varm, trött och törstig och börjar dessutom känna viss tvekan kring min förmåga att veta vart vi ska. Hon vill därför gärna ha en lägesrapport om vad som kommer att hända de närmaste 100 metrarna innan hon känner sig helt övertygad om att vi är på rätt väg.

Vi når ingången och betalar. Det kostar inte mycket att gå in i trädgården. Första stoppet blir ett kafé i en gammal och flott byggnad i någon slags sommarvillastil. Utbudet är lite magert, men det viktigaste finns – dryck. Drycken blir en snabbverkande behandling för reskamratens något nedsatta allmäntillstånd.

Som lunch blir det smörgås och sallad. Tyvärr finns det ingen plats att sitta inne eftersom antalet platser är begränsat. Lokalens AC är mycket uppskattad idag.

Trädgården är vacker och välordnad. Tyvärr är det mesta överblommat nu i augusti, men man har lyckats skapa en del fina arrangemang med sena sommarblommor. Vandringen blir därför taktiskt upplagd: några hundra meter och sedan vila i skuggan på en bänk.

Det går inte att tänja ut på nöjet hur länge som helst och sällskapet beslutar att ta sikte på Stortorget i Gamla stan och därifrån studera de berömda omgivningarna.

Promenaden till torget innebär ytterligare 1,5 kilometers vandring. Det är normalt ingen sträcka att tala om, men i den stekande solen blir det en påfrestning. Sällskapet söker sig därför från den ena skuggiga platsen till den andra.

En glasskiosk är strategiskt placerad längs vägen. Med mycket pekande och viftande lyckas sällskapet beställa en glass med två kulor och dryck. Den äldre och hjälpsamma damen kan inte ett ord engelska och våra armviftningar är inte helt lätta att översätta till konkreta önskemål.

Glass brukar vara ett bra hjälpmedel för att höja humöret på reskamraten vid svårare stunder och det gör susen även nu. Jag lyckas därmed behålla förtroendet för min kartläsning i den främmande staden.

Vi når parken Planty, som går runt hela gamla stan där den tidigare stadsmuren och vallgraven fanns. Enligt min egen mening är detta den vackraste delen av den gamla staden.

När vi når Stortorgets utkanter börjar vi tilltalas av olika försäljare av sightseeing och andra turisttjänster. Vi avböjer alla erbjudanden artigt.

Det är stora strömmar av människor som rör sig genom gamla stan. Tyvärr är det så att historiska platser lätt ”förstörs” av turistströmmar och månglare. Om man vill studera det historiska i lugn och ro ska man nog göra det tidigt på morgonen. Då får man ett helt annat intryck än det som uppstår när turistmassorna skapar en viss disharmoni i miljön.

Min personliga känsla är att Kraków inte riktigt ger det uttryck jag föreställt mig innan resan. Jag hade väntat mig fler små, gamla hus och gränder och inte riktigt så många stora och svulstiga byggnader. Kraków känns därför lite överreklamerat i min smak. Jag fick exempelvis ett bättre intryck av centrala Wrocław, som jag besökte i samband med mitt tidigare arbete.

Solgrillen lyser fortfarande starkt och jag tänker på de andra passagerarna i bussen som har fokuserat hela sitt besök på denna plats. De bör nog vara ganska mosiga efter den här dagen. Mosigheten bekräftas när vi senare möts vid bussen för återfärd. Konversationen är måttlig på vägen tillbaka till hotellet.

Tyvärr måste chauffören göra ett stopp för att tömma bussens toalett. Arrangören hade inte tillhandahållit de toaletter vid provloppsplatsen som utlovats i programmet, vilket skapade vissa situationer för alla löpare. Naturen fick uppenbarligen göra tjänst som reservlösning.

Dagen avslutas med en snabb kall öl och ett glas vin. Det går bra att somna den kvällen.

Dag 6 Rzeszów, kvalificeringslopp för skogsdistanser

Vaknar utsövd och ganska tidigt. Strax därefter vaknar även reskamraten och vi beslutar oss för att äta en tidig frukost. Vid samma tid igår var det få gäster och mycket lugnt i frukostmatsalen.

Idag är det däremot en tsunami av laddade löpare som trängs för att snabbt få i sig frukost innan dagens utmaningar. Jag förstår inte riktigt stressen eftersom första start är klockan 10:00 och startdjupet sträcker sig från 10:00 till 14:00.

Vid trånga sektioner uppstår stockningar eftersom finmotoriken hos deltagarna inte verkar vara den bästa. Detta gäller framför allt vid brödet, där täljandet i det kompakta polska brödet är en utmaning. Personalen inser sakernas tillstånd och börjar leverera uppskurna brödskivor för att lätta på trycket.

Stämningen känns på gränsen till panikartad och jag får hela tiden vara uppmärksam på omgivningen för att inte bli tacklad och hamna horisontellt i uppläggningen av skinka och ost.

Ljudnivån är också uppskruvad till hög volym. Jag hör att det finns mycket att diskutera eftersom gårdagens terräng vid provloppet inte motsvarade det som meddelats i tävlingsinbjudan. Jag tror att inbjudan gav intryck av ett balsalsgolv snarare än det något risiga underlaget som faktiskt väntade.

Efter 20 minuter har tsunamin lagt sig och jag börjar bäva för vad som kan komma härnäst.

Blir det ett efterskalv?

Vår aptit har successivt avtagit efter flera dagars frossande i frukostutbudet. Det blir därför en ganska kort och avslappnad frukost – om man bortser från omgivningen.

Nu är det bara att koppla av fram till avfärden till tävlingen.

Det blir en lång sträcka idag. Först 3 km till start och sedan är själva banan 4,7 km. Det börjar bra. Visserligen faller jag strax efter start och rycks med i ett lite för högt tempo eftersom banan är mycket löpbetonad. Orienteringen är också enkel, så de köpstarkaste kommer att sopa banan med oss som rör oss lite mer värdigt i skogen.

Efter första kontrollen dämpar jag farten och kommer in i en bra rytm. Tyvärr ramlar jag rejält på väg till en kontroll och min Garmin-klocka skickar då ett larm till dem som jag har definierat som närmast anhöriga. Blir lite stressad och försöker avsluta larmet eftersom jag trots allt är helt kurant. Hittar till slut att man måste hålla en knapp intryckt i några sekunder.

Tappar lite av rytmen men kämpar på igen och de två följande kontrollerna går bra. Sedan blir det katastrof. Tappar riktningen och kan inte läsa de mycket dolda stigarna som används vid skogsbruk. Till slut hamnade jag utanför kartan.

Hur vet jag det? Jo, efter en stunds irrande ser jag vår start!

Där jag befinner mig finns ingenting på kartan och jag får röra mig söderut för att komma in på den igen.

Luften går helt ur mig och jag inser att A-finalen är körd. Försöker uppbåda lite kraft, men det är mycket tungt och jag stapplar i mål på en blygsam placering.

Reskamraten har en senare start och har redan begett sig iväg mot starten när jag kommer i mål. Det är inte mycket mer att göra än att tvätta av det nödvändigaste och en stund senare åka med första bussen tillbaka till hotellet.

Reskamraten gör ett skapligt lopp och egentligen måste man säga att det är mycket bra utifrån hennes blygsamma förberedelser. Hon har varit ambitiös i träningen, men den har bara pågått i fem veckor. Därför ska man verkligen lyfta på hatten för hennes prestation.

Jag är trött och hungrig och bussresan tillbaka till hotellet tar 40 minuter längre än resan dit. Den nämnda utfartsvägen är mycket gropig och smal och det tar ungefär 20 minuter innan vi kommer ut på en någorlunda normal väg.

Sista biten in till hotellet kommer bussen inte fram eftersom bilar har parkerat idiotiskt på den smala gatan. Chauffören får tuta bort tre bilar och detta tar ytterligare 15 minuter. Reskamratens buss drabbas av samma problem.

Jag trodde ett tag att det skulle bli handgemäng då ägaren till den ena bilen hade mycket verbala glosor att uttrycka till busschauffören. Efter en stund av hyttande och polska glosor, som inte verkar vara av den mest kärvänliga sorten, flyttar han till slut på bilen.

Jag är trött och irriterad över allt resestrul och det blir inte bättre av att reseledarens mikrofon i bussen bara fungerar bitvis när hon ska ge viktig information om hur man ska räkna ut starttider utifrån provloppet och därefter beställa rätt buss för avfärd.

Dagen har definitivt gått i moll, men jag får glädjas åt reskamratens prestation.

Reskamraten anländer med bussen en timme senare och längtar efter mat!

Efter personvård beslutar sig sällskapet för att gå till en restaurang för en mycket sen lunch. En restaurang på baksidan av hotellet fascinerar med sitt namn – Kuk Nuk. Jag blir tvungen att slå upp namnet på nätet och AI svarar att det inte betyder det jag först tänker. Det betyder tydligen ”Kök i en liten vrå”.

Så var det med den saken!

Maten är god och nu har mysteriet också klarats upp. Nästa stopp blir livsmedelsaffären, som är otroligt rörig men samtidigt den närmaste och mest tillgängliga. Kassorna för direktbetalning krånglar och folk krånglar i köerna och vid den manuella kassan. Det finns bara en kassörska som ska hålla reda på allt. Hon har sannolikt inte valt detta yrke för att få ett lugnt arbetsliv.

På rummet har jag gjort kalkyler över när vi ska starta imorgon och mina teoretiska beräkningar visar sig stämma enligt den senare officiella startlistan.

Mellan 16:00 och 16:30 ska man meddela vilken buss man avser att åka med. Receptionen är kaos med tävlande som diskuterar dagens banor efter att kartorna har kommit, samtidigt som ledarna försöker hjälpa till med beräkningen av starttider.

Även vi svenskar kan ibland använda begreppet ”polsk riksdag” med viss förståelse.

Jag startar återigen bland de första och i B-finalen. Reskamraten startar sent i A-finalen. Det innebär att vi får åka med två olika bussar till tävlingen.

Hoppas på ett bättre genomförande imorgon. Framför allt hoppas jag att reskamraten håller ställningarna och sitt goda flyt.

Dag 7 Rzeszów – Medeldistansfinal

Vaknar efter en lite orolig sömn. Det skaver fortfarande lite efter gårdagens stora misstag, men jag får rycka upp mig idag. Jag startar nästan först, så idag blir det att lita på mig själv och ensamheten i skogen. Igår såg man ofta att andra löpare samlades kring kontroller i den mycket öppna terrängen. Det blev lättare att orientera om man inte letade på helt egna ställen!

Rummen på hotellet har en mellandörr med spegel på. Det har varit tyst från grannarna, men igår verkar det ha kommit in en gäst bakom spegeldörren. Han hostar ibland och det hörs, även om det inte stör.

Det som bekymrar mig mer är sällskapets situation. Reskamraten har dålig hörsel och på kvällen tar hon av sig hörapparaterna eftersom det är bekvämare. Problemet är att jag då måste höja rösten och artikulera tydligt för att hon ska höra. Det låter lite som att jag är barsk och ger kommandon, vilket jag märker att omgivningen reagerar på. Jag känner mig själv lite besvärad om situationen uppfattas så och måste hitta en talform som kan höras utan att uppfattas som otrevlig. Inte helt enkelt.

Vid frukosten är det ingen tsunami idag. Kvalificeringstävlingarna har skapat ett större startdjup och det är färre gäster denna morgon. Idag måste jag äta tidigt eftersom jag åker med den första bussen. Tiden blir också mer begränsad då jag har en tidig start.

På vägen sitter jag ensam och tyst och lyssnar på omgivningen. Reskamraten åker med nästa buss eftersom hon startar senare. Det är intressant med dialekter och tidigare nämnde jag att göteborgska låter trevligt på något sätt – dock inte i några timmar i sträck. Bakom mig sitter en skåning som samtidigt har en mörk röst, och dialekten låter i mina öron lite dryg och mästrande.

Skåningen pratar också om ett allvarligt ämne som rör ett dödsfall och en begravning.

Framför mig sitter en äldre dam som pratar i mobilen och gratulerar en 103-åring som fyller år. Jag imponeras av åldern och samtidigt berättar hon för sin medresenär att 103-åringen fortfarande är helt klar i huvudet. Vilken förmån att kunna åldras på ett sådant sätt.

Vägen till tävlingen går genom ett lantligt landskap, men med hus i bra kvalitet och gott skick. Här bor det människor som verkar ha lyckats bra med livet. Vissa trädgårdar kan odla växter utomhus som inte skulle klara sig hemma hos oss. Jag ser stora hibiskusbuskar och blir avundsjuk.

Här nere i landet finns det också storkar. De går och plockar på fälten och deras bon är rejäla skapelser. På en stolpe har de byggt imponerande konstruktioner av kvistar. Det som imponerar mest är att bona verkar hålla ihop även när det blåser. De klarar naturligtvis inte vilka orkaner som helst, men det finns som sagt flera imponerande skapelser att beskåda på vägen till tävlingen.

På tävlingsplatsen är det mycket lugnt. Researrangörens tält är placerat i skuggan av några träd och efter en stund fryser jag för första gången under denna resa!

Det är dags för start och jag joggar iväg till starten. Igår gick jag, men idag måste jag jogga för att få igång den stela kroppen.

Starten är också lugn och jag kommer snart iväg på min bana. De två första kontrollerna är svåra, med sluttning och tät skog. Här kommer många att fälla sig själva. Jag lyckas hålla koncentrationen och hittar båda snabbt. Till den första blir det en liten krok, men inget att bråka om.

Efter kontroll två blir det mycket lätt orientering och de löpstarkaste kommer åter att dominera. Lyckas ändå missa två kontroller på slutet på grund av rent slarv. Missarna kostar 20 placeringar eftersom det är så tätt mellan sluttiderna. Det blir så när orienteringen är enkel.

Reskamraten gör ett stabilt lopp och trots mycket tävlande från hennes sida känns benen fortfarande fräscha. Hon klarar dessutom av att springa hela banan.

Bokar en tidig hemfärd till hotellet. Det blir lite palaver när några icke bokade försöker smyga sig in i bussen.

På vägen in till Rzeszow är det stopp för trafiken i motsatt riktning. Det visar sig vara en konvoj med laster till Ukraina som det verkar vara lite speciella regler kring. Konvojen startar precis då vi passerar. Kriget känns lite närmare när man ser sådant här.

Det blir åter stopp strax utanför hotellet på grund av felparkerade bilar. En skåpbil blockerar vägen och ägaren skiter fullständigt i tutandet från bussen. Vi släpps ut och får gå sista biten.

Det blir en lugn eftermiddag eftersom det är dags för den traditionella banketten som researrangören ordnar på varje resa.

Imorgon kan de som har krafter kvar åka till provloppet för långdistansen. Reseledaren meddelar att det blivit många återbud de senaste dagarna. Reskamraten kanske vilar imorgon, vilket jag tycker är klokt. Hon har redan gjort avsevärt mycket bra insatser i förhållande till vad man realistiskt kunde förvänta sig.

När man äntligen får slappna av kommer tröttheten. Ögonlocken blir tunga under eftermiddagen och det blir en kort ”power nap”.

Idag ska det vara middag, vin och dans. Just nu känner jag inte direkt att det spritter i dansbenen.

Vi samlas utanför balsalen inför banketten. Det är ett ljudligt sorl i hallen utanför. Det är ingen idé att prata med reskamraten just nu eftersom det finns risk att stämbanden inte mår bra.

Vi har tilldelade bord, vilket gör att bordsgrannarna blir en överraskning. Jag får en dam från Mjölby som närmaste bordsgranne och hon lider inte direkt av ”mundiarre”. Försöker artigt starta några olika konversationer, men det kräver en viss kreativitet och diskussionerna blir inte särskilt långvariga innan de tonar ner.

Får höra lite olika dialekter, bland annat bräkande östgötska och den lite kluriga gotländska dialekten. Vet inte riktigt hur den senare ska klassificeras.

Maten och vinet är okej, men inte mycket mer. Jag är väl ingen vinsommelier och när det gäller mat brukar magen sätta sig på tvären om bacon serveras. Bacon är bra för att ge smak, men jag klarar inte riktigt det ljusa fettet.

Reseledarna försöker peppa upp församlingen med firande av några som fyller år, medaljörer och lite skämtande. En av medaljörerna har vunnit klass M95! Han får stå som förebild till att det inte är slut än avseende orienteringskarriären trots att sällskapet känner sig lite till åren. Det blir också lite allsång, som brukar höra till festligheterna.

Kaffemaskinen är av modell ”Warszawa” och det blir en rejält trång sektor i det logistiska flödet.

När musiken börjar spela och det är dags för dans blir det fart på deltagarna. Dansgolvet fylls snabbt och alla verkar trivas med denna aktivitet.

Vårt sällskap har varit dansant i yngre dagar, men intresset har svalnat, framför allt från min sida. Taktkänslan finns fortfarande, men bugg-turerna har blivit lite mer komplicerade och det blir en del missar i framförandet.

Vi river av en bugglåt och känner att pulsen motsvarar vad som ibland kallas backträning. Det blir några missar i signaler och mottagningar, men vi överlever. Det var fem år sedan vi tog några danssteg och då var det också bankett på detta arrangemang, fast i Ungern.

Jag är helt genomsvettig och föreslår att vi går ut och kyler ner oss. Pulsen och värmen går ner och vi beslutar oss för att detta får vara årets obligatoriska dansplikt. Sedan avviker vi från banketten.

Känner en stark trötthet och det tar inte många minuter innan jag sover djupt.

Får se om det blir de vanliga partykommentarerna dagen efter:

”Vart tog ni vägen igår?”

Dag 8 Rzeszów – Provlopp långdistansen

Fick inga kommentarer angående den tidiga avgången från banketten vid frukosten. Den var förvånansvärt välfylld trots att detta var dagen efter dagen före. Det är krut i gamlingarna!

Sitter och filosoferar på vägen ut till provloppet. Jag tror att polackerna gjorde ett gott val när de gick med i EU och inte lät sig lockas av de vackra tonerna om hur mycket bättre det skulle vara att vara en del av öst. Vägar och infrastruktur har lyfts betydligt under de senaste decennierna. Hade det varit möjligt utan EU-pengar?

När det gäller den centrala stadsplaneringen är utmaningen lite större. Hus och gator är svåra att bredda eller flytta.

Vi färdas med stora turistbussar och stadens gator är definitivt inte anpassade för dessa. Det uppstår dagligen situationer där trafikanterna måste göra anpassningar för att respektive trafikant ska komma fram. Hotellen vill nog gärna vara kvar centralt. En utmaning för stadsplanerarna.

När bussen svänger åt söder ser man bergen som ska bestigas idag och imorgon. För mig blir det sammanlagt 165 höjdmeter att ta sig uppför. Det motsvarar åtta så kallade ”spybackar” som används vid mina backträningspass. Jag springer samma backe sju gånger på mitt pass. Det här blir med råge ett sådant pass plus att jag måste springa sträckorna mellan backarna i tävlingsfart. Bara att tacka och ta emot!

Bussen släpper av oss vid en vanlig busshållplats längs en större väg. Där finns en busskur med en bänk. På bänken ligger det som jag uppfattar vara kvarglömda saker från tidigare bussar: en programbok, några klädesplagg och framför allt en mobiltelefon.

Jag reagerar starkt när jag ser mobilen och känner med den person som äger den. Vilken stress och ångest måste inte uppstå när man upptäcker att mobilen är borta? Jag kan riktigt känna den där första paniken: Var är telefonen? När hade jag den senast? Var kan jag ha glömt den?

Vi har blivit så beroende av mobilen som klient till en mängd olika tjänster. Då tänker jag inte i första hand på fjolliga sociala medier, utan på sådant som identifikation, bank- och betalningstjänster, meddelanden, kartor och andra funktioner som vi använder i vardagen. Mobilen har blivit en liten personlig kommandocentral som man helst inte vill förlora.

Är man dessutom på resa i ett främmande land kan situationen bli ännu besvärligare. Man kanske inte har tillgång till sina bokningar, biljetter, kartor eller möjligheten att kommunicera på ett enkelt sätt. Plötsligt sitter man där med en mobiltelefon mindre – och ett ganska stort problem mer.

Jag hoppas verkligen att ägaren återvänder och hittar den kvar på bänken. Det måste vara en väldigt bra känsla att få tillbaka sitt liv – i en liten plast- och glaspryl.

Målplatsen för provloppet är mycket trång och stökig. Går direkt ut i skogen och konstaterar att det är en brutal terräng. Kuperingen är kraftig, bäckravinerna djupa och sidorna branta. Det gröna på kartan skymmer sikten och är tätt, även om det är förhållandevis rent på marken.

Den planerade rekognoseringsrundan kortas avsevärt eftersom det tar tid att ta sig fram. Måste spara krafterna till imorgon. Dagens information är viktig att förmedla till reskamraten.

Får åka tillbaka med en tidigare buss. Väntar vid hållplatsen och får bevittna lite trafikgalenskap. I nedförsbacken kommer en bil i hög fart som samtidigt bogserar en annan bil med en kort bogserlina. Den första bilen måste bromsa tvärt när den kommer fram till en skarp kurva. Den bakomliggande bilen lyckas som tur är bromsa i tid.

En stund senare ska en lokalbuss åka iväg från hållplatsen. Precis när den ska köra in i nämnda kurva kör en orienterare med sin bil – förmodligen med hemlängtan – ut precis framför bussen. För första gången får jag uppleva en buss som tvärnitar. Galningar!

Här i området bor många välbärgade medborgare som nog inte tillåter storkbon på skorstenen. Vilka palats en del har kostat på sig!

På den här sidan av staden, men längre ner på sluttningen, pågår mycket byggande av flerfamiljshus. Arkitekturen är smakfull och jag undrar om produktionskostnaden är rimlig i förhållande till befolkningens ekonomi när det satsas så ambitiöst. Kort sagt: har befolkningen råd att flytta in i nybyggena?

Trafiken är besvärlig så här dags och som vanligt har bilar parkerat så att de blockerar bussen. Chauffören förlorar snabbt tålamodet och börjar tuta. Reseledaren föreslår att alla går av och promenerar de sista metrarna till hotellet.

Det känns onödigt att gruppen ska behöva lära sig ännu fler svavelosande polska adjektiv!

Resten av dagen finns det inget mer organiserat att göra. Sällskapet får försöka sysselsätta sig själva. Den första aktiviteten blir att äta lunch och vi återvänder till den italienska restaurangen vi besökt tidigare. Vi var nöjda med den då och det blir det även denna gång.

Tidigare under dagen hade reskamraten besökt en lokal marknad medan jag var på provloppet. När vi går ut från restaurangen får hon syn på ytterligare en marknad som ligger i närheten. Vi strosar igenom den och det finns allehanda saker att köpa, men det blir inget inköp av den typen.

Sällskapet styr vidare mot hotellet och upptäcker till min förskräckelse att jag har tappat vårt rumskort. En djup suck från reskamraten och sällskapet delar på sig. Jag återvänder och försöker hitta kortet längs den väg vi tidigare gått, medan hon återvänder till hotellet.

Känner mig något besvärad över situationen och gillar inte att göra bort mig på detta vis.

Inget kort hittas och jag återvänder till hotellet. Pratar med receptionen och beskriver dilemmat. De fixar ett nytt kort utan kostnad och spärrar det gamla. Reskamraten har ett eget kort och upptäcker dessutom att ingen varit inne i rummet.

Allt ordnade sig, men en tagg sticker i mig när man har gjort bort sig. Gillar inte stickande taggar!

Efter en stunds softande på hotellet återvänder sällskapet ut på stan för eftermiddagsfika. Det blir samma ställe som förra gången eftersom vi var nöjda med fikat då.

Den här gången blir vi inte lika nöjda. Ostkakorna vi köper smakar inte särskilt mycket och konsistensen är nästan bara luft. Jag frågar också om man kan köpa en limpa och få den skivad. Det går bra att köpa en limpa, men här skivar man inte brödet. Jag vet att en del affärer brukar ha en skivningsmaskin, men tyvärr inte här.

Vi lämnar kaféet och provar istället ett bageri som ligger nära hotellet. De bakar surdegsbröd och det verkar som om de bakar kontinuerligt under de dagar de har öppet. Det luktar fantastiskt gott när man går förbi.

Jag får även här svaret att man inte skivar brödet. Jag tror att hon missförstår mig och tror att jag bara vill köpa två skivor. När jag förklarar att vi vill köpa en hel limpa säger hon att hon kan skiva den manuellt med en brödkniv.

Vi tackar ja till erbjudandet och det blir ett surdegsbröd gjort på råg och med plommon i. Vi betalar med de kontanter vi har kvar och ger det som blir över utöver priset på limpan som dricks eftersom hon skär upp brödet åt oss.

Vi blev glada och det blev hon också. Det är så härligt med solskenshistorier. Man blir glad resten av dagen.

På hotellet vidtar en genomtänkt packning. Researrangören har ”beordrat” oss att ställa in resväskan i rätt buss redan på kvällen. Det innebär att man måste tänka igenom vad som behövs på tävlingen och bussresan till Warszawa samt vad som ska vara kvar i resväskan på bussen.

Det blir lite klurande, men det ska nog lösa sig. Vill inte vara den som kryper in i bagageutrymmet när alla tittar på för att jag har packat ner tävlingsskorna i resväskan!

Jag har gjort bort mig nog under den här resan.

Dag 9 Rzeszów – långdistansfinal – Warszawa

Vaknar ganska tidigt och får en stund att filosofera. Idag är sista dagen i Rzeszów och det är final i långdistansen. Jag startar i B-finalen och hoppas kunna göra ett, utifrån förutsättningarna, bra lopp.

Jag reflekterar alltid lite över resan. Det är en kombination av nya upplevelser, ansträngningar i skogen och möten med nya människor. Det blir en lite annorlunda resa jämfört med när vi själva reser, då oftast med vandringar som huvudaktivitet. Det blir också lite stökigare och mer oorganiserat när det är många människor som ska samsas om samma tider, bussar och hotell.

Det är lugnt vid frukosten och vi får en stunds avslappning innan det är dags att åka till dagens tävling.

Färden till tävlingsplatsen går genom mindre byar där hus och trädgårdar håller en bra standard. Här verkar man vara ambitiös när det gäller att sköta sina fastigheter.

Vi får gå en bit från bussen till tävlingsplatsen. Det är lite uppför och det känns redan tungt i benen. Ett bra tecken inför en långdistansfinal – eller kanske inte.

Det är mycket trångt på tävlingsområdet eftersom en markägare till en äng inte har kommit överens med tävlingsarrangören. Området får därför inte beträdas. Vet inte varför, men det är uppenbarligen en fråga som inte har lösts med orienteringskartan som förhandlingsunderlag.

Får vila en stund innan det är dags att bege sig till starten.

Starten går och jag ser att första kontrollen är en så kallad sluttningskontroll. Jag har full koll på vad som ska passeras på vägen och ska bara följa sluttningen på skrå fram till kontrollen. Några bäckfåror ska också passeras på vägen.

Här är vegetationen väldigt tät och det finns i princip ingen sikt framåt. Enligt kartan ska det vara öppen terräng, vilket förbryllar.

Får ingenting att stämma och vet inte riktigt var jag befinner mig. Försöker förstå situationen med hjälp av stigarna, men får fortfarande inget att stämma. Ett jakttorn dyker upp och jag tror att jag vet var jag är. Försöker hitta stigarna för att komma till kontrollen, men lyckas inte heller med detta. Tiden rinner iväg.

Inser till slut att det inte går att få någon anständig placering och bestämmer mig för att strunta i kontroll 1 och 2. Fortsätter mot en väg och därefter till kontroll 3. Det får helt enkelt bli en träningstur i skogen. Diskningen är redan beställd

Resten av banan går ganska bra, men det är inget större nöje att ta sig fram. Buskagen har vuxit rejält under sommaren och sikten blir stundtals noll. Det är också mycket svårt att hitta de mindre stigarna.

Får hoppas att det går bättre för reskamraten.

Tyvärr går det inte bättre för henne heller. Hon hittar inte heller sin första kontroll! Hon får dessutom en kvist i armen och behöver sjukvård vid en vätskestation.

Sjukvården på tävlingscentret får titta på armen.

Jag har själv fått ett rivsår på underarmen. Det är inte allvarligt, men det vill inte sluta blöda på grund av den medicin jag äter. Kroppen verkar ha bestämt sig för att även den vill bidra till dagens drama.

Det blir alltså inget att fira för sällskapet idag.

Det är kaos vid busshållplatsen där de tävlande ska hämtas. Tanken är att en buss meddelas via mobilen när alla behöriga passagerare är på plats och därefter kör från sin parkering.

Organisation och kommunikation brister. Bussar kommer för tidigt och passagerare saknas. Området proppas igen och de bilar som parkerar där kommer inte ut. Bussar stannar på den smala vägen och boende som vill fram kommer inte förbi.

Några ilsknade till rejält och slängde sig ut i motsatt körfält med vansinniga omkörningar. Olyckorna känns plötsligt väldigt nära.

Stämningen är inte den bästa. Tutorna används flitigt. Det skulle behövas en fanjunkare med barsk stämma för att få ordning på kalaset.

Planen är att våra bussar ska avgå 14:30. Så det blir det naturligtvis inte. Ursprunglig plan är att vara framme 19:30. Det verkar bli lång dags färd mot natt.

Vi kommer iväg en halvtimme efter tidsplanen. Det är varmt i bussen eftersom AC:n inte har kommit igång. Jag är trött och försöker sova en stund, men det går inte. Sällskapet sitter längst bak och delar på fem säten. Bekvämt!

Kartorna från dagens tävling delas ut och jag kan studera mina misstag. Jag har missat givna vägval och därmed också missen vid första kontrollen. Jag misstänker att jag kan förstå hur jag hamnade fel i sluttningen, men får titta närmare på det senare med hjälp av orienterarnas analysverktyg Livelox. Förutsatt förstås att man startat träningsklockan. Det gjorde inte reskamraten idag.

Bussen rullar vidare och nästa stopp är en rastplats.

När vi anländer står redan en av researrangörens andra bussar där. Det blir mycket oreda inne i serviceanläggningen. Efter en smörgås för sällskapet rullar det på igen ända tills det återstår två kilometer.

Här tar det stopp.

Det är någon form av olycka längre fram. Rödljusen ändrar färg men vi kommer inte ur fläcken. Efter en stund släpper det och vi anländer till slut till hotellet.

Vi är trötta och toleransnivån för krångel är något begränsad och fortsatt nedåtgående.

Reseledaren utbrister glatt att vi har kommit ifatt en annan buss. Jag förstår inte riktigt det positiva. Nu blir det dubbelt rörigt med utdelning av rumskort, trängsel i receptionen och köer till hissarna. Den sista fasen av resan har nästan tagit en timme.

Sällskapet får äntligen lämpa av bagaget på rummet och behöver varva ner. Efter en kort andhämtning återvänder vi ner och tar kurs mot baren. En kall öl och ett glas kallt vitt vin känns som en bra investering i återhämtningen.

Språkar lite med andra resenärer, men efter en ganska kort stund återvänder sällskapet till rummet för personvård och nedvarvning inför natten.

Imorgon blir det sovmorgon, utcheckning, sightseeing, transport till flygplatsen och hemresa.

Dag 10 Warszawa–Eskilstuna

Jag tar en joggingtur i parken utanför hotellet på morgonen. Tar en sväng förbi den okände soldatens grav och tar en bild som minne. Man håller på att förbereda för firandet av Försvarsmaktens dag.

Den 15 augusti firar Polen Polska försvarsmaktens dag (Święto Wojska Polskiego) och Jungfru Marias himmelsfärd (Wniebowzięcie Najświętszej Maryi Panny). Polens egentliga självständighetsdag och nationaldag firas däremot den 11 november.

Dagen är också en påminnelse om det segrande slaget vid Warszawa 1920 under det polsk-sovjetiska kriget. Sovjet hade störtat tsaren och infört en socialistisk diktatur. Man ville sprida detta ”broderskap” till övriga Europa, men vid Warszawa tog det stopp.

Historien upprepar sig i dessa tider, men nu är det grannlandet som drabbas. Ideologin är annorlunda, men härskandets och förtryckets anda är densamma. Hoppas på seger för grannlandet och för alla som stöttar dem.

Frukost igen

Vi lyckas pricka en dålig tid för frukosten. Det är nästan fullt och köer överallt till buffén och kaffeautomaterna. Det är många som ingår i vår resa. Jag förstår inte att vi som kommit upp i äldre ålder blir så stressade och skapar sådan röra kring exempelvis frukostbuffén.

Vi hittar ett hörn i matsalen och slipper ha en massa gäster springande förbi. Det är ett högt sorl i matsalen och omöjligt att föra ett normalt samtal vid bordet. Lyckligtvis är de närmaste bordsgrannarna tystlåtna.

Tystnaden bryts när en grupp latinska gäster sätter sig vid bordet bredvid. De är inte högljudda, men väldigt intensiva i sitt sätt att kommunicera. Jag har uppfattat detta som ett mer ”latinskt” drag och börjar fundera över varför vi människor är så olika i vårt sätt att kommunicera. Vi nordbor är generellt inte så yviga, medan andra kulturer kan vara betydligt mer uttrycksfulla. Vad har gjort oss så olika? Genetiskt har vi väl ändå ganska lika koder?

Jag får synkronisera hämtningen av frukostingredienser utifrån hur gräshoppssvärmarna förflyttar sig. Allt blir i ”normalt” fel ordning, men jag får i alla fall äta det jag vill.

Efter frukosten har vi två timmar innan vi ska lämna hotellet och åka en tur till några sevärdheter i staden. Hoppas att vi inte fastnar i trafiken som igår. Det ska bli militärparad och mycket folk som tittar på. Polisen är också väl representerad och ska förhindra eventuella störningar.

Ett orienteringsmysterium

Jag sitter på rummet och tittar på Livelox för att försöka förstå hur jag sprang och varför jag inte hittade första kontrollen. Nu ser jag att jag faktiskt sprang helt korrekt enligt den väg jag valt.

Innan kontrollen skulle jag passera en liten stig, men jag såg den inte eftersom den var mycket otydlig. Hade jag sett stigen och därmed fått bekräftat att jag var på rätt väg, hade problemet sannolikt varit löst.

När jag inte hittade den började hela cirkusen och slutade med ett avbrutet lopp. Förvirringen förstärktes dessutom av att andra löpare hade sprungit samma väg genom terrängen och skapat stigar som var ungefär lika (o)tydliga som de som var ritade på kartan.

Innan tävlingen för dagen hade jag förmanat min reskamrat att titta på alternativa vägval till kontrollerna. Jag missade ett vägval som innebar stig nästan ända fram till kontrollen! Lev som jag lär och inte som jag är!

Surt, sa räven.

Sitter och väntar på att lasta in väskorna i bussen. På torget utanför strömmar det förbi människor som ska se dagens militärparad. Bussarna får inte parkera framför hotellet idag utan måste stå på en sidogata.

Inne i hotellets reception står en man i kostym och spanar ut genom fönstret. Han har en pistol i midjan. Det är ett rejält säkerhetspådrag överallt.

Första stoppet för dagen är Lazienki parken med bland annat ett palats som är byggt på en konstgjord ö. Parken är grön, lummig och trevlig att promenera i. Om man vill kan man ta en tur med gondol på dammen. Här finns påfåglar och ytterligare några palats.

Parken är en trevlig oas inne i det annars ganska intensiva Warszawa.

På vägen till det kungliga slottet ser man från bussens fönster flygplan som passerar i formationer. Detta är en del av dagens uppvisning.

Förutom själva uppvisningen får jag intrycket att landet är mer realistiskt när det gäller riskerna för krig och har erfarenhet av detta i olika former. Det är lite annat jämfört med Sverige, som inte haft krig sedan 1814 mot Norge.

Beaktat det senaste kan man förstå att Norge har en tagg till Sverige då vi ”ägde” Norge fram till unionsupplösningen 1905.Många år av fred har påverkat vår livsstil och våra politiker. Under 1990-talet tyckte man plötsligt att den ryska björnen i öster hade blivit en nallebjörn. Trots varningar och analyser hände inte särskilt mycket förrän det brutala uppvaknandet när Ryssland invaderade Ukraina. Då blev det plötsligt fart på försvarsinvesteringarna.

Nästa stopp är det kungliga slottet. Det finns inga kungar längre i Polen, så numera fungerar slottet som museum. Den siste kungen av Polen abdikerade 1795.

Slottet förstördes under andra världskriget. Efter Warszawaupproret 1944 sprängdes delar av slottet och byggnaden jämnades till slut med marken av de ockuperande tyska trupperna, som en del av den medvetna förstörelsen av Warszawas kultur och historia.

Slottet och parken har byggts upp igen och är verkligen vackra. Vi får möjlighet att promenera i parken runt slottet och får också bra vyer mot byggnaden från utsidan.

Det är mycket varmt idag, så promenaden går sakta. Dessutom är det ont om träd som ger skugga.

Min internationella språkbegåvning

Vi gör ett stopp på vägen tillbaka till bussen vid en japansk/koreansk restaurang för lunch. Jag får syn på några asiater och antar, utan någon större eftertanke, att de är japaner.

Jag frågar lite käckt med öppningsfrasen ”Konnichiwa”, som betyder goddag på japanska, om man går in och beställer eller om personalen kommer ut.

Svaret kommer på engelska:

De är inte japaner!

Där fick jag för min självsäkra språkbegåvning. Det kan vara ganska förolämpande att kalla en kines eller korean för japan, och det finns dessutom en hel del tråkig historia mellan länderna från andra världskriget.

Hade jag tänkt ett steg längre hade ”Nǐ hǎo” för kinesiska eller ”Annyeonghaseyo” för koreanska varit bättre alternativ.

Men det är lätt att vara språkbegåvad i efterhand!

Maten blir en liten ramen och äppeljuice. Det är inte den billigaste restaurangen eftersom den ligger nära en populär turistattraktion, men betydligt billigare än på flygplatsen. Där ”lyxade” vi till det med varsin kopp kaffe à 70 kronor!

Vi återvänder till bussen och fortsätter mot flygplatsen. Reseledaren förvarnar om långa köer och rekommenderar att vi checkar in vid en automat och sedan lämnar väskan vid bagage drop.

Vi kommer in i terminalen och har tur. Det finns få automater, men vi lyckas komma precis när det blir ledigt och kan checka in.

Sedan kan man diskutera effektiviteten med bagage drop. På Arlanda finns många stationer där man själv skannar väskan. Här finns två diskar och de är bemannade. Det blir kö, men inte så lång som jag fruktat, och det går hyfsat fort framåt.

Det enda som alltid verkar kunna stoppa upp ett flöde är barnfamiljer. De har egna incheckningsdiskar men står ändå i samma kö som oss. Trots att varje väska bör ha en tagg så verkar de saknas och skall märkas samt kontrolleras. Jag är därför lite tveksam till effektiviteten.

Till slut går det ändå hyfsat bra och vi behöver inte stå i kö särskilt länge.

I säkerhetskontrollen går inte folk fram till de olika scanningstationerna. Jag ser att de bortre har kortare köer och går dit. Det finns ingen tjänsteman som verkar dirigera köerna.

Några yngre resande krånglar med vätskor, larm och annat som stoppar upp flödet. Det går ändå hyfsat fort och vi är igenom utan extra kontroller.

Flygplatsen är inte riktigt som jag personligen önskar. Det finns nästan inga platser för att sitta förutom vid serveringar eller gater. Vid de närmaste gaterna är det dessutom få stolar.

Många resande måste också ha sin bästa vän – väskan – i stolen bredvid. Därmed försvinner ytterligare en viss procent av sittplatserna. Man vill ju inte starta en internationell konflikt om en stol och sällskapet tigger stilla.

Detta vore kanske en tjänsteutveckling för de ambitiösa parkeringsbolagen: Bötfälla passagerare som parkerar väskor på sittplatser.

Vi väntar ut de resenärer som sitter där, eftersom alla inte ska med planet till Stockholm. De har ockuperat de stolar som ligger närmast. Antalet stolar är medvetet? få och resenärer ska naturligtvis shoppa eller ha trevligt i serveringarna och inte sitta och häcka vid de ”olönsamma” gaterna.

När vi till slut lyckats få två sittplatser ser vi ganska snart att en ny destination står på skylten vid gaten. Reskamraten kontrollerar informationen och på den stora informationstavlan står ett nytt gatenummer.

Det blir en längre vandring bort genom den långa gången till gaterna. När det inte går att komma längre anländer vi till vår nya gate.

Få har upptäckt ändringen och vi får sittplatser. Det enda som stör är ett barn som skriker besinningslöst en bit bort. Vi befinner oss på hyfsat avstånd, men de som sitter närmare känner nog ett visst obehag.

Som ytterligare överraskning meddelas att planet är försenat. Ny avgångstid är 20 minuter efter den annonserade tiden.

Det brukar ju förlängas …

Klockan passerar avresetiden 16:50 och gateskylten visar boarding. Ingenting händer. Sju minuter senare meddelas att prioriterade passagerare får gå ombord. Sedan meddelas inget mer.

Jag tänker att det var en stor andel prioriterade passagerare på detta plan. Till slut har nästan alla utom vi skannat sina boardingkort. Troligen är vi de enda som inte är prioriterade och får skanna sist.

Nåja. De åker inte utan oss. Väl?

Att skanna boardingkort innebär dock inte omedelbar ombordstigning.

Gången till flygplanet är ganska lång och inglasad. Ute är det 33 grader, strålande sol och ingen vind. Sauna-upplevelsen får ses som en oväntad förmån.

Vi slipper i alla fall busstransport till planet.

När definieras avgångstid? Från gate eller när planet lyfter?

Ordinarie avgångstid är 16:50. Planet lämnar gaten 17:30. Det lyfter klockan 17:40.

Jag känner inte att jag kan ge ett särskilt bra betyg till flygplatsen i Warszawa eller till LOT som flygbolag.

Flygbolaget får däremot lite plus då det blir gratis brödbitar och dryck till alla. Himlen är bitvis molnfri och jag får en fin vy över den polska rivieran samt Stockholm. Ser finlandsfärjor stäva mot Stockholm och Kaknästornet kan identifieras.

Landar på Arlanda i Stockholm och piloten gasar på mot gaten. Känns lite sådär i svängarna. Plötsligt stannar planet ute på plattan och jag far mentalt upp i taket.

Vad händer nu? Vad krånglar? Blir det buss till gaten?

Lyckligtvis undviks hjärtproblem då planet rullar vidare mot gaten efter några minuter.

Gaten ligger avlägset och det blir lite kvällsmotion till bagagebandet. Når bandet och ser statusen ”väskor på bandet”. Den tillfälliga euforin dämpas raskt då det bara är prioriterat bagage som cirkulerar.

Kvar står vi andra losers och ser de som har köpt prioritet lämna terminalen. Det dröjer en avsevärd stund innan loser-gruppens bagage börjar droppa ut.

Kraften att följa upp saker och ting har avtagit. Jag står resignerat och försöker befinna mig på en annan plats, i en annan dröm.

Vi får till slut våra väskor och gör den långa vandringen till parkeringsbussarna. Bussen till Beta-parkeringen blir försenad någon minut, men orkar inte bry mig.

Kan till slut lasta in väskorna i bilen. Bilen ser hemsk ut och har smutsfläckar överallt på lacken. Den måste ha stått på ett ställe där det dammar mycket.

Sätter mig i bilen och förstår inte varför batterinivån på elbilen är så låg. Hur kan detta ha gått till? Elen räcker hem, men det borde vara mer kvar. Försöker göra en analys dagen efter men hittar ingen förklaring.

Får forska vidare.

Bilresan går bra och vi når hemmet före 22:00. Konversationen i bilen är enstavig och tröttheten efter dagen och veckan känns tydligt.

Somnar ovaggad.

Några avslutande reflektioner

Får utvärdera kombinationen av Polen, gruppresa med människor i samma ålder, att mixa tävlingar med turism samt köpt kontra eget researrangemang.

Resan var trevlig men hade ibland några plumpar i protokollet. Det blev orientering, värme, bussar, hotell, frukosttsunamier, felparkeringar, språkbegåvning på internationell nivå och ett antal mer eller mindre lyckade vägval.

Men vi kom hem.

Det får väl ändå betraktas som ett godkänt resultat.

Detta var allt för denna gång.